KONSTEN ATT TOLKA OCH INTE
-
EN
LOVSÅNG TILL SUBJEKTIVITETEN
Ibland
känner jag mig som Gittan Jönssons Diskkasterskan,
här sitter jag och kastar diskar (inte disk) till höger och vänster, bara
bildligt förstås. Jag lyssnar på min cd-box med insjungningar av Kathleen
Ferrier, digitalt remastrade underverk med denna min älsklingssångerska. (Men
om detta ska vara en riktig samlingsutgåva så borde ju verkligen Mahlers Kindertotenlieder vara med, det tycker
jag fortfarande är det bästa hon sjöng in. Man anar juridiska problem.) Det
står noga angivet på varje cd att det är i mono! Jag för min del har aldrig
någonsin hört stereo så det gör mig inget (när jag blev döv på ena örat fanns
ju inte ännu tekniken för stereoinspelning och
-återgivning).
Nyss
när jag hörde den otroligt vacka och smärtfyllda arian Have mercy, Lord, on me (hon sjunger den på engelska) ur Matteuspassionen, med
obligatoviolinen som slingrar sig som en levande ljusslinga i ett vintrigt träd
kring sångstämman (inspelningen är gjord 1946 och violinisten är David
McCallum), så slog det mig som så ofta förr hur annorlunda man spelade då. Även
som här med barockmusik var spelsätt, tolkning, teknik och frasering så oerhört
romantiska. Just i denna violinstämma, som i och för sig är mycket vackert
spelad, är det så många glissandi att man nästan ryser. Höga språng spelas ooeeee, låga spelas eeoooo, det låter komiskt när man har vant sig vid dagens ganska
luftiga barockspel. Det är som hans fingrar suger sig fast vid greppbrädan som
iglar och aldrig lyfter.
Bel canto tillämpades
sannerligen inte bara vid sång. När jag började ta fiollektioner på 60-talet
hade min första spelbok, Spela och fela,
jag menar Spela på fela, som motto: Per ben suonare, bisogna ben cantare
(för att spela vackert måste man sjunga vackert). Jag tillåter mig att betvivla
detta påstående. Lustigt nog är Kathleen Ferriers tolkning av denna aria inte
alls särskilt smäktig, hon sjunger med en nästan saklig bedrövelse. Jag har nog
hört allt som idag finns bevarat med henne (vars karriär blev så tragiskt kort)
och ingenstans hör jag bel canto, ingenstans yvighet eller stora gester, fraseringen
är så lugn. Ändå är uttrycket i det hon
sjunger omöjligt att inte gripas av. Men allt ligger i tonens klang. Och en
sångare eller instrumentalist som förmår fylla en ton med innehåll kan väl
sägas vara gudabenådad om man nu tror på en gud.
Men
en jämförelse mellan förr och nu kan också utfalla precis tvärtom. Inte är det
fel att jämföra olika tolkningar av älskade verk, det är ju ändå jag som
lyssnar och det frivilligt. Jag har två inspelningar av Monteverdis
Mariavesper, en nutida ”tidstrogen” under ledning av Jordi Savall inspelad i
Italien, och en äldre utgåva från Telefunken, inspelad i Tyskland med i
huvudsak tyska sångsolister, gosskör och Concentus Musicus. Den äldre har jag
bara på ett slitet kassettband (minns ni kassettbanden?) och allt rasp från
vinylskivan är förstås med. Ändå är det denna inspelning jag föredrar. Tyvärr
är den nästan utsliten.
Det
finns flera skäl till att jag föredrar den äldre versionen även om bägge har
sina poänger. Den har ett klarare och fetare sound. Den har inte alls så
släpiga tempi som Savalls (i Ave Maris
Stella blir jag nästan nervös av att det går för sakta). Men framför allt
är det skillnad på sångsolisterna. Faktiskt sjunger de på den äldre
inspelningen mera operaaktigt. Och det borde man kanske inte gilla med tanke på
hur synen på uppförandepraxis har förändrats. Men sanningen är att vi kan
aldrig veta säkert hur det lät för 400 år sedan. Och mitt öra tycker inte att
Savalls två sopransolister sjunger vackert alls, jag vrider mig av obehag när
de jamar loss i Pulchra es. Det är
varken avspänt eller tillräckligt rent. (Jag kommer faktiskt att tänka på något
som vi mycket elakt men träffande brukade kalla för ”pingstvänsvibrato”. Och
att pingstvänner sjöng så, åtminstone förr, har jag personligen hört i riktiga
livet. Det är att inte fixa ett jämnt vibrato överallt utan det skakar bara
till lite i slutet av riktigt långa toner, låter hemskt kul faktiskt, men
vackert är det inte.)
Men
det finns för- och nackdelar med det mesta. För att återgå till violinismen så
var det ju ett stort framsteg när det började ges ut så kallade urtextutgåvor,
alltså noterna som de ursprungligen skrevs av tonsättaren. Under den romantiska
musikepoken gavs verken ut med tillagda stråkföringsanvisningar och
fingersättningar av berömda musiker och de var i allmänhet helt stilvidriga.
Bachs sonater och partitor för soloviolin var ett verk som jag först hade i ett
brandskadat ex köpt på loppis, med tillägg av Joseph Joachim, och det var rena
larvet. Bach med socker och grädde. Tack och lov har ofoget att ”förbättra”
stora och små mästares verk i stort sett försvunnit.
Sägs
det. Har det det? Jag gormar nog i onödan. Var tid får väl ha sina tolknings-
eller icketolkningsideal. Att man i klostren började experimentera med ett sätt
att grafiskt-matematiskt teckna ner musik var ett enormt framsteg, och ändå kan
vi knappt läsa ut annat än en ungefärlig utförandemodus ur dessa små tecken som
var första början till vår nuvarande notskrift. Men det vi aldrig kan veta är
hur det tolkades. Inte förrän det blev möjligt att spela in livemusik kunde
något bevaras till framtidens musiker och sångare. Jag får erkänna att min smak
är helt inkonsekvent och att jag ibland föredrar ett luftigare spelsätt och
lika ofta ett mer köttigt och tungt. Så länge det finns någon som vill lyssna
kan inget kallas fel.
