Bara till namnet

- om The L Word och dansen kring guldbutchen

Ibland önskar jag faktiskt att jag hade TV. Alla tittar på The L Word och missar inte ett avsnitt, alla pratar om den, alla har åsikter. Utom jag som aldrig har sett den. Och visst är denna TV-serie något extraordinärt i allas våra liv. En hel serie, säsong efter säsong, bara om hbtq-damer och deras liv och leverne, när jag och många med mig fortfarande har i rätt färskt minne vilken enastående sensation det var när den första lesbiska sexscenen visades i en svensk såpa, OOOH!

Och inte var den ju alls märkvärdig eller vågad förstår jag nu när jag hör om allt vad de hittar på i L Word, det var bara två kvinnor som duschade och just som den ena skulle gå ner på den andra så tog scenen slut. Lösa förbindelser hette detta epos och den förförda kvinnan spelades av Sissela Kyle.

Men häromdagen fick jag frågan om jag hade några tankar om ett fenomen som blir alltmer tydligt ju längre L Word fortsätter, nämligen den formliga kult som uppstår kring de roller som spelas av butchar och ftm-transpersoner. Jag har fått veta lite grann om karaktärerna och läst en del på nätet, och tydligen var det en figur som hette Ivan förra säsongen och en som heter Moira i denna omgång som är allra mest i ropet.

Om denna Ivan fann jag ett citat ur ett avsnitt som är väldigt intressant. Någon som heter Kit säger: ”If you were a man, you would be the perfect man.” Och många som skriver om just Ivan på nätet tycker att hon verkligen skulle vara också den Perfekta Flatan, om det inte vore för hennes konstiga frisyr.

Men nu är det Moira, och hon är ännu superhottare stuff. Det verkar som om alla vill ha en Moira. Som jag har förstått det är hon ftm-transsexuell och går ständigt runt med en strap-on som hon gärna sätter på både flator och bögar med. Jag får en känsla av att denna kult kring Butchen är starkast bland kvinnor som definierar sig som homosexuellt lesbiska och inte som bisexuella. Det är verkligen märkligt och tål att funderas vidare på.

Jag själv har rätt ofta blivit tagen för en butch. Och det har faktiskt hänt att kvinnor blivit besvikna när de lärt känna mig och märkt att de missbedömt mig. För även om jag numera är kortklippt och inte använt så mycket smink på senare år, så har jag aldrig varit det ena eller det andra utan snarare en blandning av allt. Eller inget av det. Det kan ju hända att de kvinnorna trodde att jag var en Moira.

I samband med detta tänker jag osökt på Takarazuka-teatern i Japan, där både kvinno- och mansrollerna spelas av kvinnor. Särskilt de som spelar män åtnjuter en enorm kultstatus, och deras mycket hängivna fans är nästan uteslutande kvinnor. Många av dessa fans insisterar på att deras dyrkade hjältinnor *egentligen* är män på riktigt, så därför kan de verkligen inte beskyllas för lesbiskhet när de överöser sina idoler med rosenbuketter och glödande kärleksbrev. Det finns intressanta paralleller här.

Egentligen har butchen varit den ”finaste” av självgestaltningar så länge jag har varit i flatsvängen. När jag flyttade till Stockholm för att hitta s.k. likasinnade (det kallades så då) i början av åttiotalet visade det sig att alla i de kretsar som då var tongivande utan undantag iscensatte sig som butchar. Där fick jag inga vänner och var inte välkommen eftersom jag hade långt hår och gärna klädde mig i klänning och pumps.

Oavsett hur man upplevde sig själv som person var det helt förkastligt att se ut som en femme därför att då efterliknade man heterosexuella kvinnor. Det bjuder mig emot att ens tänka på den intolerans som då rådde, på hur kvinnor i namn av något slags vanföreställning om vad feminism är förtryckte och förföljde varandra. Att använda smink och parfym, gå i kjol, tycka om penetrerande sex, allt sådant var totalförbjudet.

