Mer
eller mindre Pride
På tiden var
det att nån från det straighta etablissemanget vågar stå upp och kritisera det
queera etablissemanget. Anna Ekelund skriver i dagens krönika i Aftonbladet en
lysande skarp och distinkt sammanfattning av det jag har försökt föra fram i
åratal. Jag rekommenderar alla att läsa den. Det är väl också själva fan att
hbt-människorna i Sverige tror att de fortfarande bedriver frigörelsekamp när
det faktiskt bara handlar om pseudofrågor.
Reaktionen
och debatten efter de queerfientliga anglikanska biskoparnas bisarra brev blev
minst lika stor bland straighta bloggare som bland queera. Hbt-communityt tror
fortfarande att det är under attack här i Sverige när de i själva verket har
ett massivt stöd hos den övriga befolkningen. (Jag skriver ”de” för jag vill
inte längre räkna in mig där.) De allra flesta svenskar, oavsett sexuell
inriktning, är för homoäktenskap, det har visats i undersökningar. De enda som
bråkar är religiösa fundamentalister av olika slag.
Det är inte
många som idag vill missunna bögar och flator med flera queera att lyssna på
sclagher (men hur stavas det då?) eller att sätta bo i radhus med varandra och
grilla med grannarna eller skaffa barn, hund eller katt ihop. Så har det inte
alltid varit, det var inte särskilt mycket så när jag var tonåring. Att priden
i år har ”hetero” som kampanjtema är så retro så man undrar om tiden har stått
stilla i tretti år. Det har den naturligtvis inte, det är hbt-communityt som
lever kvar i det unkna förgångna. Är det nånting här i Sverige som det
fortfarande behöver kämpas för så är det hedersbrott mot unga hbt-personer i
deras familjer, och det förekommer både bland svennefamiljer och invandrare.
Likaså kunde vi med fördel prata om misshandel i samkönade relationer. Men jag ser
inte så mycket sånt i programmet.
Och det är
därför priden känns så unken. Nu kan vi sluta snacka om heteronormen och börja
ifrågasätta vår egen homonormativitet. De som verkligen har fördomar idag,
bortsett från små extremistgrupper, är vi själva. Vi har fördomar både om de
straighta och om oss själva. Om det förekommer ett stereotyptänkande kring
hbt-människor så är det vi själva som håller detta vid liv. Och omvärldens
presumerade oförståelse symboliseras i kampanjen av strategiskt placerade
bajshögar. Om man har såna problem finns det inkontinensskydd. Jag får
verkligen lust att be om ursäkt fastän jag är helt oskyldig, men jag skäms över
hur vi beter oss. (Men äsch, nu skriver jag ”vi” lik förbannat. Det är svårt
att komma ur grupptänkandet.)
Anna Ekelund
tar upp det här med bögar som vill knulla i parker och det är bra att hon gör
det för själva har vi alldeles slutat kännas vid det faktum att bögar, varav
många är unga, fortfarande blir hiv-smittade. I så fall har alla miljoner som
satsats på prevention kastats i spat för idag kan det inte finnas nån i Sverige
som inte vet hur man har säkrare sex. Hon tar också upp så kallade politiska
flator, och jag trodde det var en utdöd företeelse men tydligen inte. Det är
verkligen fråga om wannabes som stoltserar med lånta fjädrar och inte tillför
nånting politiskt utan bara lånar cred från oss som verkligen är queera till
kropp, själ och hjärta.
Jag är
verkligen glad att nån från det straighta etablissemanget för en gångs skull
låter bli att gulla och dalta så förbannat med bögar, flator och andra. Ja, jag
äcklas av sån behandling och det är konstigt att inte fler gör det. Vi kan
sluta vila på lagrarna nu och ägna våra krafter åt internationell solidaritet
för det finns länder i vår egen omedelbara närhet där människor verkligen inte
har det så fritt och mysigt som vi. Och jag personligen kommer absolut att
sätta min fot i Pride park den dag In Flames spelar där och musiken till den
officiella pridelåten är orientalisk. Jag får frispel om jag hör ordet slchager
en gång till. Och jag vill inte se en pärlplatta så länge jag lever, dem fick
jag nog av på BUP.
(2009)