Livat
på Lesbos
Gamla flatminnen, berättade av Diesel-Doris
och upptecknade av Gaye Firmountain, queeretnolog
I vårt grannland Finlands svensktalande delar
går en lesbisk kvinna under benämningen en lesbo. Och de där flatorna
heter de där lesbona. Det låter lite märkligt i mina öron och ser även konstigt
ut i skrift (som vår variant av sambo). Om flator talade man inte i början av åttiotalet när jag
själv tog mina första (dans)steg på de trista och depressiva hak som då fanns,
Timmy, tjejfester på Hartwickska huset m.m. Det hette lesbiska punkt. Lesbianer
har vi aldrig sagt om oss själva, det uttrycket används bara av bögar (hörde
det också på Alla (hetero-)Kvinnors Hus – ett uppjagat fruntimmer utbredde sig
på ett stormöte om faran för att De Rabiata Lesbianerna skulle ta över, vad
härligt det hade varit).
Hemska minnen har man från den tiden men
också härliga. Det sorgligaste stället var nog Key Club i den gamla porrklubben
på Hornsgatan 62, diskret dörr, ingen skylt, nej ooo nej, trappa ner belyst med
dåtidens blacklight, bodegastil på inredningen, endast folköl, och så ofta de
där artisterna, Sven-Gunnar och Lillemor eller vad de hette, med en liten synt
och nån slags rytmebox och så sjöng hon gamla schlagers med stort allvar. En
konstig sak med Key var att all musik spelades på så låg volym att den var
omysig att dansa till. Jag frågade en gång varför det hette KEE Club och fick
svaret att det skulle ju uttalas KEJ. Jaha, varför då? Jo, KEJ för DEJ som är
GEJ. Jag fick aldrig några ragg på det stället, jo en gång men hon var nog mest
hetero och tordes bara kramas på min soffa hemma på Wollmar Yxkullsgatan, så
det räknas egentligen inte.
Varför hackar jag så på just Key Club? För
att där var alla så ledsna och hade så tråkigt, det var en somber stämning som aldrig
lättade. Vad roligt det blev sen när Bogart öppnade, det var snyggt och fräscht
och låg inte under jord och musiken var kanonbra, jag var där jämt kändes det
som, och där var det inte särskilt viktigt att få sällskap hem när de stängde,
utan poängen var att vara där bland
alla andra som var lika glada och hade lika kul som jag själv. Mitt livs bästa
danspartner träffade jag där, politisk flykting från latinamerika, en av de få
människor jag mött som varit kortare än jag, å, hon var underbar och jag ångrar
än i denna dag att det aldrig blev mer än dans kväll efter kväll. När vi såg
varandra gick vi ut på golvet och sedan dansade vi inte med några andra på hela
kvällen. Det fanns någonting fint mellan oss, nån slags förtjusning i varandra,
jag hoppas hon fick det bra och blev lycklig och fortfarande är det.
Men jag tror jag ska gå ännu längre tillbaka, till den riktigt gamla hemska tiden, bara för
att jag kan det. Jag är faktiskt fyrtiofem år och då har man sett ett och annat
som man helst vill glömma men det lyckas inte. Det var Gudagott att vara åtta
år och sitta på vuxenavdelningen på Östersunds Stadsbibliotek och plöja sig
genom sektionen Vnd, himmel, var det sexualhygien det kallades då, detta ämne?
Jag var skitglad över att läsa om kvinnlig homosexualitet, lesbiskhet, och veta
att det handlade om mig. Hemma fanns kassa psykologiböcker där det stod att det
går över så snart man får testa the real stuff, aldrig, tänkte jag. Så blev det ju inte heller.
Men när jag blev äldre blev det mindre
roligt. Puberteten kom, känslorna som funnits i teorin blev nu påtagliga och
fick inte finnas, fann ingen plats, inget utlopp, för det rara sextiotalet tog
slut och det homofientliga sjuttiotalet klev in i sina fula Tramps Ecco-kängor.
