Min Vamp
och andra hundar
Hundar är hatlösa evangelister. De saknar
förmågan att vilja illa och de kan inte ljuga. En hunds öron talar alltid
sanning, och hundöronspråket är universellt och överskrider alla rasbarriärer. Det
spelar ingen roll om det är rosettöron som hos engelsk staffordshire terrier,
tunga hängöron som hos mastiffraserna, eller upprättstående trekantiga öron som
hos spetsar och polarhundar. De säger alla samma saker, och kunde hundar bara
resa fritt i världen och umgås med varandra utan människor i släptåg skulle de
vara de sanna kosmopoliterna, utan behov av parlörer, utan risk för dumma
missförstånd.
Den första levande varelse som visade mig
förbehållslös uppskattning var en katt. För mig som tycker att människor kan
vara svåra att läsa är det en vila och en befrielse att få umgås med djur.
Visst är det att antropomorfisera, men jag är fullständigt övertygad om att de
talar till mig, på sitt särskilda språk. Vad kan jag göra annat än att försöka
översätta det till mitt eget? Jag läste blicken hos min hund Gina när hon såg
på mig som att hon sa: Du är OK, matte, du ger mig vad jag behöver, vad
spelar det då för roll att du är lite knäpp i kolan? Sånt är ju inte så
lite uppmuntrande. Det var också fascinerande att se hur Gina tycktes förstå
saker som man inte tror att djur ska kunna förstå. Hon hade en osviklig känsla
för andra varelsers bräcklighet. I närheten av små barn och gamla människor
förde hon sin enorma kroppshydda superförsiktigt, hon var lugn och varsam som
en arkeolog. Eller som en flodhäst som gick på lina med utsökt grace. Hon
tycktes ha en medvetenhet om sin egen storlek och styrka som inte går att
förklara.
På samma sätt visste hon alltid när någon
behövde tröst eller hjälp. Om jag var ledsen kom hon och la sig intill mig, så
nära det gick, och sedan låg hon där tills jag var glad igen. Och en gång när
jag fick hjärnskakning och tuppade av väcktes jag upp av oroliga skrik och en
varm tunga, stor som en lövbiff, som slickade mig över hela ansiktet. Hur kunde
hon fatta? Gina och jag gjorde en hemsk sak en gång. Jag skäms än i denna dag
över det, men det var samtidigt så hysteriskt roligt. Gina älskade alla djur
utom katter. Småfåglarna på vår tomt levde ett bra och tryggt liv och hon
tycktes trivas med att ligga och titta på vårt halvtama skatpar som sprätte
omkring och letade efter hundkexsmulor. Hon saknade helt jaktinstinkt. Men
katter, de var ett släkte för sig, något gräsligare kunde man inte tänka sig.
En dag hörde jag hur hon skällde, det slutade
aldrig, hon lät mer och mer exalterad, till slut gick jag ut för att se vad som
stod på. Jag tyckte hennes skall var vackert men förmodligen tyckte inte alla i
omgivningen likadant. Då såg jag att hon stod vid fårstängslet och försökte
köra in huvudet genom maskorna, hon var så upprörd att svansen stod rakt ut som
en käpp. Hennes uppmärksamhet tycktes rikta sig mot en meterhög
ventilationsskorsten av plåt på granntomten. Jag begrep snart att hon fått syn
på en katt och med sitt skall skrämt ner det arma djuret i denna skorsten, och
nu vågade den inte komma upp.
Situationen var ohållbar. Så jag tog upp en
näve kottar från marken och började kasta dem mot plåten. Gina följde mina
förehavanden med stort intresse. Det dånade ordentligt och inne i skorstenen
måste ljudet ha varit öronbedövande. Stackars katt. Den for rakt upp i luften
med benen utspärrade åt alla håll och som en blixt var den borta över
backkrönet. Å, jag skäms, men Ginas min glömmer jag aldrig. Hennes ögon var som
tefat och munnen gapade i häpnad. Så tittade hon upp på mig, svansen började
vifta och hela hennes skrynkliga ansikte brast ut i ett lyckligt leende. Visst
ler hundar. Hon kunde det verkligen. Då tyckte jag att hon sa: Matte, matte,
såg du, fan vad häftigt! Vad smart du är!
Hur ofta läser man inte om hundar som räddar
sina familjer från att bli innebrända, från att drunkna o.s.v. Det är sant att
hundars syn är sämre än vår (de saknar vårt djupseende och de är färgblinda)
men deras sinnen i övrigt är så oändligt mycket mer utvecklade. De uppfattar
saker som vi inte ens kan ana, både sensoriskt och intuitivt. Det är alltid
hunden som ser spöket först (om man nu tror på spöken är en annan sak).
En av de vackraste och sorgligaste böcker jag
läst är La Storia av den italienska författaren Elsa Morante. Det
är en skildring av fattigdom, utsatthet och utstötthet i efterkrigstidens
Italien men också en berättelse om kärleken mellan en pojke och hans hund. De
två är bokens huvudgestalter, den lille sjuke pojken Giuseppe, son till en fattig
kvinna och en tysk soldat och därför paria i byn, och hunden Bella, en snövit,
magnifik maremmano abruzzese. Dessa hundar har sedan gammalt använts av herdar
i bergen, inte så mycket för att valla fåren som för att skydda dem mot varg
och björn. De kallas heller inte vallhundar utan bergshundar, och alla dessa
uråldriga raser har vit päls och är mycket stora, kraftiga och modiga. Deras
uppgift är att skydda hjorden tills herden hinner komma till undsättning, och
för att denne inte ska missta dem för angriparen har de just denna rent vita
färg.
