Violett skymning

i vår lilla, lilla värld av flator

Det finns en värld som jag i brist på bättre namn kallar för Flatvärlden. Det är rätt många år sedan jag lämnade den världen, men jag ser att den finns kvar. Vårt land är inte så queer som vi så gärna vill tro. I olika segment av det stora hela råder fortfarande varierande grader av intolerans, fördomar och internt förtryck. För mig känns det som om just denna flatvärld är den mest instängda av alla delcommunities. Jag tror att dess självvalda isolering och vägran att ta in influenser utifrån kommer att bli dess död, och jag kan inte se det som något annat än positivt.

Många gånger har jag frågat mig varför flator ofta är så osedvanligt otrevliga. Nu vill jag försöka ge en lite mer ingående bakgrund. Jag känner ett behov av att be om ursäkt fastän jag inte behöver. Inte å mina egna vägnar så mycket som andras, för det finns undantag även bland oss och detta är ett fenomen som i hög grad har med ålder att göra. De som är unga idag är annorlunda och de otrevliga generationerna kommer så småningom att vara ett minne blott.

Jag använder orden ”vi” och ”oss” fastän jag aldrig har känt mig hemma i denna värld, aldrig som en del av den. Den solidaritet och det systerskap som sägs leva där har jag inte sett mycket av, och jag skulle inte heller vilja ha del av den under förutsättningarna som råder, nämligen att vissa hör dit och andra inte.

En del av detta har jag skrivit om förut, annat har jag inte berättat om. Jag kom till Stockholm för länge sedan som en glad, naiv och nyfiken tjugoåring. Ganska snart lärde jag mig att det fanns ett helt annat sätt att förhålla sig till verkligheten, relationer, kultur, politik, historia och feminism som skilde sig helt från mitt eget. Jag kände mig precis lika mycket som ett freak i flatvärlden som jag tidigare hade gjort bland frireligiösa, och likheterna var många när man tittade lite närmare.

Jag minns mycket väl hur jag skulle dela en lägenhet med två ”lesbiska feminister” som jag inte kände särskilt väl, och hur paff jag blev när de spelade musik på bilstereon och förklarade att de minsann inte lyssnade på ”kukmusik”. Jag var tvungen att be om en förklaring. De avsåg musik som skrivits eller framfördes av manliga musiker eller sångare. Då fick jag en av de tidigaste fingervisningarna om att här skulle jag aldrig kunna passa in eller hitta en plats där ens en del av mig passade in.

Det verkar, både av saker som andra berättat att döma, av saker jag läst och iakttagit på ”våra” communities och i ”våra” tidskrifter, och av mina egna iakttagelser, som om flatvärlden knappast förändrats sen jag drog därifrån. Det fanns när jag var där (det var länge sedan jag lämnade den platsen) en klubb på qruiser som hette Absolut Flata och där det klart och tydligt sades ut att bisexuella kvinnor göre sig ej besvär att bli medlemmar där.

I mitten av nittiotalet, när diskussionerna om vad som utgjorde lesbiskt sex och inte gick som hetast, bildade ett par bekanta till mig en ”aktionsgrupp” som hade sin bas på Kvinnohuset på Snickarbacken och som gick under namnet Kommando Puritanerna. Denna grupp hade som sitt uttalade syfte att bekämpa all sexuell praxis som inte var renlärig Lesbian Vanilla Light men man såg dildos som huvudfienden. Ja, dildos. Jag är fullständigt sanningsenlig. Det hela rann dock ut i sanden rätt snart, efter vad jag har hört kom det inga på mötena.

Detta med bisexualitet var ett eget kapitel och tycks vara det än idag. Jag vet inte om att jag skulle ha träffat en enda bisexuell kvinna i de innersta, hippaste kretsarna av flatsverige. Det måste jag naturligtvis ha gjort, men vilka de var kommer väl kanske aldrig att bli känt. Detta var något som man absolut inte fick tala om. Och de som utrustats med gåvan att älska personen och inte könet bar detta som en skamlig hemlighet därför att det var absolut inte politiskt korrekt.

I denna lilla värld var normerna snävare tilltagna än någon annanstans där jag rört mig, möjligen med undantag för frikyrkorna. Jag försöker fortfarande röna ut vad det var som gick snett, som gjorde flatvärlden till den intoleransens högborg den fortfarande tycks vara. Det är alltid en stor tragedi när förtryckta grupper ägnar sig åt internt förtryck i stället för att kämpa emot verkliga orättvisor och missförhållanden. Ingenting kan vara mera kontraproduktivt än detta.

Och därför gör det mig så bedrövad och förbannad när kvinnor hackar på varandra. Att kvinnor inte har lika mycket makt och frihet i samhället som vore motiverat med tanke på att vi utgör mer än hälften av mänskligheten, det är ett gammalt och välkänt faktum. Vi borde ägna de krafter vi har att ändra på sådana missförhållanden i stället för att hålla på och bitcha mot varandra. För så länge vi springer runt och säger att vissa kvinnor är finare än andra, vissa systrar är systrigare än andra, vissa feminister är feministiskare än andra, då kommer patriarkatet aldrig att rubbas en millimeter. Då är vi inget annat än patriarkatets lydiga små pigor.

