Bottenlös dysterhet:

ett snabbdopp i Ensamhetens brunn

Radclyffe Hall och hennes hysteriskt trassliga liv är rätt bortglömda idag, utom kanske av ej bokläsande flator som gärna hyllar henne som s.k. lesbisk ikon och döper sina katter till Radclyffe utan att ha en aning om vad hon var för slags person. Hennes roman Ensamhetens brunn fortfar dock att vara Den Lesbiska Romanen för generation efter generation av lesbiska och bisexuella kvinnor världen över. Att man måste läsa den här boken om man är lesbisk/bisexuell tycks vara ett slags nedärvd vidskepelse. Varför fortsätter den över huvud taget att ges ut (en svensk nyutgåva kom häromåret), köpas, lånas och läsas? Det har skrivits så mycket som är bättre sedan 1928 när den först publicerades i England.

Här i Sverige har vi vårt eget mästerverk, Kontradans av Eva Alexanderson. Av engelskspråkiga titlar och titlar översatta till engelska och svenska kan nämnas Olivia av Olivia, Opoponax av Monique Wittig, Det finns annan frukt än apelsiner samt Passionen av Jeanette Winterson, Oäktingen av Violette Leduc, och The Child Manuela av Christa Winsloe. Samtliga av högsta litterära kvalitet.

Radclyffe Hall skriver verkligen otroligt illa. Hennes språk är tungfotat som ett gammalt ekskåp. Hon har ett idiom som påminner om det i King James´ Bible. Där passar detta uttryckssätt men i en roman skriven under nittonhundratalet blir det bara överlastat, högtravande och unket. Men framförallt är det budskapet i Ensamhetens brunn som är motbjudande. Hall anammade med liv och lust tidens sexualteoretiska teorier om ett tredje kön, det inverterade, d.v.s. bögar och lesbiska (var de bisexuella skulle placeras in hade man ännu inte börjat fundera kring vid denna tid.) Hon lyckades övertala Havelock Ellis att skriva ett förord till romanen, och en sexologisk bok som man förstår är Krafft-Ebings Psychopathia Sexualis har en viktig roll i boken.

Radclyffe Hall var i grunden essentialist. Hon hävdade att hon själv var en ”congenital invert” (medfött inverterad) och att inversionen var lika medfödd som den var omöjlig att bli av med. Det var helt enkelt en biologisk varitetet. Man kunde se på en persons kropp redan i späd ålder om hon eller han var inverterad. Därför menade hon, vilket man ju till hälften kan sympatisera med, att samhället skulle ge dessa människor förståelse i stället för förföljelse. Hon menade att de inverterade skulle bli lyckliga bara de fick gifta sig med varandra.

Men det är så lite hon begär. Romanen slutar med att huvudpersonen Stephen Gordon (en inverterad kvinna med breda axlar och smala höfter) ber: Gud, ge oss bara rätten till vår existens. Det enda man enligt hennes världsbild och sexualpolitiska synsätt kan begära är sålunda rätten att slippa bli avrättad. Man undrar vad hon skulle sagt om queer theory, för att inte tala om konstruktivismen.

Hon ville vara man. Och när hon inte kunde det var hon som en man. Hon klippte sitt hår kort, klädde sig i kavaj och slips eller fluga och ville att hennes partners dotter skulle kalla henne för uncle. Egentligen var hennes namn Marguerite Radclyffe-Hall men alla hennes vänner kallade henne för John. Författarnamnet som hon valde har en androgyn klang. För att iscensättningen skulle stämma även retroaktivt lät hon måla över de svallande, blonda lockarna på sitt barndomsporträtt så att man inte skulle kunna se att det föreställde en liten flicka. Effekten blev dock besynnerlig, själv tycker jag att det ser ut som en liten flicka med pojkfrisyr, och hela kompositionen har blivit rubbad på ett nästan störande sätt.

Däremot bar hon under största delen av sitt liv inte byxor utan föredrog kjol. Varför är inte helt klart. Men det viktigaste i hennes självskapade image var att hon var manlig i sättet, gjorde och sade manliga saker (vad det nu månde vara). Detta har gjort henne till en förebild, om än dubiös, för senare tiders butchar. De kvinnor som drogs sexuellt och känslomässigt till andra kvinnor utan att för den skull vilja vara som män kunde och försökte hon aldrig förklara. Hon ansåg dem heller inte vara verkliga, äkta inverterade utan normala kvinnor som av någon anledning älskade inverterade kvinnor. En sådan var hennes mångåriga partner Una Troubridge.

