Trä kan sjunga

- om kärleken till stränginstrument

Även en obotlig optimist som jag kan stundom hemfalla åt desillusionering. Jag struntar i om någon ids läsa vad jag skriver, jag har ändå lust att glädja mig själv med att skriva om den enda livslånga kärlek jag kommer att ha, kärleken till stråkinstrument och den musik man kan frambringa med deras hjälp. Och den som saknar intresse för klassisk musik kan sluta läsa redan här.

Jag hörde musik av Vivaldi redan innan jag föddes för mina s.k. föräldrar hade fått för sig att de skulle få ett musikaliskt barn om det fick lyssna på musik så tidigt som möjligt. Vad jag vet hade de bara en grammofonskiva och det var Vivaldis De fyra årstiderna. Jag vet inte om detta var riktigt tänkt. Klart är att foster kan uppfatta rytmer, men hur toner låter när man hör dem genom vatten har jag ingen aning om. Efter fem års ålder har jag aldrig haft huvudet under vatten, jag förlorade då både trumhinna, hörselben och naturligtvis också all hörsel på vänstra örat, så jag har aldrig kunnat undersöka detta. Men det skulle inte förvåna mig om musiken blir förvrängd av att höras genom vatten.

Men när jag var ett halvår gammal ungefär och började kvickna till efter att ha sovit i princip oavbrutet reagerade jag med hänförelse på klassisk musik, och då framför allt för stråkmusik från barocken. Och så snart jag fattade vad en violinist var för något visste jag att en sådan skulle jag bli.

Det blev som det blev med den saken. Jag är döv på fel öra. Hade en symfoniorkester varit spegelvänd hade det inte varit några problem, men det tog lång tid och många års studier innan jag kunde acceptera detta. Men det var inte det jag ville skriva om utan själva instrumenten och varför jag älskar dem så mycket.

När jag ser ett vanvårdat stråkinstrument fylls jag av en märklig ömhet, jag vill ta hem det och vårda det, spelar ingen roll om det är ett mediokert exemplar eller ett mästerverk. För många år sedan när jag tillbringade en vecka i Venedig och naturligtvis besökte San Marco-katedralen passade jag också på att kika in på Museo di San Marco. Där stod i ett hörn, liksom bortglömd och ringaktad, en tresträngad kontrabas byggd av Gasparo da Saló som en gång ägts av den berömde Dragonetti. Den var dammig, i stort behov av en grundlig renovering och framför allt av en varsam polering. Och lutad mot en vägg så att halsen säkert redan vinklats fel. Fyfan. Jag ville smuggla ut den och ge den ett hem, men hur smugglar man ut ett instrument som är större än en själv?

Ibland undrar jag om detta har något med asperger att göra. Det underbaraste, mest spännande, fascinerande, lockande är människor, fastän (eller kanske därför att) de ofta är så svåra att förstå. Jag avskyr bråk och gräl, missförstånd, ovänskap, det gör mig stressad och sorgsen. Därför är djur så mycket lugnare att ha att göra med. Jag har haft ett stort antal djur i mitt liv och aldrig grälat med ett enda av dem. Materiella ting intresserar mig inte det minsta, jag skulle gärna ge bort det mesta jag äger, men musikinstrument är något mer än bara ting, de kan vara en förlängning och förbättring av mig själv. Och om de inte gör vad jag vill beror det helt och hållet på mig själv.

Att spela klassisk gitarr är njutbart, men det är inte alls som sex. Det är det däremot att spela på stråkinstrument (jag har i och för sig aldrig hållit i en altfiol men varför skulle det vara något undantag?), det är bara fråga om olika slags sex beroende på instrumentets storlek. Det är svårt att beskriva, jag vill ändå försöka. En kontrabas är enorm på många sätt. Den fyller hela mina famn med lent, doftande trä som vibrerar med varje ton med nattmörka vibrationer varma som en medelhavsnatt. Och strängarna är tjocka och lena. Det går inte att spela fort på en sådan.

Vissa anser att kontrabasen inte lämpar sig för solostycken eller solopartier därför att dess klang inte är tillräckligt vacker. Jag tycker tvärtom. Lyssna till exempel på inledningen till Góreckis tredje symfoni där kontrabasarna börjar, nästan ohörbart, i sitt allra lägsta register, det är som att nästan omedvetet förnimma ett åskväder långt borta. Man hör det knappt men känner dess oerhörda kraft.

Men ändå är fiolen det instrument som jag känner som mitt eget. Jag fick min första när jag var åtta år, en Voigt från Markneukirchen byggd 1959, samma år som jag föddes vilket kändes oerhört symbolladdat för det barn jag var då. Den var helt sagolik och Gud vad jag saknar den. Hans instrument från den perioden kostar idag ungefär 50 000. Min andra var en Schönfelder från 1754, locket var dock utbytt i början av 1900-talet på grund av skada, annars hade jag aldrig haft råd med den. Jag köpte den för en del av det honorar jag fick för Där ingenting kan ses. Bägge dessa ljuvliga instrument blev jag vid olika tillfällen tvungen att sälja för att få pengar till mat och hyra.

Idag har jag en namnlös halvhyfsad fiol som har ett spikrakt streck längs med hela locket, en lagad torrspricka. Den låter rätt bra och duger fint åt mig nu, och jag tror att jag köpte den delvis på grund av att den var skadad men lagad precis som jag själv är på flera olika sätt. Jag vet inte varför men jag blir så lugn när jag får spela fiol. Den är så lagom stor, den lägger sig liksom av sig själv tillrätta på min axel, dess greppbräda är så len och slät som kvinnohud. Och halsen är smal och passar för mina ovanligt korta fingrar. Man behöver inte alls ha långa, smala fingrar för att spela fiol, egentligen passar mina korta, breda händer allra bäst för detta instrument. Och, en rolig sak, ju köttigare fingertoppar desto vackrare ton. Bilden som jag har valt som illustration visar en detalj av baksidan på en fiol byggd av Giovanni Paolo Maggini. Visserligen anses hans instrument inte vara de förnämligaste rent klangmässigt men de är i mitt tycke de absolut vackraste, inte minst för lackets oöverträffade lyster och skönhet. Det är en av mina många drömmar att en gång i livet få resa till Innsbruck där det i en kyrka finns en fiol av Maggini som anses som den vackraste i världen, den har beskrivits som om den vore doppad i flytande guld.