Kanske började denna kulturella och sociala hackordning att växa fram under sjuttiotalets första lesbiska rörelse. Det var en motkultur som växte fram i berättigad protest men som på många sätt gick snett. Och vi har ännu inte frigjort oss från dess alltför rigida och strikta normer. Flatkultur skulle vara unik, lättigenkännlig, oinfluerad av s.k. patriarkal konst, musik, litteratur etc. Flatrelationer och –sexualitet fick inte på något sätt likna något som hade med heterosexuella eller bisexuella kvinnors preferenser och livsstil att göra. Och möjligen ligger problemet här: att kulturen till varje pris måste hållas ren och att inga influenser utifrån därför kunde släppas in.

Så blev vår värld så fattig och blek som den i mångt och mycket verkar vara än idag. Det hela är verkligen ett gigantiskt tankefel. För det som liknar något är inte samma sak som det som det liknar. En dildo är inte en kuk. En kvinna med makeup och parfym kan lika gärna bära detta för att behaga andra kvinnor (eller sig själv) som för att behaga män. Det finns inga musikstilar, litterära skrivsätt, konstnärliga gestaltningsvägar eller klädstilar som är mer lesbiska än andra. Det handlar bara om snobbism.

För låt oss vara ärliga. Det mesta av det som kallas för ”lesbisk feministisk kultur” är ren smörja. Det är bara att göra en googlesökning på lesbian art och se hur många konstnärligt högtstående verk man hittar. Eller om det hade varit förr i tiden hade man kunnat gå på Lesbisk Vis- och Poesiafton på Kvinnohuset och lyssna på den bejublade Kvinnohuskören, bara flator fick sjunga där i denna Sveriges förmodligen sämsta damkör genom tiderna. Och man kan köpa en flatsnuskroman från vår egen motsvarighet till Harlequinböckerna, Naiad Press. (Curious Swine, jag menar Wine, av Katherine V. Forrest finns förresten på svenska numera under titeln Vintersvin, jag menar Vintervin.)

Låt oss fortsätta vara ärliga och ställa ärliga om än retoriska frågor. Vem lever mer efter feminismens grundsatser, en bisexuell kvinna som lever med en man och behandlar andra kvinnor solidariskt, lojalt och systerligt, eller en flata som lever med en annan flata och ägnar all tid att hacka på kvinnor som inte svarar upp mot henne egna uppfattningar om hur kvinnor bör vara? För ingen ska tro, och jag vet att det inte är så, att flator skulle vara extra justa mot varandra bara för att de är flator. Jag har sett, och även upplevt, lesbiska relationer som varit extremt ojämlika, där man varit så elaka mot varandra att jag chockats, jag har känt kvinnor som velat kontrollera sina kvinnliga partners minsta tanke, hört kvinnor kalla sina flickvänner för vedervärdiga saker som kossa, idiot m.m.

Jag kunde aldrig känna mig helt accepterad i denna värld och jag tror att jag alltid varit en smula stolt över detta. Jag fann mina vänner i blandade sammanhang, roade mig på blandade ställen, spelade kukmusik och hade mig på alla möjliga sätt. Ändå är jag säkert som så många andra en bitterflata idag. För sen kom jag mer eller mindre ofrivilligt att tillbringa hela nittiotalet i flatvärlden, och först nu ser jag hur mycket jag har gått miste om, hur hämmad jag varit i mitt litterära och konstnärliga arbete, och hur stora områden av min egen sexualitet som jag delvis vetat om men inte förrän mitt i livet börjat utforska på allvar.

Det var några år som jag hade en plats i det violetta rampljuset men jag trivdes aldrig där. När jag var tillsammans med en statusbehängd person fick jag själv en viss status, och när jag fick en, låt vara kortvarig, framgång med mina böcker, då var det många som ville känna mig och gärna slickade mig i öronen. Men idag finns inget av denna status kvar, alla de människorna är borta, de enda vänner jag har kvar nu är de jag hade redan innan jag gjorde mitt gästspel i flatvärlden, och märkligt nog (eller inte?) är ingen av dem flata.

Världen är större och vackrare än man kan tro, det är bara att lyfta blicken och titta utåt. Det enda jag verkligen sörjer över, och som fick mig att skriva den här texten, det är min skam över min egen generations flator och hur de beter sig mot yngre kvinnor, annorlunda klädda, bisexuella, vad de än må vara, mot alla som inte är exakt som de. För detta vill jag be om ursäkt även om jag personligen hoppas jag är oskyldig. Det blir bättre ju mer tiden går och öppenhet och tolerans sprider sig som ringar på vattnet. Och jag hoppas jag själv får vara med länge än och njuta av en allt friare och mer regnbågsskimrande värld.