Omnisexualitet

(Bild: Mexikanskt vykort. Klicka för att förstora.)

För ett antal år sedan var jag närvarande vid utdelningen av ett kulturpris, och mottagaren var en författare och regissör. Jag minns mycket väl hur hon stod där på scenen med famnen full av blommor och diplom. Hon var oerhört glad över just detta pris därför att hon fick det av, som hon uttryckte det backstage, sina egna.

Och ändå sade hon så här i sitt tacktal: ”Jo, tack ska ni ha, men jag är ju en svikare, jag är ju bisexuell.” Det grep mig, gjorde mig sorgsen, fick mig att fundera. Det som kändes sorgligt var att denna fantastiska kvinna, vars insatser på så många områden inte kan förringas, kände sig tvungen att säga att just detta pris var hon bara nästan värd. Och att det som hon betraktade som sin egen identitet, sin självdefinition, bara var näst bäst.

Jag hade tidigare haft relationer med ett par bisexuella kvinnor men först nu började jag tänka på allvar. Under mina dittills mer än tio år inne i den lesbiska världen hade jag sett många prov på hur ”uteslutande lesbiska” såg ner på kvinnor som hade förmågan att attraheras av och bli kära i människor av bägge könen.

I min egen basgrupp fanns en öppet bisexuell kvinna och de andra i gruppen förtalade henne flitigt bakom hennes rygg. När de andra umgicks även vid sidan av de reguljära mötena blev hon aldrig någonsin inbjuden att delta. (Det befängda var att just hon då bara hade relationer med kvinnor, medan en annan i gruppen som utåt gällde för totallesbisk i praktiken inte gjorde någon åtskillnad mellan kvinnor och män.)

Ändå reflekterade jag inte tillräckligt över det förtryck som fanns (och finns) även inom homo/bi/transvärlden, åtminstone inte innan detta tillfälle. Jag hade alltid definierat mig som renodlat och uteslutande dragen till personer av mitt eget kön, en Kinsey-sexa om man så vill. Jag tror fortfarande att det förhåller sig på det viset, och nu när jag snart fyller 47 kommer det troligen inte att förändras.

Till detta har min inställning alltid varit dubbel. Min lesbiskhet har jag alltid sett som det bästa draget i min personliga utformning, marsipanrosen på mitt livs gräddtårta kanske. Och samtidigt har jag aldrig kunnat bortse från att det vid sidan av att vara en gåva också är en brist, på samma sätt som det då skulle vara en brist att vara enbart heterosexuell. Det öppnar mitt hjärta och mina sinnen för ena halvan av mänskligheten och stänger dem för den andra.

Inget sätt att uttrycka och uppleva sin sexualitet kan vara mera rätt än något annat, det strider mot allt vad queer heter. Ändå vimlar det fortfarande av moralistiska tråkflator som tycker att Den Lesbiska Vägen är den finaste och rättaste och att de som inte kan eller inte vill ta just den är karaktärslösa och sexliberala pervon.

Hur skulle ett omvänt scenario se ut? Tänk om jag själv skulle stå där någon gång i framtiden och ta emot ett kulturpris och känna mig tvungen att be om ursäkt för min enkelspårighet? Det är så lätt att glömma att den stora majoriteten av människor inte är renodlat hetero eller homo, de allra flesta har en inneboende potential att verkligen älska och attraheras av personen och inte det biologiska könet. Totala ettor och sexor på Kinseys skala utgör faktiskt minoriteter.

Men jag kommer aldrig att stå inför den situationen. Min egen generation, där den största intoleransen finns, börjar åldras och bli mindre högröstade. Vi som gick där i frigörelsedemonstrationerna i början av åttiotalet kunde aldrig föreställa oss att en queer-rörelse skulle växa fram och vända allt som var tryggt och invant uppochner.

De som är födda på sjuttiotalet och senare har en större öppenhet och respekt mot alla oavsett preferenser. Jag känner mig därför inte orolig för att majoriteten, alla omnisexuella, skulle börja förtrycka mig när förtrycket mot dem själva minskar i takt med att världen blir öppnare och friare. I den världen kommer även vi totalflator att vara välkomna.