Till startsidan

Skyddsjakt eller jaktskydd?

 

 

Ordet ”skyddsjakt” får mig att tänka på euthanasi*, som om det låge i det jagade djurets intresse att bli borttaget från denna värld. Svenska Kennelklubben förespråkar skyddsjakt på varg (det lever ett femtiotal vilda vargar här i vårt vidsträckta land **) och därför vore det mig främmande att vara medlem där även om man får rabatt på inträdet till galahundutställningen Stora Stockholm. Dansande pudlar får jag väl leva utan då. Så vad är skydd, och vem avgör vilka arter som är skyddsvärda? Egentligen, och det vet vi, är det själva jakten, de mänskliga jägarnas kära sysselsättning, som ska skyddas från konkurrens.

   Hur väl kan och vill vi här uppe i norr skydda våra skyddsbehövande tamdjur mot egentligen lika skyddsbehövande rovdjur? Och hur vill vi bevara en rovdjursstam som ekotopiskt hör hemma här mer än vi själva och våra husdjur gör? Vargarna tycks ju springa runt som ”blodtörstiga” (men ärligt talat dricker vargar ju inte blod, det är väl bara fästingar, myggor och blodsugande fladdermöss som gör det?) och slakta oskyldiga lamm efter humör, ett bett där, en tugga där, så beskriver media det.  Troligen grips de i en fårhage av moffningsfrossa, precis som vi skulle i samma situation, och tar vad de kan ta. När hundra får springer runt i vild panik i en inhägnad utlöser det ett virrvarr av jaktimpulser i rovdjurets hjärna.

   Och varför blir det så? För att rovdjurens habitat snabbt krymper och deras vanliga mat blir alltmer svåråtkomlig på grund av människans invasion. Men i andra berg- och skogrika länder än vårt har man sedan mycket långt tillbaka kunnat förena t.ex. en livskraftig vargpopulation med omfattande hållande av fritt betande tamdjur såsom får. Hur, utan stängsel, skyddsjakt och tjuvjakt på rovdjuren? Genom att låta bergshundar vakta betesdjuren.

   Jag har skrivit om detta för länge sedan här på min hemsida. Och jag tänker idag på att i Rumänien, ett land inte så jättemycket större än vårt och med omfattande fribeteshållning om än avsevärt mindre bebyggt, uppskattades den vilda vargstammen enligt de siffror jag fick från WWF förra året till omkring 2500 individer. Om minst 25 av våra svenska vargar tjuvskjuts varje år och vi har ungefär ett 50-tal bofasta här, hur snart har vi inga vargar kvar? Och så tycker Kennelklubben att skyddsjakt är nödvändigt för att skydda jakthundar.

   De stora, oftast vita bergshundarna är svåra att ha som husdjur i lägenhet inne i stan. De är megastora, anpassade för att skydda flocken från fiender, de är tjockpälsade för att kunna leva utomhus i kyla och skydda dem från bett, de är ytterligt vaksamma, och de vallar för mycket för att trivas i kärnfamilj i lägenhet i stad. De har sin vita färg för att herden inte ska ta miste på dem och rovdjuren i mörkret, och de har sitt särpräglade temperament (det är inga kramdjur) för att göra dem lämpade för sitt arbete: att skydda den flock de tillhör. Det är extremt modiga hundar. I en engelsk hundbok jag har står det om den nordafrikanska rasen Aïda (hemmahörande i Atlasbergen) att det vore säkert en trevlig ras att ha om den inte vore så sällsynt otrevlig!

   I Norge har man undersökt om det är möjligt att låta betande får ströva fritt och beta på sluttningarna utan annat skydd än en stor vit hund och det har visat sig att man varken behöver springa ut och skjuta varg mitt i natten eller ta rätt på vargätna får på morgonen. Det fungerar, och helt utan onödig blodsspillan.  Och det är ytterst glädjande med tanke på att vi ytterst snart inte har några vargar kvar. Här finns en möjlighet att låta oss i Sverige känna glädjen i att veta att hos oss, i den geografiska region som vi så trivs i, finns också möjligheter för fauna som fanns här långt innan vi tog oss hit att leva lyckligt och harmoniskt i.

   Endast under extremt extrema förhållanden, såsom missväxt med efterföljande abnorm kyla, extrem överbefolkning och att barn arbetar som herdar som i dagens Indien, kan vargar drivas till att angripa människor. Deras normala bytesdjur är inte heller tamdjur. Hos oss har det inte hänt att människor attackerats av vilda vargar på över 100 år***. Men skräckhistorier sprids av lobbygrupper och enskilda som vill ha en opinion mot stora rovdjur i Sverige, och varför gör de det? För att dessa rovdjur konkurrerar med mänskliga nöjesjägare om bytena. När vargens habitat hela tiden krymper och övertas av tamdjur ditplacerade av människor är det inte alls förvånande att vargar tar sig in i fårhagar och att de slår tamrenar.

   Jag har alltid varit motståndare till nöjesjakt. Visst är det sant som jägarna nu hävdar att det måste skjutas av ett antal älgar varje år, annars skulle de bli för många, för stressade av att inte kunna ha sina stora revir i fred, och de skulle få svårt att livnära sig och då ryker ju nyplanterad skog (som människan har satt ut för att ersätta träd som de har tagit och skapat kalhyggen.) Men om det fanns tillräckligt med vargar skulle människan inte behöva jaga några älgar alls! Vore inte det alldeles, alldeles underbart?

 

 

* Ordet euthanasi kan, om man vill vara riktigt grym, översättas med Sov gott.

** Om detta vore vargens enda habitat på jorden vore den i praktiken redan utrotad eftersom det för att en art ska ha en möjlighet att överleva måste finnas mer än 100 individer. Sjunker populationen under detta tal har arten inga möjligheter att återhämta sig utan är i realiteten borta för alltid. Javanoshörningen har, även om några få exemplar ännu återstår, redan gått detta öde till mötes. Amurtigern gör det snart, liksom så småningom den bengaliska tigern.

*** Ett lästips: Trettio år med rovdjur av Anders Bjärvall (Gidlunds 2007). En fantastisk bok. Författaren var i många år verksam vid Naturvårdsverket och har gjort en unik insats för att insamla och sprida kunskaper om rovdjuren i Sverige.

 

 

 

Till startsidan