Skyddsjakt eller jaktskydd?
Ordet ”skyddsjakt” får mig att tänka på euthanasi*, som om det låge i det
jagade djurets intresse att bli borttaget från denna värld. Svenska
Kennelklubben förespråkar skyddsjakt på varg (det lever ett femtiotal vilda
vargar här i vårt vidsträckta land **) och därför vore det mig främmande att
vara medlem där även om man får rabatt på inträdet till galahundutställningen
Stora Stockholm. Dansande pudlar får jag väl leva utan då. Så vad är skydd, och
vem avgör vilka arter som är skyddsvärda? Egentligen, och det vet vi, är det
själva jakten, de mänskliga jägarnas kära sysselsättning, som ska skyddas från
konkurrens.
Hur väl kan och vill vi här uppe i norr skydda våra skyddsbehövande tamdjur
mot egentligen lika skyddsbehövande rovdjur? Och hur vill vi bevara en
rovdjursstam som ekotopiskt hör hemma här mer än vi själva och våra husdjur
gör? Vargarna tycks ju springa runt som ”blodtörstiga” (men ärligt talat
dricker vargar ju inte blod, det är väl bara fästingar, myggor och blodsugande
fladdermöss som gör det?) och slakta oskyldiga lamm efter humör, ett bett där,
en tugga där, så beskriver media det.
Troligen grips de i en fårhage av moffningsfrossa, precis som vi skulle
i samma situation, och tar vad de kan ta. När hundra får springer runt i vild
panik i en inhägnad utlöser det ett virrvarr av jaktimpulser i rovdjurets
hjärna.
Och varför blir det så? För att rovdjurens habitat snabbt krymper och deras
vanliga mat blir alltmer svåråtkomlig på grund av människans invasion. Men i
andra berg- och skogrika länder än vårt har man sedan mycket långt tillbaka
kunnat förena t.ex. en livskraftig vargpopulation med omfattande hållande av
fritt betande tamdjur såsom får. Hur, utan stängsel, skyddsjakt och tjuvjakt på
rovdjuren? Genom att låta bergshundar vakta betesdjuren.
Jag har skrivit om detta för länge sedan här på min hemsida. Och jag tänker
idag på att i Rumänien, ett land inte så jättemycket större än vårt och med
omfattande fribeteshållning om än avsevärt mindre bebyggt, uppskattades den
vilda vargstammen enligt de siffror jag fick från WWF förra året till omkring
2500 individer. Om minst 25 av våra svenska vargar tjuvskjuts varje år och vi
har ungefär ett 50-tal bofasta här, hur snart har vi inga vargar kvar? Och så
tycker Kennelklubben att skyddsjakt är nödvändigt för att skydda jakthundar.
De stora, oftast vita bergshundarna är svåra att ha som husdjur i lägenhet
inne i stan. De är megastora, anpassade för att skydda flocken från fiender, de
är tjockpälsade för att kunna leva utomhus i kyla och skydda dem från bett, de
är ytterligt vaksamma, och de vallar för mycket för att trivas i kärnfamilj i
lägenhet i stad. De har sin vita färg för att herden inte ska ta miste på dem
och rovdjuren i mörkret, och de har sitt särpräglade temperament (det är inga
kramdjur) för att göra dem lämpade för sitt arbete: att skydda den flock de
tillhör. Det är extremt modiga hundar. I en engelsk hundbok jag har står det om
den nordafrikanska rasen Aïda (hemmahörande i Atlasbergen) att det vore säkert
en trevlig ras att ha om den inte vore så sällsynt otrevlig!
I Norge har man undersökt om det är möjligt att låta betande får ströva
fritt och beta på sluttningarna utan annat skydd än en stor vit hund och det
har visat sig att man varken behöver springa ut och skjuta varg mitt i natten
eller ta rätt på vargätna får på morgonen. Det fungerar, och helt utan onödig
blodsspillan. Och det är ytterst
glädjande med tanke på att vi ytterst snart inte har några vargar kvar. Här
finns en möjlighet att låta oss i Sverige känna glädjen i att veta att hos oss,
i den geografiska region som vi så trivs i, finns också möjligheter för fauna
som fanns här långt innan vi tog oss hit att leva lyckligt och harmoniskt i.
Endast under extremt extrema förhållanden, såsom missväxt med efterföljande
abnorm kyla, extrem överbefolkning och att barn arbetar som herdar som i dagens
Indien, kan vargar drivas till att angripa människor. Deras normala bytesdjur
är inte heller tamdjur. Hos oss har det inte hänt att människor attackerats av
vilda vargar på över 100 år***. Men skräckhistorier sprids av lobbygrupper och
enskilda som vill ha en opinion mot
stora rovdjur i Sverige, och varför gör de det? För att dessa rovdjur
konkurrerar med mänskliga nöjesjägare om bytena. När vargens habitat hela tiden
krymper och övertas av tamdjur ditplacerade av människor är det inte alls
förvånande att vargar tar sig in i fårhagar och att de slår tamrenar.
Jag har alltid varit motståndare till nöjesjakt. Visst är det sant som
jägarna nu hävdar att det måste skjutas av ett antal älgar varje år, annars
skulle de bli för många, för stressade av att inte kunna ha sina stora revir i
fred, och de skulle få svårt att livnära sig och då ryker ju nyplanterad skog
(som människan har satt ut för att ersätta träd som de har tagit och skapat
kalhyggen.) Men om det fanns tillräckligt med vargar skulle människan inte
behöva jaga några älgar alls! Vore inte det alldeles, alldeles underbart?
* Ordet euthanasi kan, om man vill vara riktigt grym,
översättas med Sov gott.
** Om detta vore vargens enda habitat på jorden vore den
i praktiken redan utrotad eftersom det för att en art ska ha en möjlighet att
överleva måste finnas mer än 100 individer. Sjunker populationen under detta
tal har arten inga möjligheter att återhämta sig utan är i realiteten borta för
alltid. Javanoshörningen har, även om några få exemplar ännu återstår, redan
gått detta öde till mötes. Amurtigern gör det snart, liksom så småningom den
bengaliska tigern.
*** Ett lästips: Trettio år med
rovdjur av Anders Bjärvall (Gidlunds 2007).
En fantastisk bok. Författaren var i många år verksam vid Naturvårdsverket och
har gjort en unik insats för att insamla och sprida kunskaper om rovdjuren i
Sverige.