Vissi d’Arte
- operan mitt i
livet
De trolska Rhendöttrarnas sång… Wogala weya, wogala
weya...
Vissi d’arte,
vissi d’amore, jag har levat för konsten och kärleken, sjunger Tosca i en aria
som Maria Callas gjorde odödlig (inte för att det behövdes). Att leva ett liv
som är som en opera, att leva en opera. Vad är det som gör denna multikonstform
så oemotståndlig, så uppskakande, så gripande, så tröstande för så många
människor? Opera är livet i koncentrat, drivet till sin spets. Många kan tycka
att det är överdrivet, parodiskt, simpelthen for meget. Men den som
älskar opera gör det med hela sin varelse. Operabögen är en kliché som
existerar i verkliga livet, och i miljontal. Men det finns ju också
operaflator! För att inte tala om den stora mängden operaheterisar.
För människor som i likhet med mig känner sig som
femhjuliga bilar, lite freakiga, är operans värld en tillflykt, ett förlovat
land dit man kan gå så ofta det står något på programmet man vill se/höra. Vill
man njuta av dräkter och skådespeleri och har råd sitter man i salongen. Är man
mera där för att ryckas hän av sången och musiken och uppleva intriger,
dramatik, sorg, passion den vägen, och har man dessutom det knapert, då sitter
man på tredje raden, högt uppe under taket. Ej för höjdrädda. Där trivs jag
allra bäst, närsynt operaflata som jag är. Jag ser inte mycket men upplevelsen
blir ändå på ett svårförklarligt sätt mera intensiv, lite som att ha sex med
ögonbindel.
Brünnhildeee!
Skulle gärna vilja vara operasångerska men det finns inte
många läckra roller för altar, mezzi och sopraner har kapat åt sig det
göttaste. Hellre ville jag sjunga oratorier, för där hittar man de riktigt fina
altpartierna. Och inte behöver jag performera några operaroller på scen när
hela mitt liv är en opera! Om jag bara hade resurserna skulle jag kunna göra
vansinnesscenen i Lucia di Lammermoor så att Joan Sutherland och Edita
Gruberova bleknade. För det skulle vara PÅ RIKTIGT. Allt det där med nattsärk
och utsläppt rågblont hår och dolken och rantandet på heden klarar jag mig
utan. Men för en som varit galen på riktigt är det en kraftfull scen att
uppleva.
Och även om man inte är sångare finns det många fina
arior att utbrista i vid skilda tillfällen. Che gelida manina passar
utmärkt att sjungas av en fattig poet som håller ett marsvins lilla tass mellan
tumme och pekfinger. Manina är ju en diminutivform av hand. Det lilla
krypet är välnärt och vid gott hull men jag tänker mig att hon kanske drömmer
om lyx hon aldrig sett, resor till Anderna för att söka sina rötter, jordgubbar
i januari m.m. Nu är jag pank och fågelfri kan ackompanjera och muntra
upp en hungrig promenad till mataffären när man inser att pengarna inte kommer
att räcka till mycket.
Och allt i operans värld och min är inte bara galghumor.
Å, denna kärlek. Det är verkligen på riktigt, bara sett i en förtydligande
spegel. Att få vara Cherubin fast en medelålders kvinna som låtsas vara en
yngling spelad av en kvinna, det kvittar om det är snurrigt, varje förälskelse
känns som den första: Väsen som lyda ömma begär, kan ni mig tyda vad kärlek
är? Det är bra tjusigt.
Är det lånta fjädrar? Att ta munnen för full? Är det
cyniskt att vid åhörandet av Sången till livet ur Tosca minnas
svunnen lycka fastän man inte alls är någon hjälte som
väntar på sin avrättning i gryningen? Jag tror inte det. I sådana fall skulle
denna underbara musik aldrig ha blivit skriven. Inte texten heller. O ljuva
kyssar, älskogsvarma stunder / när jag berusad drog slöjan bort från hennes
skönhets under... Känslan är universell, vi har alla rätt att känna och att
känna med.
Jag ser opera som ett av många sätt på vilka erfarenheter
kan bli synliggjorda, formulerade, bekräftade. Och delade. Visst sörjer jag och
rasar med Donna Anna över den svekfulle Don Giovanni. Jag lever med i hennes
känsla för att jag själv har känt så. Visst kan jag vara Octavian i
Rosenkavaljeren som blir kär i den jag inte får bli kär i. (Bögar tenderar att
dyrka heterosexuella divahjältinnor medan vi flator har en stor svaghet för
byxroller, d.v.s. manliga roller som framförs av kvinnliga sångare. Ingen kan
lura i oss att Octavian är en ung man, inte med aldrig så trånga liv går det
att dölja att det är en mezzo. Heter han egentligen Octavia? Absolut inte, och
det är det som gör det så läckert.)
Angelika
Kirchschlager som Octavian
Livet för konsten. Förmodligen är min syn på konsten
romantisk och otidsenlig. Men för mig kan ingen äkta konst vara tom på känsla, avlägsnad
från livet, frikopplad från den levande kroppen, det älskande hjärtat, lyckliga
och sorgliga minnen, ångest, frid, andlighet och passion.
Ernestine
Schumann-Heink (1861-1936):
kanske den
bästa alt som någonsin levat. I alla fall tyckte hon sig så!