Hönan som aldrig sett solen

kan ändå längta ut

(en essä lånad från min kokbok)

Det här är inte rätt plats att gå in på frågor som etik, ekologi, etologi och miljöförstöring. Det skulle leda alldeles för långt. Att vi inte lever som vi bör är alldeles uppenbart och nu börjar vi hastigt, drastiskt och förskräckande se konsekvenserna av människans rovdrift på planeten jorden. Det talas mycket om ”klimathotet” men klimatet i sig har ingen inneboende vilja att utrota oss, snarare är det människan som är ett hot mot klimatet.

Jag vill inte skriva dig på näsan vad du kan/bör göra, den enskilda människans möjlighet att rädda det som räddas kan är ganska liten. Vi är ju ganska sent ute för att åstadkomma något. (Men något är ändå tack och lov mer än inget alls.)

I stället vill jag säga några ord om höns. (Visst är det lustigt hur de benämns – en höna, två hönor, tre eller flera höns?) De flesta människor har aldrig träffat en levande höna. Och har man inte gjort det kan hönsens livsvillkor kännas tämligen abstrakta. Men det är faktiskt riktigt trevliga djur, inte så klyftiga kanske, men vänliga och lojala och med en stor förmåga att ha det gott när vi låter dem ha det gott.

I Lantmannens Uppslagsbok, utgiven 1923, står det så här vackert om hönshållning: ”Skötseln av hönsen går ut på att bereda dem så mycken trevnad som möjligt.” Då ger de oss två saker: goda ägg i överflöd och glädjen att se lyckliga små varelser som har det gott i hela sina liv.

I Plinius naturhistoria (äh, jag kommer aldrig ihåg om det är Plinius den äldre eller den yngre) berättas det mycket hjärtknipande om hönors vilja att skydda sina barn, fast i det här fallet är det fosterbarn. Romarna brukade tjuva ägg från vilda ankor för att föda upp och äta dem, stekt anka sågs som en delikatess. Det förekommer än idag även i Sverige. Och eftersom hönor ruvar allt som är runt ligger de gärna på andra fåglars ägg. Han berättar att när ankungarna har kläckts och de springer ner till vattnet och simmar ut det första de gör (så gör ju alla ankungar instinktivt) så springer hönan hit och dit på stranden utom sig av oro för sina små, hon tror att det är kycklingar och sådana badar ju inte.

I min ungdom hade jag ett par hönor och en tupp som husdjur och det var mycket fint och trivsamt att se dem traska omkring och leta efter ätbarheter på marken. De var av rasen Rhode Island, storväxta och med en vackert rödbrun fjäderdräkt, och de la bruna ägg, stora och tjockskaliga med starkt orangefärgade gulor. Idag kan man i vissa livsmedelsaffärer köpa ägg med ”extra gula gulor”. Det åstadkoms genom att värphönsen får en tillsats av färgämnet karotin i fodret. Det gav jag aldrig mina hönor, deras äggulor blev gula av sig själva, på naturlig väg skulle man kunna säga. En annan sak som höns behöver är kalcium, annars får äggen de värper inga skal (det blir inga ägg då, nej.) Man kan idag lägga märke till att ägg från burhöns har mycket tunna och sköra skal, de går lätt sönder i transporten, ett tecken på att de inte kan tillgodogöra sig det kalcium de får i fodret. Ekologiska ägg har däremot inte lika tunna skal.

Förr gav människor sina höns krossade snäckskal och jag såg en gård vid kusten en gång där det fortfarande stod kvar kartonger med skal av snäckor och musslor som gårdens folk hade samlat ute vid havet. Ett slags kvarn för att krossa dem till ätbar storlek fanns fortfarande kvar ute i ladan, täckt med damm. Hönshuset var också som det lämnats, redena i rader stod tomma. Mellan hönshuset och den inhägnade utegården fanns en lucka som stängdes för natten så att räven inte kunde komma in.

Vart vill jag komma med dessa nostalgiska funderingar? Jag tänker så här: hur skulle jag vilja leva om jag var en höna? Enligt djurskyddslagen är det minsta utrymme en värphöna ska behöva leva på lika stort som den här boken när den ligger uppslagen. Ingen levande varelse ska behöva ha det så i hela sitt liv. Det är ovärdigt oss att utsätta andra för ett sådant lidande.

Om jag som människa väljer att leva icke-veganskt är det min skyldighet att ta reda på under vilka villkor de levande varelser lever och dör som jag äter, vilkas mjölk jag dricker, vilkas skinn klär mina fötter på vintern och så vidare. Jag kan välja; det kan inte de. Människan är inte skapelsens krona men vi beter oss som om vi vore det. Med en sådan självvald position, rättmätig eller ej, följer ett stort ansvar och det vore på tiden att vi insåg det. Det spelar ingen roll om det är för sent eller inte, det handlar faktiskt om så gammalmodiga begrepp som moral, broder/systerskap och etik.

Men vad kan jag göra för mina släktingar hönsen som lider och plågas i människans hemska äggfabriker? Jag försöker ta reda på lite fakta. Jag köper inte ägg från burhöns, det är ju självklart. Men ägg från ”frigående höns inomhus”, det låter väl bättre? Nja. De har inte mycket mer plats än burhönsen och hålls i enorma stallar så fyllda av ammoniakångor att de får hud- och andningsproblem, och de har det så trångt och stressande att de ofta hackar varandra till döds. Och de får aldrig se dagsljus. (Jag har varit inne i ett burhönseri en gång och stanken fick mig att springa ut efter några sekunder med rinnande ögon och näsa. Höns ska lika lite som människor behöva vada i sin egen skit.)

Men det finns ett par alternativ som känns mer OK för mig: Ekologiska ägg. De hönsen får faktiskt vara utomhus en del. Eller om jag bor så att detta är möjligt kan jag köpa ägg från någon av de ytterst få gårdar på landet där man håller en liten flock höns som förr i tiden. Men då vill jag se med egna ögon hur de har det ställt.

Jag vet att jag låter som en bakåtsträvande romantiker och det är jag i viss mån. Men om vi ska hålla djur i fångenskap för att dra nytta av dem och deras produkter, då är det vår skyldighet att ge dem levnadsvillkor som så mycket som möjligt efterliknar de som de skulle haft i fritt tillstånd, samt, eftersom vi drar sådan nytta av deras tjänster, till och med förbättrade villkor i form av veterinärvård, skydd för rovdjur, väder och vind, och en god och närande kost utan nödvändigheten att kämpa för varje smula.

Jag ska nu ge fyra goda skäl till varför den som bor på landet skulle kunna finna det trevligt och meningsfullt att upplåta en bit av sin jord till en liten hönsflock. 1: Hönsen är värda det lyckliga liv du kan ge dem. 2: En sockerkaka bakad av egna ägg värpta av helt frigående egna höns (med detta menar jag att de kan gå på marken utomhus om de så vill, att de med andra ord kan gå ut och in efter behag precis som du själv) är en smaksensation som inte kan beskrivas. 3: De skänker trivsel och glädje åt ditt eget liv. 4: Du kan få uppleva det sällsamma fenomenet att hypnotisera en höna till djup sömn på ett ögonblick. Nej, du behöver inte läsa Goethe för det lilla livet. Det är bara att lyfta upp henne och vända henne på rygg så slocknar hon direkt. Vänd henne rätt så vaknar hon lika kvickt. Jag vet inte varför, det är ett av naturens underverk.

Jag rundar av denna text med slutstrofen ur barockpoeten John Donnes berömda Meditation XVII (i en nyupptäckt alternativ version):

…and therefore never send to know

for whom the hen clucks; she clucks for thee.