Objektitet -
ett
flatkulturellt fenomen från förr
Att jag nu får för mig att skriva om detta, ett fenomen
eller en rörelse i rörelsen som jag trodde mig ha glömt eftersom jag inte ägnat
det en tanke på säkert trettio år, visar hur mystiskt associationsbanor kan
löpa. Det ägde rum i Danmark på sjuttiotalet och kallades då för objektsexualitet men jag tar mig
friheten att korta ner detta bökiga namn. Anledningen till att jag plötsligt
kom ihåg det var så banal som att jag tycker det är tråkigt att kissa och inte
förstår varför man måste slösa tid på detta kanske 7-8 gånger om dagen. För mig
är badrummet en trist plats att vistas på när man är ensam och påklädd. För att
lindra denna tristess vill jag ha något att läsa. En prosatext fungerar inte,
den blir för sönderhackad. Jag har upptäckt att det idealiska är
postorderkataloger. Den korta beskrivningen av en produkt, ett poem i miniatyr,
tar kanske 9-10 sekunder att ta till sig och det är precis lagom för mig. Jag
ber om ursäkt för att jag uppehåller mig vid så banala ting men poängen finns
där och den kommer strax.
I mitt badrum ligger just nu JULA-katalogen. För en ljuv
femme som jag finns inget mer romantiskt, poetiskt och rogivande än att beundra
en vacker överhandsfräs eller en linmanövrerad grenkap med härdade skär. Jag
älskar doften i ett JULA-varuhus. Man kan få se saker man inte visste fanns men
som ökar livets mystik. För en tid sedan såg jag i denna fina katalog just en
sådan sak: galvaniserade stolphattar. Jag bara njöt. Om man har en grind kan
man skydda dess stolpar mot att murkna av regn och sol genom att förse desamma
med små metallhattar. Det är verkligen utsökt, och jag är inte alls ironisk nu.
Det finns någon som har tänkt på allt som kan tänkas på, och jag önskar att
människor och djur fick åtnjuta samma omtanke och skötsel som vi ägnar t.ex.
våra trädgårdsredskap.
På kvällen innan jag skulle till att somna (jodå, jag
hade kissat kväll) kom plötsligt detta minne tillbaka och gjorde mig klarvaken.
Jag var i början av åttiotalet tillsammans med en kvinna som tillbringat mycket
tid i Danmark och deltagit i den begynnande ”lesbiska rörelsen” där. Vi trodde
bägge att de legendariska Femølägren bara var ursäkter för kvinnor att gå till
sängs med varandra. Här i Stockholm hade flator en kultisk syn på Danmark, som
om det var så oerhört frigjort där (men få hade varit där länge nog för att
veta säkert), som om revolutionerna redan hade börjat och detta just i Danmark.
Jag kom genom denna flickvän också att vistas mycket i
Danmark och fick en annan syn på danska flator som i mycket står sig än idag,
jag tyckte de var kulturella tölpor som var otrevliga, xenofientliga och
snorkiga, drack vin ur flaskan, tog mat med fingrarna vid bufféer och i
allmänhet var småfulla från morgon till kväll. Jag såg ju allt det här själv.
(Men deras klädstil med anorakar och gummistövlar var rätt fin och jag trivdes
mycket bra med den danska synen på cannabis. Dessa företeelser var dock på
intet sätt något specifikt lesbiska.)
Hursomhelst, det var hon som berättade för mig om
fenomenet, modeflugan, objektsexualitet som hade varit le dérniér icri några år tidigare men nu inte lät höra om sig lika
mycket, vad kan det ha berott på? Det
var en strömning bland danska lesbiska att så att säga gå vidare bortom de
mellanmänskliga kärleksrelationerna och i stället knyta nära känslomässiga band
med fysiska ting. Inte djur eller något som levde utan just livlösa ting. Det
här handlade inte alls om kvinnor som tyckte deras dildos eller vibratorer var
trevliga och behändiga små pinaler, det var tydligen större, riktig true
kärlek. Jag kan inte säga att jag förstod ett smack.
Det fanns en kvinna som verkligen blev berömd för att hon
gjorde detta på verkligt allvar. Hon avsvor sig relationer med andra kvinnor
helt och inledde ett kärleksförhållande med sin egen trädgårdsgrind. Jag vill
minnas att den var vit. Jag kunde inte förmå mig att fråga min flickvän om det
fanns någon, eeeh, fysiskt sexuell
komponent i denna relation och hur den månne kunde sett ut. Jag tror inte att
jag faktiskt ville veta några detaljer. Och det var säkert därför jag glömde bort
den här historien i så många år, ända tills den vaknade av sig själv bara för
att jag läste om stolphattar i JULA-katalogen: det var för konstigt för min
enkla organism, för virrande.