Vissi d’Arte

- operan mitt i livet

De trolska Rhendöttrarnas sång… Wogala weya, wogala weya...

Vissi d’arte, vissi d’amore, jag har levat för konsten och kärleken, sjunger Tosca i en aria som Maria Callas gjorde odödlig (inte för att det behövdes). Att leva ett liv som är som en opera, att leva en opera. Vad är det som gör denna multikonstform så oemotståndlig, så uppskakande, så gripande, så tröstande för så många människor? Opera är livet i koncentrat, drivet till sin spets. Många kan tycka att det är överdrivet, parodiskt, simpelthen for meget. Men den som älskar opera gör det med hela sin varelse. Operabögen är en kliché som existerar i verkliga livet, och i miljontal. Men det finns ju också operaflator! För att inte tala om den stora mängden operaheterisar.

För människor som i likhet med mig känner sig som femhjuliga bilar, lite freakiga, är operans värld en tillflykt, ett förlovat land dit man kan gå så ofta det står något på programmet man vill se/höra. Vill man njuta av dräkter och skådespeleri och har råd sitter man i salongen. Är man mera där för att ryckas hän av sången och musiken och uppleva intriger, dramatik, sorg, passion den vägen, och har man dessutom det knapert, då sitter man på tredje raden, högt uppe under taket. Ej för höjdrädda. Där trivs jag allra bäst, närsynt operaflata som jag är. Jag ser inte mycket men upplevelsen blir ändå på ett svårförklarligt sätt mera intensiv, lite som att ha sex med ögonbindel.

Brünnhildeee!

Skulle gärna vilja vara operasångerska men det finns inte många läckra roller för altar, mezzi och sopraner har kapat åt sig det göttaste. Hellre ville jag sjunga oratorier, för där hittar man de riktigt fina altpartierna. Och inte behöver jag performera några operaroller på scen när hela mitt liv är en opera! Om jag bara hade resurserna skulle jag kunna göra vansinnesscenen i Lucia di Lammermoor så att Joan Sutherland och Edita Gruberova bleknade. För det skulle vara PÅ RIKTIGT. Allt det där med nattsärk och utsläppt rågblont hår och dolken och rantandet på heden klarar jag mig utan. Men för en som varit galen på riktigt är det en kraftfull scen att uppleva.

Och även om man inte är sångare finns det många fina arior att utbrista i vid skilda tillfällen. Che gelida manina passar utmärkt att sjungas av en fattig poet som håller ett marsvins lilla tass mellan tumme och pekfinger. Manina är ju en diminutivform av hand. Det lilla krypet är välnärt och vid gott hull men jag tänker mig att hon kanske drömmer om lyx hon aldrig sett, resor till Anderna för att söka sina rötter, jordgubbar i januari m.m. Nu är jag pank och fågelfri kan ackompanjera och muntra upp en hungrig promenad till mataffären när man inser att pengarna inte kommer att räcka till mycket.

Och allt i operans värld och min är inte bara galghumor. Å, denna kärlek. Det är verkligen på riktigt, bara sett i en förtydligande spegel. Att få vara Cherubin fast en medelålders kvinna som låtsas vara en yngling spelad av en kvinna, det kvittar om det är snurrigt, varje förälskelse känns som den första: Väsen som lyda ömma begär, kan ni mig tyda vad kärlek är? Det är bra tjusigt.

Är det lånta fjädrar? Att ta munnen för full? Är det cyniskt att vid åhörandet av Sången till livet ur Tosca minnas svunnen lycka fastän man inte alls är någon hjälte som väntar på sin avrättning i gryningen? Jag tror inte det. I sådana fall skulle denna underbara musik aldrig ha blivit skriven. Inte texten heller. O ljuva kyssar, älskogsvarma stunder / när jag berusad drog slöjan bort från hennes skönhets under... Känslan är universell, vi har alla rätt att känna och att känna med.

Jag ser opera som ett av många sätt på vilka erfarenheter kan bli synliggjorda, formulerade, bekräftade. Och delade. Visst sörjer jag och rasar med Donna Anna över den svekfulle Don Giovanni. Jag lever med i hennes känsla för att jag själv har känt så. Visst kan jag vara Octavian i Rosenkavaljeren som blir kär i den jag inte får bli kär i. (Bögar tenderar att dyrka heterosexuella divahjältinnor medan vi flator har en stor svaghet för byxroller, d.v.s. manliga roller som framförs av kvinnliga sångare. Ingen kan lura i oss att Octavian är en ung man, inte med aldrig så trånga liv går det att dölja att det är en mezzo. Heter han egentligen Octavia? Absolut inte, och det är det som gör det så läckert.)

Angelika Kirchschlager som Octavian

Livet för konsten. Förmodligen är min syn på konsten romantisk och otidsenlig. Men för mig kan ingen äkta konst vara tom på känsla, avlägsnad från livet, frikopplad från den levande kroppen, det älskande hjärtat, lyckliga och sorgliga minnen, ångest, frid, andlighet och passion.

Ernestine Schumann-Heink (1861-1936):

kanske den bästa alt som någonsin levat. I alla fall tyckte hon sig så!