Bellas lilla flock består av en enda individ,
Giuseppe, från vars sida hon aldrig viker. Han lider av mycket svår epilepsi
och under hans anfall ligger hon helt nära, något annat förmår hon inte mer än
att vaka över honom. Morantes skildring av pojken och hans mamma och deras
utstötthet (hon har ju fraterniserat med fienden och det gör också hennes son
brottslig i bybornas ögon) är mästerlig, men vad som gör boken unik är hur
dessa skeenden beskrivs ur Bellas synvinkel. Det är ett hundporträtt som saknar
motstycke i litteraturen, det känns nästan övernaturligt. Och så slutar det så
sorgligt som det bara kan, Giuseppe får ett anfall som inte upphör, status
epilepticus kallas det, och han dör, ingen människa finns i närheten och
ingen kunde ha gjort något, inte på den tiden, men Bella ligger där bredvid
honom som alltid. Hon förstår att han går bort och hennes maktlöshet skildras
på ett sätt som gör det nästan outhärdligt att läsa om. Gråter gör man
definitivt.
Idag har man (framförallt i USA) börjat med
s.k. epilepsihundar. Man upptäckte att hundar på ett sätt som inte går att
förklara vet när deras människa har ett anfall på gång. Förmodligen känner de
med sina luktsinnen subtila förändringar i kroppens kemi. Då kan dessa
fantastiska djur varna sina hussar och mattar att fara är på färde så de hinner
lägga sig ner o.s.v. Det har också hänt att dessa hundar har räddat livet på
sina skyddslingar genom att kalla på hjälp när anfallet inte gått över. Nyligen rev en hund av telefonluren och
tryckte in numret till larmcentralen varpå hjälp anlände. Naturligtvis kunde
den inte veta vilken knapp den skulle trycka på! Men telefonen var programmerad
så att varje knapptryckning som inte var ett existerande telefonnummer kopplades
dit, och detta hade hunden fått lära sig.
Det går inte att räkna upp alla de tillfällen
när hundar varit människor till hjälp ända sedan för ca 11000 år sedan då
vargen valde att slå följe med oss och blev till vår tamhund. De har vaktat
oss, skyddat oss och våra andra husdjur, de har assisterat oss på gemensamma
födosök, de har funnit oss när vi gått vilse, de har hjälpt oss att lösa brott.
Och detta av egen fri vilja. Det går inte att tvinga en hund till något, i alla
fall inte två gånger. Ett enda exempel men det räcker: två s.k. likhundar
bidrog till att fälla seriemördaren John Wayne Gacy i Chicago som tog livet av
femton unga män och pojkar och begravde dem i sin källare. Dessa bägge schäfrar
fick undersöka Gacys bil för att se om den använts för att transportera några
av offren. Hundförarna släppte dem lösa varpå de nosade, la sig ner i bilen och
ylade. Kommisarien som deltog frågade hundförarna varför de gjorde så. I sin
bok om fallet beskriver han hur det enkla svaret gav honom kalla kårar i nacken:
de markerade för lik. I en domstol är detta admissible evidence.
Visst tycker vi människor att våra samhällen
är de mest civiliserade på jorden, att vi står högre än djuren på alla sätt. I
själva verket finns det andra arter som lever i gemenskapsformer som fungerar
bättre än våra. I mina ögon är de afrikanska vildhundarnas samhälle långt mer
tolerant, demokratiskt och fredligt är människans. Man kan tro att deras liv är
så hårt och glädjelöst på savannen, och visst är det sant att de inte kan gå till
snabbköpet när de är hungriga och inte kan gå till systemet när de vill ”koppla
av”. Men dessa hunddjur har, om man gör en statistisk avvägning av alla
faktorer, den längsta medellivslängden av alla nu levande varelser. Att de idag
är utrotningshotade beror som alltid på oss människor. De lever i medelstora
flockar med en högt utvecklad social organisation. De vuxna, friska och starka
individerna ger sig ut för att skaffa byte medan de övriga väntar. Sedan går
måltiderna till så att bytet läggs i mitten och ungar och gamla äter sig mätta
medan de vuxna djuren ligger i en ring runt omkring och vaktar. Först därefter
är det deras tur att äta. Ingen stöts ut ur flocken på grund av sjukdom eller
annan oförmåga (vilket är vanligt hos ”högre” primater, d.v.s. människoapor och
människor).
Jag tänker på dessa vackra varelser när jag
hör människor använda uttryck som ”djurisk grymhet” eller ”bestialiska mord”.
Eller för den delen ”mördarhund”. Visst kan en hund användas som mordredskap.
Men inte utan att en människa ligger bakom. Inget mord har någonsin tänkts ut
och begåtts av ett hunddjur, vare sig ensamt eller i grupp.
Riksförbundet För Roliga Öron
håller en hearing. Här ser vi två av de
yngre delegaterna ta en sensträckare.