Och det allra mest otänkbara var att vara bisexuell. För det hette: ”Any woman can be a lesbian”. (And she must!) Den som upplevde sig som bisexuell var inget annat än en fegis som inte vågade vara helhomo, en svikare, en som inte fullt ut vågade ta konsekvenserna av sin dragning till sitt eget kön och säga nej till det motsatta. (Nu är jag inne på sånt jag har skrivit om tidigare här i dagboken men det hjälps inte.) Jag minns till och med ett par som sa att de egentligen inte var lesbiska men levde lesbiskt av politiska skäl. De var political lesbians. På den tiden var det ett val, och nåde den som valde det inkorrekta.

Visst var det så att samhället i stort då förutsatte att alla var hetero. Men i flatsvängen på den tiden var man lika presumerande och fördomsfull i det självsäkra tagandet för givet att alla som stack in sin näsa på t.ex. Kvinnohuset var totalflator. Varför skulle de annars gå dit? Det fanns ju inga män där.

Tiderna har förändrats men min generation har inte riktigt hängt med tror jag. Möjligen ligger här en del av förklaringen till varför det då som nu är så läckert med butchar och varför de anses så åtrå- och dyrkansvärda. Möjligen finns det ett rätt stort antal flator som egentligen är bisexuella men inte vågar komma ut ur denna speciella garderob annat än på omväg, d.v.s. genom att längta efter en flata som är *precis* som en man.

Så sorgligt och så patetiskt det vore om jag hade rätt. I så fall skulle jag själv vara ett offer för detta fenomen. Inte för att jag själv skulle ha en hemlig och bortträngd heterosexuell sida, utan för att flera kvinnor jag varit tillsammans med nog hade varit lyckligare med män, (ett par av dem blev det sedan också) men då ville de så gärna vara lesbiska och då blev jag deras ”lesbiska alibi”.

I sådana fall blir det än en gång tydligt hur lite det hjälper att vi klagar över omvärldens oförståelse och samhällets diskriminering, om vi själv går och bär på minst lika stora fördomar själva. Och det blir tydligt hur nödvändigt det är att vi verkligen är medvetna om hur vi använder alla de definitioner och benämningar som står oss till buds. För man kan mycket väl ägna sig åt lesbisk kärlek/lesbiskt sex utan att behöva definiera sig som lesbisk.

Och det borde i dessa upplysta tider vara möjligt även för damer i min generation att erkänna att de flesta människor faktiskt är mer eller mindre bisexuella och att det i detta faktum inte ligger något politiskt ställningstagande åt ena eller andra hållet. Inte heller finns i det någon grund för att bedöma någon som mer eller mindre värd utifrån sexualitet eller kön. Då skulle var och en kanske kunna följa sitt hjärta utan att bry sig om det var en Moira eller en Morton hon eller han föll för.

Jag vill tacka min väninna för påpekandet att det är något fel när rollgestalter som Ivan och Moira höjs till skyarna som ideal och att det ligger ett djupt kvinnoförtryck i detta (hennes formuleringar citerade med benäget tillstånd). Jag håller verkligen med om det. Det liknar faktiskt ankskit rent ut sagt. Och det gör verkligen inte vårt samhälle friare, queerare, mindre sexistiskt att vi själva förtrycker varandra.

Det finns biologiska skillnader mellan könen som tar sig både fysiologiska och psykologiska uttryck. Men vad som idag ses som kvinnligt och manligt är till mycket stor del sociokulturellt betingat. Om mänskligheten tagit en annan väg hade kanske dessa roller sett annorlunda ut. Nu ser dock vår verklighet ut som den gör och vi är djupt präglade av den. Att då hylla kvinnor som vill vara män är liktydigt med att säga att det är sämre att vara kvinna än man. Det har män sagt i alla tider men det blir inte sannare för det.

*Efterord i oktober: Jag fick möjlighet att köpa en begagnad TV. Så att jag skulle kunna SE The L Word. Och nu får jag veta att det inte kommer att sändas flera avsnitt… Åh!

* Efter-efterord i april 2008: Jag gav bort TV:n efter att bara haft den påslagen fyra gånger på mer än ett halvår. Den samlade bara damm och dessutom var den anskrämligt ful.