En fiskdisk med bara spättor?

Bild: Barbie och Sindy delar ljuvt och lett.

Det var en gång, och jag undrar när den gången egentligen började. På sextiotalet? Kanske sjuttiotalet? Epoker avlöser varandra, framsteg följs av baksteg, reaktioner väcker motreaktioner. Jag minns så väl hur normen för lesbisk sexualitet såg ut, och i viss mån hålls den fast vid ännu idag. Det som kan försiggå mellan av varandra attraherade kvinnor beskrevs i termer som ”spiralens form” (kan man säga så när alla spiraler par definition är spiralformade och inte kan vara annat?), ebb och flod, vågor, cykler etcetera.

Vad det exakt skulle vara har aldrig någon kunnat definiera, däremot var och är det mycket klart vad som inte passar sig. Kroppslig intimitet mellan kvinnor kan inte tillåtas vara penetrativ, anonym, plötslig, snabb, kortvarig, tillfällig, utövad på allmän plats, ha orgasm/er som mål (och i den mån de inträffar ska de vara lika många), te sig ”ojämlik” i så måtto att en tar sin vilja fram och en annan låter det ske. Den får inte bygga på lekar, man kan inte vara någon annan än sig själv, det hela ska grundas på systerskap och total demokrati.

Jag är dock inte säker på att detta verkligen är det mest demokratiska sättet att utöva sin sexualitet eftersom de som vill ha det på ett annorlunda sätt fördöms och stigmatiseras. Jag skriver detta i full medvetenhet om att jag härmed riskerar att förpassas till The Hall of Shame bland andra så kallade sexliberaler. I don’t give a fuck but I do give a fuck in the fuck.

Nu vill jag, med risk att vara tjatig, berätta mer om mina första möten med Lesbiska Feminister (se även essän Livat på Lesbos). Där gällde den akademiska kvarten, men detta visste jag inte först utan kom till sammankomsterna på utsatt tid. Det var knappt någon annan där till att börja med, men snart började med jämna mellanrum märkliga ljud att höras: knarranden, stövlanden och slamranden när en efter en steg in i lokalen med läderstället till hälften avskalat. De kom alla på motorcykel, och alla höll de just på att skruva integralburken av huvudet. Sedan måste den taggiga snaggen fluffas upp eftersom den blivit tillplattad av hjälmen.

Detta med motorcykelkörning var i Stockholm en tillfällig vurm och blev inte bestående som t.ex. i USA. Men den utövades med stor om än försiktig iver och påverkade hela den personliga framtoningen så att alla faktiskt såg ganska likadana ut, det var en avgjort butch stil både i klädsel, tal och kroppspråk. De verkade allesamman så oerhört tuffa att jag blev nervös och förvirrad. Efterhand märkte jag dock att de tack och lov inte var så hårda som de tycktes. Oftast körde de lågkubikare (vilket faktiskt är farligare), och ingen höll på särskilt länge med denna livsstil.

Det vore mig främmande att göra narr eller ondgöra mig över något av detta. Jag skulle aldrig få för mig att köra MC, det är alldeles för farligt även om det är underbart när det går fort i det fria. Att inte hänge sig åt detta tyder på en bra självbevarelsedrift. Det måste dock vara upp till var och en. Detsamma kan sägas om sätten att utöva sin lesbiska sexualitet, så länge ingen kommer till fysisk eller psykisk skada.

Vad som framför allt karaktäriserat den korrekta flatsexualiteten är att den inte på villkors vis har fått påminna det minsta om ”heterosexuellt sex”. Ändå vet vi flator förvånansvärt lite om hur heterosexuella beter sig i sängen och annorstädes. Det är alldeles sant att många heteromän har mycket att lära av oss om vad man kan göra för en kvinna, och att många heterokvinnor kan få fina kunskaper om vad de har möjlighet att uppleva. Men vi kan också lära oss. Det är enastående förmätet att tro att vi alltid är bäst, vet bäst, kan bäst. Det mest egenförtryckande i detta med ”politisktkorrektsex” är att de av oss som har opassande önskningar inte ska ha rätt att få dem uppfyllda, alternativt vara hänvisade att leva ut dem i hemlighet om ens detta låter sig göras.

En stor grupp lesbiska som drabbats av detta Index Över Förbjudna Njutningar är de som tycker om att bli penetrerade. En kvinna jag var tillsammans med var mycket ”vaginal” som det kallades då (motsatsen var ”clitorial” och sedan finns det ju många som gillar både och), och hon ville helst bli uppfylld invändigt av något större än det som fanns att tillgå i min egen anatomiska outfit, nämligen mina fingrar. Men detta är mer än tjugo år sedan. Då fanns det inte som nu butiker för en kvinnlig publik som Afrodites Apotek och Lovestore där vi hade kunnat gå in och storögt botanisera bland dildos och strap-ons och oljor och krämer av alla de slag.

Sexleksaker kallas det lite nedsättande, förbarnsligande, idag, sexhjälpmedel hette det då i början av åttiotalet. Vi visste ju att det fanns några skumma hål-i-väggen t ex på Klara Porra Kyrkogata och i de trakterna, men att kvinnor skulle kliva in i sådana butiker var helt otänkbart, de riktade sig helt till en manlig publik. Deras kunder skulle ha blivit mäkta indignerade över att plötsligt upptäcka livs levande kvinnor mitt ibland sig när de trott sig vara trygga och ifred i sitt bläddrande i sado-sodo-maso-blaskor och klämmande på lösvaginor. Men dessa obskyra små snuskkiosker sålde också dildos och massagestavar, och det gjorde mig alltid så full i fniss att föreställa mig till vem de köptes! Till den manlige kunden själv? Till hans boyfriend? Till hans hustru? Eller var han en bussig bög som hjälpte sin bästa flatkompis att skaffa det hon själv inte kunde få tag på?

En dildo har i ”lesbisk-feministiska” kretsar setts, och ses ännu, som höjden av det onda. Penetration är våldtäkt, har det sagts. Men varför, om man önskar det? Med en dylik finns ingen risk för oönskad graviditet, för sexuellt överförbara sjukdomar. Och en dildo drabbas aldrig av impotens och behöver därför inte ta skattesubventionerad, svindyr Viagra.

För att återgå till detta med cyklisk-lesbisk, och för att fortsätta dra poänger ur mitt eget begränsade erfarenhetsförråd, så har jag också känt kvinnor som ansett att det finaste, mest lesbiska sättet att älska är att tillfredsställa varandra simultant, och det allra mest prisvärda är den samtidiga orgasmen. Jag tycker nog faktiskt inte det. Visst kan det ha sin tjusning, men det är också väldigt svårt, och kan vara distraherande. Det är mycket lättare (och kanske därför mera krävande och våghalsigt) att ge sig hän om man kan få koncentrera sig på att ta emot utan att samtidigt behöva göra. Och vice versa.

Jag skulle önska att vi inte hade så mycket normer och tabun kring sex, att det vore lika fint att köra motorcykel som att åka moped. Och som att gå till fots. Då måste vi inte allesamman tala med djupa röster som man skulle på åttiotalet när alla skulle vara butch, fastän vi kanske är skapta som höga sopraner. Då måste vi inte alltid få lika många orgasmer, lika praktfulla som översköljande vågor i grottor i solnedgångar på Capri så att lock slås för våra öron (jo, jag har läst att det ska vara så!). Kanske inte varje gång. Eller tvärtom. Eller ännu fler. I alla fall kunde det kanske vara precis som vi har lust till.