Objektitet -

ett flatkulturellt fenomen från förr

Att jag nu får för mig att skriva om detta, ett fenomen eller en rörelse i rörelsen som jag trodde mig ha glömt eftersom jag inte ägnat det en tanke på säkert trettio år, visar hur mystiskt associationsbanor kan löpa. Det ägde rum i Danmark på sjuttiotalet och kallades då för objektsexualitet men jag tar mig friheten att korta ner detta bökiga namn. Anledningen till att jag plötsligt kom ihåg det var så banal som att jag tycker det är tråkigt att kissa och inte förstår varför man måste slösa tid på detta kanske 7-8 gånger om dagen.

För mig är badrummet en trist plats att vistas på när man är ensam och påklädd. För att lindra denna tristess vill jag ha något att läsa. En prosatext fungerar inte, den blir för sönderhackad. Jag har upptäckt att det idealiska är postorderkataloger. Den korta beskrivningen av en produkt, ett poem i miniatyr, tar kanske 9-10 sekunder att ta till sig och det är precis lagom för mig. Jag ber om ursäkt för att jag uppehåller mig vid så banala ting men poängen finns där och den kommer strax.

I mitt badrum ligger just nu JULA-katalogen. För en ljuv femme som jag finns inget mer romantiskt, poetiskt och rogivande än att beundra en vacker överhandsfräs eller en linmanövrerad grenkap med härdade skär. Jag älskar doften i ett JULA-varuhus. Man kan få se saker man inte visste fanns men som ökar livets mystik.

För en tid sedan såg jag i denna fina katalog just en sådan sak: galvaniserade stolphattar. Jag bara njöt. Om man har en grind kan man skydda dess stolpar mot att murkna av regn och sol genom att förse desamma med små metallhattar. Det är verkligen utsökt, och jag är inte alls ironisk nu. Det finns någon som har tänkt på allt som kan tänkas på, och jag önskar att människor och djur fick åtnjuta samma omtanke och skötsel som vi ägnar t.ex. våra trädgårdsredskap.

På kvällen innan jag skulle till att somna (jodå, jag hade kissat kväll) kom plötsligt detta minne tillbaka och gjorde mig klarvaken. Jag var i början av åttiotalet tillsammans med en kvinna som tillbringat mycket tid i Danmark och deltagit i den begynnande ”lesbiska rörelsen” där. Vi trodde bägge att de legendariska Femølägren bara var ursäkter för kvinnor att gå till sängs med varandra. Här i Stockholm hade flator en kultisk syn på Danmark, som om det var så oerhört frigjort där (men få hade varit där länge nog för att veta säkert), som om revolutionerna redan hade börjat och detta just i Danmark.

Jag kom genom denna flickvän också att vistas mycket i Danmark och fick en annan syn på danska flator som i mycket står sig än idag, jag tyckte de var kulturella tölpor som var otrevliga, xenofientliga och snorkiga, drack vin ur flaskan, tog mat med fingrarna vid bufféer och i allmänhet var småfulla från morgon till kväll. Jag såg ju allt det här själv. (Men deras klädstil med anorakar och gummistövlar var rätt fin och jag trivdes mycket bra med den danska synen på cannabis. Dessa företeelser var dock på intet sätt något specifikt lesbiska.)

Hursomhelst, det var hon som berättade för mig om fenomenet, modeflugan, objektsexualitet som hade varit le dérniér icri några år tidigare men nu inte lät höra om sig lika mycket, vad kan det ha berott på? Det var en strömning bland danska lesbiska att så att säga gå vidare bortom de mellanmänskliga kärleksrelationerna och i stället knyta nära känslomässiga band med fysiska ting. Inte djur eller något som levde utan just livlösa ting. Det här handlade inte alls om kvinnor som tyckte deras dildos eller vibratorer var trevliga och behändiga små pinaler, det var tydligen större, riktig true kärlek. Jag kan inte säga att jag förstod ett smack.

Det fanns en kvinna som verkligen blev berömd för att hon gjorde detta på verkligt allvar. Hon avsvor sig relationer med andra kvinnor helt och inledde ett kärleksförhållande med sin egen trädgårdsgrind. Jag vill minnas att den var vit. Jag kunde inte förmå mig att fråga min flickvän om det fanns någon, eeeh, fysiskt sexuell komponent i denna relation och hur den månne kunde sett ut. Jag tror inte att jag faktiskt ville veta några detaljer. Och det var säkert därför jag glömde bort den här historien i så många år, ända tills den vaknade av sig själv bara för att jag läste om stolphattar i JULA-katalogen: det var för konstigt för min enkla organism, för virrande.