Skyddsjakt eller jaktskydd?
Ordet ”skyddsjakt”
får mig att tänka på euthanasi*, som om det låge i det jagade djurets intresse
att bli borttaget från denna värld. Svenska Kennelklubben förespråkar
skyddsjakt på varg (det lever ett femtiotal vilda vargar här i vårt vidsträckta
land **) och därför vore det mig främmande att vara medlem där även om man får
rabatt på inträdet till galahundutställningen Stora Stockholm. Dansande pudlar
får jag väl leva utan då. Så vad är skydd, och vem avgör vilka arter som är
skyddsvärda? Egentligen, och det vet vi, är det själva jakten, de mänskliga
jägarnas kära sysselsättning, som ska skyddas från konkurrens.
Hur väl kan och vill vi här uppe i norr
skydda våra skyddsbehövande tamdjur mot egentligen lika skyddsbehövande
rovdjur? Och hur vill vi bevara en rovdjursstam som ekotopiskt hör hemma här
mer än vi själva och våra husdjur gör? Vargarna tycks ju springa runt som
”blodtörstiga” (men ärligt talat dricker vargar ju inte blod, det är väl bara
fästingar, myggor och blodsugande fladdermöss som gör det?) och slakta
oskyldiga lamm efter humör, ett bett där, en tugga där, så beskriver media
det. Troligen grips de i en fårhage av
moffningsfrossa, precis som vi skulle i samma situation, och tar vad de kan ta.
När hundra får springer runt i vild panik i en inhägnad utlöser det ett
virrvarr av jaktimpulser i rovdjurets hjärna.
Och varför blir det så? För att rovdjurens
habitat snabbt krymper och deras vanliga mat blir alltmer svåråtkomlig på grund
av människans invasion. Men i andra berg- och skogrika länder än vårt har man
sedan mycket långt tillbaka kunnat förena t.ex. en livskraftig vargpopulation
med omfattande hållande av fritt betande tamdjur såsom får. Hur, utan stängsel,
skyddsjakt och tjuvjakt på rovdjuren? Genom att låta bergshundar vakta
betesdjuren.
Jag har skrivit om detta för länge sedan här
på min hemsida. Och jag tänker idag på att i Rumänien, ett land inte så
jättemycket större än vårt och med omfattande fribeteshållning om än avsevärt
mindre bebyggt, uppskattades den vilda vargstammen enligt de siffror jag fick
från WWF förra året till omkring 2500 individer. Om minst 25 av våra svenska
vargar tjuvskjuts varje år och vi har ungefär ett 50-tal bofasta här, hur snart
har vi inga vargar kvar? Och så tycker Kennelklubben att skyddsjakt är
nödvändigt för att skydda jakthundar.
De stora, oftast vita bergshundarna är svåra
att ha som husdjur i lägenhet inne i stan. De är megastora, anpassade för att
skydda flocken från fiender, de är tjockpälsade för att kunna leva utomhus i
kyla och skydda dem från bett, de är ytterligt vaksamma, och de vallar för
mycket för att trivas i kärnfamilj i lägenhet i stad. De har sin vita färg för
att herden inte ska ta miste på dem och rovdjuren i mörkret, och de har sitt
särpräglade temperament (det är inga kramdjur) för att göra dem lämpade för
sitt arbete: att skydda den flock de tillhör. Det är extremt modiga hundar. I
en engelsk hundbok jag har står det om den nordafrikanska rasen Aïda
(hemmahörande i Atlasbergen) att det vore säkert en trevlig ras att ha om den
inte vore så sällsynt otrevlig!
I Norge har man undersökt om det är möjligt
att låta betande får ströva fritt och beta på sluttningarna utan annat skydd än
en stor vit hund och det har visat sig att man varken behöver springa ut och
skjuta varg mitt i natten eller ta rätt på vargätna får på morgonen. Det
fungerar, och helt utan onödig blodsspillan.
Och det är ytterst glädjande med tanke på att vi ytterst snart inte har
några vargar kvar. Här finns en möjlighet att låta oss i Sverige känna glädjen
i att veta att hos oss, i den geografiska region som vi så trivs i, finns också
möjligheter för fauna som fanns här långt innan vi tog oss hit att leva
lyckligt och harmoniskt i.
Endast under extremt extrema förhållanden,
såsom missväxt med efterföljande abnorm kyla, extrem överbefolkning och att
barn arbetar som herdar som i dagens Indien, kan vargar drivas till att angripa
människor. Deras normala bytesdjur är inte heller tamdjur. Hos oss har det inte
hänt att människor attackerats av vilda vargar på över 100 år***. Men
skräckhistorier sprids av lobbygrupper och enskilda som vill ha en opinion mot stora rovdjur i Sverige, och varför
gör de det? För att dessa rovdjur konkurrerar med mänskliga nöjesjägare om
bytena. När vargens habitat hela tiden krymper och övertas av tamdjur
ditplacerade av människor är det inte alls förvånande att vargar tar sig in i
fårhagar och att de slår tamrenar.
Jag har alltid varit motståndare till nöjesjakt.
Visst är det sant som jägarna nu hävdar att det måste skjutas av ett antal
älgar varje år, annars skulle de bli för många, för stressade av att inte kunna
ha sina stora revir i fred, och de skulle få svårt att livnära sig och då ryker
ju nyplanterad skog (som människan har satt ut för att ersätta träd som de har
tagit och skapat kalhyggen.) Men om det fanns tillräckligt med vargar skulle
människan inte behöva jaga några älgar alls! Vore inte det alldeles, alldeles
underbart?
* Ordet euthanasi kan, om man vill vara riktigt grym, översättas med Sov
gott.
** Om detta vore vargens enda habitat på jorden vore den i praktiken redan
utrotad eftersom det för att en art ska ha en möjlighet att överleva måste
finnas mer än 100 individer. Sjunker populationen under detta tal har arten
inga möjligheter att återhämta sig utan är i realiteten borta för alltid.
Javanoshörningen har, även om några få exemplar ännu återstår, redan gått detta
öde till mötes. Amurtigern gör det snart, liksom så småningom den bengaliska tigern.
*** Ett lästips: Trettio år med rovdjur av Anders
Bjärvall (Gidlunds 2007). En fantastisk bok. Författaren var i många år verksam
vid Naturvårdsverket och har gjort en unik insats för att insamla och sprida
kunskaper om rovdjuren i Sverige.