Min Vamp

och andra hundar

Hundar är hatlösa evangelister. De saknar förmågan att vilja illa och de kan inte ljuga. En hunds öron talar alltid sanning, och hundöronspråket är universellt och överskrider alla rasbarriärer. Det spelar ingen roll om det är rosettöron som hos engelsk staffordshire terrier, tunga hängöron som hos mastiffraserna, eller upprättstående trekantiga öron som hos spetsar och polarhundar. De säger alla samma saker, och kunde hundar bara resa fritt i världen och umgås med varandra utan människor i släptåg skulle de vara de sanna kosmopoliterna, utan behov av parlörer, utan risk för dumma missförstånd.

Den första levande varelse som visade mig förbehållslös uppskattning var en katt. För mig som tycker att människor kan vara svåra att läsa är det en vila och en befrielse att få umgås med djur. Visst är det att antropomorfisera, men jag är fullständigt övertygad om att de talar till mig, på sitt särskilda språk. Vad kan jag göra annat än att försöka översätta det till mitt eget? Jag läste blicken hos min hund Gina när hon såg på mig som att hon sa: Du är OK, matte, du ger mig vad jag behöver, vad spelar det då för roll att du är lite knäpp i kolan? Sånt är ju inte så lite uppmuntrande. Det var också fascinerande att se hur Gina tycktes förstå saker som man inte tror att djur ska kunna förstå. Hon hade en osviklig känsla för andra varelsers bräcklighet. I närheten av små barn och gamla människor förde hon sin enorma kroppshydda superförsiktigt, hon var lugn och varsam som en arkeolog. Eller som en flodhäst som gick på lina med utsökt grace. Hon tycktes ha en medvetenhet om sin egen storlek och styrka som inte går att förklara.

På samma sätt visste hon alltid när någon behövde tröst eller hjälp. Om jag var ledsen kom hon och la sig intill mig, så nära det gick, och sedan låg hon där tills jag var glad igen. Och en gång när jag fick hjärnskakning och tuppade av väcktes jag upp av oroliga skrik och en varm tunga, stor som en lövbiff, som slickade mig över hela ansiktet. Hur kunde hon fatta? Gina och jag gjorde en hemsk sak en gång. Jag skäms än i denna dag över det, men det var samtidigt så hysteriskt roligt. Gina älskade alla djur utom katter. Småfåglarna på vår tomt levde ett bra och tryggt liv och hon tycktes trivas med att ligga och titta på vårt halvtama skatpar som sprätte omkring och letade efter hundkexsmulor. Hon saknade helt jaktinstinkt. Men katter, de var ett släkte för sig, något gräsligare kunde man inte tänka sig.

En dag hörde jag hur hon skällde, det slutade aldrig, hon lät mer och mer exalterad, till slut gick jag ut för att se vad som stod på. Jag tyckte hennes skall var vackert men förmodligen tyckte inte alla i omgivningen likadant. Då såg jag att hon stod vid fårstängslet och försökte köra in huvudet genom maskorna, hon var så upprörd att svansen stod rakt ut som en käpp. Hennes uppmärksamhet tycktes rikta sig mot en meterhög ventilationsskorsten av plåt på granntomten. Jag begrep snart att hon fått syn på en katt och med sitt skall skrämt ner det arma djuret i denna skorsten, och nu vågade den inte komma upp. Situationen var ohållbar. Så jag tog upp en näve kottar från marken och började kasta dem mot plåten. Gina följde mina förehavanden med stort intresse. Det dånade ordentligt och inne i skorstenen måste ljudet ha varit öronbedövande. Stackars katt. Den for rakt upp i luften med benen utspärrade åt alla håll och som en blixt var den borta över backkrönet. Å, jag skäms, men Ginas min glömmer jag aldrig. Hennes ögon var som tefat och munnen gapade i häpnad. Så tittade hon upp på mig, svansen började vifta och hela hennes skrynkliga ansikte brast ut i ett lyckligt leende. Visst ler hundar. Hon kunde det verkligen. Då tyckte jag att hon sa: Matte, matte, såg du, fan vad häftigt! Vad smart du är!

Hur ofta läser man inte om hundar som räddar sina familjer från att bli innebrända, från att drunkna o.s.v. Det är sant att hundars syn är sämre än vår (de saknar vårt djupseende och de är färgblinda) men deras sinnen i övrigt är så oändligt mycket mer utvecklade. De uppfattar saker som vi inte ens kan ana, både sensoriskt och intuitivt. Det är alltid hunden som ser spöket först (om man nu tror på spöken är en annan sak).

En av de vackraste och sorgligaste böcker jag läst är La Storia av den italienska författaren Elsa Morante. Det är en skildring av fattigdom, utsatthet och utstötthet i efterkrigstidens Italien men också en berättelse om kärleken mellan en pojke och hans hund. De två är bokens huvudgestalter, den lille sjuke pojken Giuseppe, son till en fattig kvinna och en tysk soldat och därför paria i byn, och hunden Bella, en snövit, magnifik maremmano abruzzese. Dessa hundar har sedan gammalt använts av herdar i bergen, inte så mycket för att valla fåren som för att skydda dem mot varg och björn. De kallas heller inte vallhundar utan bergshundar, och alla dessa uråldriga raser har vit päls och är mycket stora, kraftiga och modiga. Deras uppgift är att skydda hjorden tills herden hinner komma till undsättning, och för att denne inte ska missta dem för angriparen har de just denna rent vita färg.