Det sägs ofta att ungdomar idag har så mycket krav på sig att bli av med
oskulden (heterosexuellt) men det var banne mig inte bättre då. Vid denna tid
flyttade jag till Karlskrona. Idag finns där en RFSL-avdelning. Så var det inte
då. Det föreföll som om det bara fanns två homosexuella i hela denna gräsliga
stad. Den ena var en smygis (jag), den andra var KalleBög som inte kunde smyga
även om han ville därför att hans sätt var så urfjolligt. Det var ett vanligt
tidsfördriv bland grannskapets barn och ungdomar att kasta sten på KalleBög så
fort han visade sig ute. Vilket fullkomligt helvetiskt liv den mannen måste ha
levt. Vad blev det av honom sedan?
Jag måste bort från denna plats, bort kom
jag, ut kom jag vid sjutton och det gick liksom inte att gå tillbaka in i någon
garderob efter det för den stod inte att hitta. Inte för att jag letade. Gode
tid. Blev tjugo, bodde i Växjö, där verkade inte finnas några som var såna
(så kallades det). Myndig och med rösträtt men hade aldrig ens kysst en annan
kvinna, det är rysligt att tänka på det nu. Ringde runt, hit och dit, RFSL i
Stockholm sa att det fanns någon som jobbade på något statligt verk i Växjö som
hette det&det, han brukade visst fara på fester ibland här&där i
Småland. Jag letade upp hans nummer, ringde, först var han mäkta misstänksam
och undrade vad jag var för en, hur hade jag fått hans namn osv. Men småningom
fick jag i alla fall veta att det skulle vara fest i Kalmar snart på
den&den adressen. Jag måste åka,
tänkte jag, jag vill i alla fall se
en annan flata.
Så! Off to Kalmar. Tågbiljett, billigt
hotell, tandborste packad, nervös var jag. Idag tycker jag att det var lite
driftigt av mig. På en mörk liten gata var det, genom porten över gården ner i
en källarlokal, blev insläppt när jag refererade till min misstänksamme
uppgiftslämnare. Och där satt ett gäng äldre herrar, den ondulerade
(stereo)typen, och kallade varandra för din gamla sjana m.m. Och där satt två
kvinnor! Flator! Det fanns fler än
jag och Eva Alexanderson. Den ena var jättearg och satt och svor rätt ut i
luften, långa svavelosande tirader. Den andra pratade jag lite med, hon ville
mest diskutera klasskampen. De var såna, som jag, ändå liknade vi inte
varandra det minsta. Mitt livs första möte med andra flator. Med båda dessa
kvinnor skulle jag senare i livet åter stöta ihop, inte heller då under roliga
former eller med mer att säga varandra.
Sedan traskade jag tillbaka till hotellet,
sov, tog tåget tillbaka till Växjö och var på jobbet som vanligt nästa dag.
Efter detta bisarra och nedslående äventyr insåg jag att Stockholm var den enda
platsen där jag kunde bo. Och därmed är jag tillbaka där jag började. Det
värmer mitt hjärta så oerhört när jag ser dagens rara små babydykes, stolta,
glada, klädda hur som helst, alldeles öppna med sin lesbiskhet, fulla av
självacceptans och tolerans mot andra. Det blir bara lättare och lättare,
nästan för varje dag, att vara homo. Vi har inte alltid mötts av sådan
vänlighet som idag, och vi har heller inte alltid behandlat varandra särskilt
väl. Det är bara tjugofem år sedan man i det numera osaligen avsomnade Lesbiska
Feminister (sic) hade som policy att inte välkomna kvinnor som hade
långt hår. För det var inte lesbiskt! Att jag inte fattade det! Dit kom jag med
mitt då långa hår i hästsvans, i klänning, och till på köpet i pumps! Och
fattade inte varför ingen låtsades om mig eller ens sa hej.
Den gamla onda tiden. Skitond var den. Ändå
minns jag så mycket härligt, vilka äventyr, skandalöst roligt var det ofta. Men
jag tror att det är lättare att ha så roligt idag. Vi kan inte gå tillbaka, får
inte ge upp det minsta av det vi vunnit. Så låt oss hedra minnet av våra
föregångare och aldrig glömma dem; låt oss i lika mått hedra dem som idag för
kampen framåt, som kommer ut i skolan, hemma, på jobbet, i TV, i böcker, som
visar vilka de är så andra kan se dem. Låt oss vara stolta över våra
kulturarbetare och våra aktivister och visa dem att vi är stolta. Hjältemod kan
ha alla kön och visa sig på alla upptänkliga sätt.
Okänt par, Michigan, USA, 1900-talets början