KONSTEN ATT TOLKA OCH INTE

- EN LOVSÅNG TILL SUBJEKTIVITETEN

Ibland känner jag mig som Gittan Jönssons Diskkasterskan, här sitter jag och kastar diskar (inte disk) till höger och vänster, bara bildligt förstås. Jag lyssnar på min cd-box med insjungningar av Kathleen Ferrier, digitalt remastrade underverk med denna min älsklingssångerska. (Men om detta ska vara en riktig samlingsutgåva så borde ju verkligen Mahlers Kindertotenlieder vara med, det tycker jag fortfarande är det bästa hon sjöng in. Man anar juridiska problem.) Det står noga angivet på varje cd att det är i mono! Jag för min del har aldrig någonsin hört stereo så det gör mig inget (när jag blev döv på ena örat fanns ju inte ännu tekniken för stereoinspelning och -återgivning).

Nyss när jag hörde den otroligt vacka och smärtfyllda arian Have mercy, Lord, on me (hon sjunger den på engelska) ur Matteuspassionen, med obligatoviolinen som slingrar sig som en levande ljusslinga i ett vintrigt träd kring sångstämman (inspelningen är gjord 1946 och violinisten är David McCallum), så slog det mig som så ofta förr hur annorlunda man spelade då. Även som här med barockmusik var spelsätt, tolkning, teknik och frasering så oerhört romantiska. Just i denna violinstämma, som i och för sig är mycket vackert spelad, är det så många glissandi att man nästan ryser. Höga språng spelas ooeeee, låga spelas eeoooo, det låter komiskt när man har vant sig vid dagens ganska luftiga barockspel. Det är som hans fingrar suger sig fast vid greppbrädan som iglar och aldrig lyfter.

Bel canto tillämpades sannerligen inte bara vid sång. När jag började ta fiollektioner på 60-talet hade min första spelbok, Spela och fela, jag menar Spela på fela, som motto: Per ben suonare, bisogna ben cantare (för att spela vackert måste man sjunga vackert). Jag tillåter mig att betvivla detta påstående. Lustigt nog är Kathleen Ferriers tolkning av denna aria inte alls särskilt smäktig, hon sjunger med en nästan saklig bedrövelse. Jag har nog hört allt som idag finns bevarat med henne (vars karriär blev så tragiskt kort) och ingenstans hör jag bel canto, ingenstans yvighet eller stora gester, fraseringen är så lugn. Ändå är uttrycket i det hon sjunger omöjligt att inte gripas av. Men allt ligger i tonens klang. Och en sångare eller instrumentalist som förmår fylla en ton med innehåll kan väl sägas vara gudabenådad om man nu tror på en gud.

Men en jämförelse mellan förr och nu kan också utfalla precis tvärtom. Inte är det fel att jämföra olika tolkningar av älskade verk, det är ju ändå jag som lyssnar och det frivilligt. Jag har två inspelningar av Monteverdis Mariavesper, en nutida ”tidstrogen” under ledning av Jordi Savall inspelad i Italien, och en äldre utgåva från Telefunken, inspelad i Tyskland med i huvudsak tyska sångsolister, gosskör och Concentus Musicus. Den äldre har jag bara på ett slitet kassettband (minns ni kassettbanden?) och allt rasp från vinylskivan är förstås med. Ändå är det denna inspelning jag föredrar. Tyvärr är den nästan utsliten.

Det finns flera skäl till att jag föredrar den äldre versionen även om bägge har sina poänger. Den har ett klarare och fetare sound. Den har inte alls så släpiga tempi som Savalls (i Ave Maris Stella blir jag nästan nervös av att det går för sakta). Men framför allt är det skillnad på sångsolisterna. Faktiskt sjunger de på den äldre inspelningen mera operaaktigt. Och det borde man kanske inte gilla med tanke på hur synen på uppförandepraxis har förändrats. Men sanningen är att vi kan aldrig veta säkert hur det lät för 400 år sedan. Och mitt öra tycker inte att Savalls två sopransolister sjunger vackert alls, jag vrider mig av obehag när de jamar loss i Pulchra es. Det är varken avspänt eller tillräckligt rent. (Jag kommer faktiskt att tänka på något som vi mycket elakt men träffande brukade kalla för ”pingstvänsvibrato”. Och att pingstvänner sjöng så, åtminstone förr, har jag personligen hört i riktiga livet. Det är att inte fixa ett jämnt vibrato överallt utan det skakar bara till lite i slutet av riktigt långa toner, låter hemskt kul faktiskt, men vackert är det inte.)

Men det finns för- och nackdelar med det mesta. För att återgå till violinismen så var det ju ett stort framsteg när det började ges ut så kallade urtextutgåvor, alltså noterna som de ursprungligen skrevs av tonsättaren. Under den romantiska musikepoken gavs verken ut med tillagda stråkföringsanvisningar och fingersättningar av berömda musiker och de var i allmänhet helt stilvidriga. Bachs sonater och partitor för soloviolin var ett verk som jag först hade i ett brandskadat ex köpt på loppis, med tillägg av Joseph Joachim, och det var rena larvet. Bach med socker och grädde. Tack och lov har ofoget att ”förbättra” stora och små mästares verk i stort sett försvunnit.

Sägs det. Har det det? Jag gormar nog i onödan. Var tid får väl ha sina tolknings- eller icketolkningsideal. Att man i klostren började experimentera med ett sätt att grafiskt-matematiskt teckna ner musik var ett enormt framsteg, och ändå kan vi knappt läsa ut annat än en ungefärlig utförandemodus ur dessa små tecken som var första början till vår nuvarande notskrift. Men det vi aldrig kan veta är hur det tolkades. Inte förrän det blev möjligt att spela in livemusik kunde något bevaras till framtidens musiker och sångare. Jag får erkänna att min smak är helt inkonsekvent och att jag ibland föredrar ett luftigare spelsätt och lika ofta ett mer köttigt och tungt. Så länge det finns någon som vill lyssna kan inget kallas fel.