Skriet från djurparken

Bild: Amurtigrar i naturreservat

En underbar bok som jag läste ut i natt är Vi som förstår djurens språk: En nyckel till hur djur ser världen av Temple Grandin. Hon är en av världens främsta experter på djurs beteende och är dessutom autistisk. Det hänger enligt henne själv ihop (och jag tror mycket väl det också). Jag ska bara citera ett enda stycke ur boken som för mig säger oerhört mycket om mig själv, om världen som jag uppfattar den, och om både djur och andra människor:

När djur eller personer med autism ser den verkliga världen i stället för sin föreställning om världen betyder det att de ser detaljer. Detta är det allra viktigaste att känna till om hur djur uppfattar världen: djur ser detaljer som människor inte ser. De är helt detaljorienterade. Det är det som är nyckeln.

Hon skriver också mycket intressant om än ganska kort om albinodjur och djur med ljust skinn och blå ögon. Bland annat nämnde hon en ny vit variant av dobermannpinscher, framavlad i USA (var annars) för att den anses gullig. Men dessa arma hundar lider svårt av både fysiska problem och mentala (aggressivitet t. ex).

Det är allmänt känt att albinism är en genetisk avvikelse som medför allehanda anomalier. Det som var nytt för mig var att även vita djur med blå ögon har likartade problem. Det här gäller alltså inte t.ex. isbjörnar som ju har mörka ögon och vars hud är svart under den vita pälsen. Men jag drar mig till minnes vad jag alltid har hört om dalmatinerhundar och deras hispighet. En släkting till mig hade en sån hund när jag var liten och den var totalstirrig, det var inte tillrådligt att gå nära den.

Gäller detta vita tigrar också? Jodå, i boken finns en referens till händelsen i oktober 2003 då Roy Horn i Siegfried & Roy blev attackerad på scenen under en show av sin vita tiger Montecore och var nära att omkomma. Det här var en händelse som jag funderade mycket över, inte så mycket för att tigern var vit utan ur ett djurskyddsperspektiv. Det blev också en häftig debatt där många djurrättsorganisationer och aktivister hävdade att det är djurplågeri och ovärdigt att låta "dresserade" vilda djur uppträda på scen i show- och cirkussammanhang.

På deras hemsida har Siegfried & Roy ett uttalande där Roy Horn bestämt hävdar att tigern inte gick till anfall. Den blev stressad av en dam i publiken med stort hår, Horn snavade över dess tass och fick en stroke (!) varvid tigern försökte rädda sin "husse" genom att bita tag om hans huvud och dra honom av scenen. Detta är helt befängt och låter som ett desperat försök av Horn att rädda ansiktet. (Sedan kan vi inte heller veta om det överhuvudtaget är Horn själv som sagt detta, uppgifterna om hans tillstånd efter olyckan har varierat mycket. Klart är att han faktiskt fick en bit av sitt huvud uppäten och aldrig kommer att uppträda mer.) Överhuvud taget är hela sajten ett avskyärt exempel på mäns önskan att behärska och kuva vilda djur för att verka mer manliga. Dessutom är den en orgie i kitsch.

Temple Grandin skriver att man kan bara göra ett trick som innebär att dressören ligger ner en eller två gånger med dresserade tigrar, sen blir de för farliga. Man kan föda upp en tiger och den kan bli tämligen tam men den är samtidigt vild och det går aldrig att dressera bort. Så fort den inser sin styrka och börjar se människan som ett bytesdjur är den inte säker att umgås med längre. Det är uppenbart att Montecore, när Roy Horn plötsligt snavade och föll, uppfattade honom som ett byte och gick till attack.

Det finns en organisation i USA som heter Big Cat Rescue, till skillnad från alla oseriösa wildlife shelters som säljer öl och fiskbeten och har några malätna stackars pumor i inhägnad så är detta en riktig och vettig park ägnad åt djurskydd. Man tar hand om offren för modet att ha vilda kattdjur som pets (vanligast i USA förstås). När den lilla lejonungen växer upp blir det inte så gulligt längre och det har hänt många olyckor, ofta med dödlig utgång för både djuret och människan. På deras hemsida finns en förfärande sammanställning över olyckor och tillbud över hela världen.

Jag surfade faktiskt in där för att läsa mer om just vita tigrar, jag undrade om de lider av samma problem som andra ljuspigmenterade däggdjur. I så fall vore det väl inte så konstigt om en sådan tappade nerverna och gick till attack. Det finns en helt fantastisk artikel (sorglig och skrämmande också) som jag verkligen vill rekommendera. I Eskilstuna finns ju en djurpark som har specialiserat sig på vita tigrar. Hur roligt är det att vara en sådan?

Det finns inga vita tigrar i naturen. Det föds en sådan på 10000 födslar och i fritt tillstånd överlever de inte på grund av att de är sjuka, missbildade och svaga. Genen för vithet, som kallas för chinchillagenen (det har inte med chinchillor att göra utan kommer av chinchillakaniner), är recessiv vilket innebär att för att alla ungarna ska bli vita måste både mamman och pappan vara det. Därför är alla i världen levande vita tigrar uppfödda av människor och resulatet av extrem inavel. Det blir en dubbel genetisk börda, dels missbildningarna som genen för vithet orsakar och dels degenerativa skador orsakade av inavel.

De verkligen underbart vackra djur som sågs uppträda på The Mirage i Las Vegas med fjollorna Siegfried & Roy var produkter av en uppfödning där bara 20% av ungarna föds levande och där de allra flesta djuren är för missbildade eller störda för att leva, än mindre uppträda för publik. Alla tigrar, utan undantag, med den här genen är extremt skelögda. Även detta är en egenskap som gör dem farliga därför att de har svårt att se vad som händer kring dem och blir stressade av det. (Det här försökte S&R alltid undvika att visa, de såg till att djuren så långt möjligt inte var vända en face mot publiken under showerna.)

Dessutom lider de av immunförsvarsrubbningar, bettmissbildningar, skolios, andra skelettproblem, njurproblem och diverse psykiska störningar, inklusive intellektuell utvecklingsstörning och hyperaggressivitet. Att som S&R gör kalla dem för Royal Bengal White Tigers är en förolämpning, de är varken kungliga eller renrasigt bengaliska. Det är bara ett sätt att vinna legitimitet åt ett avskyvärt geschäft. Att de använder uttrycket royal beror på att en indisk rajah med tigerjaktspassion en gång under förra århundradet fann en vit tigerunge i djungeln efter att ha skjutit mamman, vad jag vet den enda gången en sådan setts i vilt tillstånd. Det var en hane, och tillsammans med en hona född i fångenskap kom denna tiger att bli ursprung till samtliga vita individer som därefter fötts i fångenskap.

Så nej, jag känner inte för att gå på Parken Zoo och glana på de vita tigrarna, hur vackra just dessa än må vara. De är inte friska och hade inte överlevt i det vilda. Och för varje djur som går där och blir beskådat har ett stort antal fått sätta livet till. Jag gillar inte djurparker överhuvud taget.