Jag har inte bara invändningar mot hennes sexualpolitiska idéer såsom de kommer till uttryck i Ensamhetens brunn. I brev från strax före andra världskriget har Radclyffe Hall skrivit om hur rädd hon är för judarna, inte de en eller två fina judar hon har bland sina vänner utan de massor som hon befarar ska invadera England på flykt undan nazisterna. Hon skriver att judarna hatar dem (läs européerna) och vill starta en världsrevolution för att störta dem på fall. I hela sitt liv hyllade hon den fascistiska ideologin och närde ett brinnande hat mot socialismen.

Jag anser att man har rätt att bedöma ett litterärt verk på grundval av författarens personliga karaktär, beteende och åsikter. Om jag tar Ezra Pound som exempel, så har hans dikter ett litterärt värde trots hans fascistiska övertygelse och landsförräderi. Jag vill dock ha dessa saker i minnet vid läsningen och använda dem för att öka min textförståelse. Radclyffe Hall var i jämförelse med Pound ingen stor författare. Trots detta var hon övertygad om att hon var ett stort litterärt geni. Det är dock inte hennes Mussolinidyrkan som stör mig mest idag utan att hon såg sig själv som en ledargestalt för världens inverterade och att hon officiellt predikade trohet i inverterade unioner medan hon notoriskt bedrog sina partners med andra kvinnor. Hon talade om ”sitt förföljda folk” men i praktiken visste hon inte vad lojalitet var.

När Radclyffe Hall träffade sin första viktigare partner, den äldre och gifta sångerskan och societetsdamen Mabel Batten hade hon publicerat dikter men var helt obildad och mer intresserad av rävjakt än av litteratur. Batten visade henne en ny värld av böcker, resor, konst och musik. Men när Batten började visa ålderskrämpor började Hall bedra henne med den likaså gifta Una Troubridge, Battens kusin, som var ungefär jämnårig med Hall.

Det är ingen överdrift att säga att Mabel Battens liv förkortades av denna sjaskiga affär. Hennes dagböcker vittnar vältaligt om den ångest och sorg hon kände. Hon led av farligt högt blodtryck. När Hall tillbringat en stulen natt med Troubridge och kom försent till ett möte med Batten vilket ledde till ett våldsamt och offentligt gräl. Under detta fick Batten ett slaganfall och ett par dagar senare avled hon.

Halls ånger och botfärdighet visste inga gränser (denna erfarenhet skulle dock inte avhålla henne från otrohet i framtiden) och detta ledde henne in på spiritismens bana. Hon släpade med sig Troubridge till ett oändligt antal seanser hos ett medium, där avsikten var att få kontakt med Battens ande och få ”hennes” förlåtelse. På så vis uppstod ett slags märklig kärlekstriangel där endast två av de tre inblandade ägde fysiska kroppar.

Hall och Troubridge levde mer eller mindre lyckligt i nästan tjugo år tills de på en kurort i Frankrike mötte den ryska sjuksköterskan Evgenia Souline. Hall greps av en erotisk yra som varade ända till hennes död nio år senare (hon föddes 1880 och avled 1943). Soulines brev till Hall förstördes av Troubridge men Halls samlade brev finns i Texas, och tillsammans med Troubridges dagböcker från dessa tumtultartade år ger de ett skakande vittnesbörd om lögner, svek och sexuell besatthet.

Sexuella övergrepp i barndomen begångna av hennes styvfar tillsammans med en även i allt övrigt högst otrygg uppväxt (modern var mentalsjuk) i kombination med idéer om utvaldhet och genialitet tycks ha gjort Radclyffe Hall till en oerhört jobbig och destruktiv personlighet. Det slår igenom i hennes böcker, framför allt i Ensamhetens brunn. Hon hade den allra högsta uppfattning om sig själv som intellektuell och konstnär, men redan under hennes livstid gick litteraturens utveckling ifrån henne.

Jag minns mycket väl när jag först läste Ensamhetens brunn. Då var jag över tjugo och ganska bekant med det som då fanns tillgängligt av lesbisk litteratur. Halls bok påminde mig mycket om Annakarin Svedbergs Vingklippta (skriven på 60-talet!): samma defaitism, samma självförakt, samma dystra skildringar av olyckliga flator på sjaskiga barer. Vi behöver faktiskt inte slösa tid på att läsa Ensamhetens brunn idag. Det är bättre att låta Raddan och hennes trista tegelsten vila i frid.