Bellas lilla flock består av en enda individ, Giuseppe, från vars sida hon aldrig viker. Han lider av mycket svår epilepsi och under hans anfall ligger hon helt nära, något annat förmår hon inte mer än att vaka över honom. Morantes skildring av pojken och hans mamma och deras utstötthet (hon har ju fraterniserat med fienden och det gör också hennes son brottslig i bybornas ögon) är mästerlig, men vad som gör boken unik är hur dessa skeenden beskrivs ur Bellas synvinkel. Det är ett hundporträtt som saknar motstycke i litteraturen, det känns nästan övernaturligt. Och så slutar det så sorgligt som det bara kan, Giuseppe får ett anfall som inte upphör, status epilepticus kallas det, och han dör, ingen människa finns i närheten och ingen kunde ha gjort något, inte på den tiden, men Bella ligger där bredvid honom som alltid. Hon förstår att han går bort och hennes maktlöshet skildras på ett sätt som gör det nästan outhärdligt att läsa om. Gråter gör man definitivt.

Idag har man (framförallt i USA) börjat med s.k. epilepsihundar. Man upptäckte att hundar på ett sätt som inte går att förklara vet när deras människa har ett anfall på gång. Förmodligen känner de med sina luktsinnen subtila förändringar i kroppens kemi. Då kan dessa fantastiska djur varna sina hussar och mattar att fara är på färde så de hinner lägga sig ner o.s.v. Det har också hänt att dessa hundar har räddat livet på sina skyddslingar genom att kalla på hjälp när anfallet inte gått över. Nyligen rev en hund av telefonluren och tryckte in numret till larmcentralen varpå hjälp anlände. Naturligtvis kunde den inte veta vilken knapp den skulle trycka på! Men telefonen var programmerad så att varje knapptryckning som inte var ett existerande telefonnummer kopplades dit, och detta hade hunden fått lära sig.

Det går inte att räkna upp alla de tillfällen när hundar varit människor till hjälp ända sedan för ca 11000 år sedan då vargen valde att slå följe med oss och blev till vår tamhund. De har vaktat oss, skyddat oss och våra andra husdjur, de har assisterat oss på gemensamma födosök, de har funnit oss när vi gått vilse, de har hjälpt oss att lösa brott. Och detta av egen fri vilja. Det går inte att tvinga en hund till något, i alla fall inte två gånger. Ett enda exempel men det räcker: två s.k. likhundar bidrog till att fälla seriemördaren John Wayne Gacy i Chicago som tog livet av femton unga män och pojkar och begravde dem i sin källare. Dessa bägge schäfrar fick undersöka Gacys bil för att se om den använts för att transportera några av offren. Hundförarna släppte dem lösa varpå de nosade, la sig ner i bilen och ylade. Kommisarien som deltog frågade hundförarna varför de gjorde så. I sin bok om fallet beskriver han hur det enkla svaret gav honom kalla kårar i nacken: de markerade för lik. I en domstol är detta admissible evidence.

Visst tycker vi människor att våra samhällen är de mest civiliserade på jorden, att vi står högre än djuren på alla sätt. I själva verket finns det andra arter som lever i gemenskapsformer som fungerar bättre än våra. I mina ögon är de afrikanska vildhundarnas samhälle långt mer tolerant, demokratiskt och fredligt är människans. Man kan tro att deras liv är så hårt och glädjelöst på savannen, och visst är det sant att de inte kan gå till snabbköpet när de är hungriga och inte kan gå till systemet när de vill ”koppla av”. Men dessa hunddjur har, om man gör en statistisk avvägning av alla faktorer, den längsta medellivslängden av alla nu levande varelser. Att de idag är utrotningshotade beror som alltid på oss människor. De lever i medelstora flockar med en högt utvecklad social organisation. De vuxna, friska och starka individerna ger sig ut för att skaffa byte medan de övriga väntar. Sedan går måltiderna till så att bytet läggs i mitten och ungar och gamla äter sig mätta medan de vuxna djuren ligger i en ring runt omkring och vaktar. Först därefter är det deras tur att äta. Ingen stöts ut ur flocken på grund av sjukdom eller annan oförmåga (vilket är vanligt hos ”högre” primater, d.v.s. människoapor och människor).

Jag tänker på dessa vackra varelser när jag hör människor använda uttryck som ”djurisk grymhet” eller ”bestialiska mord”. Eller för den delen ”mördarhund”. Visst kan en hund användas som mordredskap. Men inte utan att en människa ligger bakom. Inget mord har någonsin tänkts ut och begåtts av ett hunddjur, vare sig ensamt eller i grupp.

Riksförbundet För Roliga Öron

håller en hearing. Här ser vi två av de

yngre delegaterna ta en sensträckare.