En person att minnas och hedra I:
Felix Mendelssohn-Bartholdy
Bild: Donatello: Tron (från baptisteriet i Siena)
Klicka för att förstora
Idag skulle jag vilja tänka på tonsättaren Felix
Mendelssohn-Bartholdy. Han var inte någon av de allra största kompositörerna
men förefaller ha varit en oerhört trevlig och god människa. (Han ser så fin ut
på alla porträtt jag sett. Jo, jag förstår att hans fru höll honom mycket kär!
Säger jag fånigt.) Jag har aldrig läst ett negativt ord om honom annat än just
detta att han skrev bra musik men inga mästerverk.
Men orkestersviten Hebriderna? Jag som saknar all förmåga
att uppleva musik som visuella bilder kan när jag hör på detta vackra,
storslagna, dramatiska verk på full kräm verkligen känna stark vind rufsa runt
i håret. Är det bara jag av världens musikälskande icke-dirigenter som
fantiserar om att det vore härligt att stå framför Berlinerfilharmonikerna och
jaga runt dem i detta stycke? Och hur många tusental turister har kommit till
Hebriderna bara för att de hört det?
Även hans grandiosa och urroliga violinkonsert går ju fint
att lyssna på och utan den hade säkert Jascha Heifetz aldrig nått samma
ryktbarhet. Den är en av de allra mest extroverta violinkonserterna från
romantiken och jag förälskade mig i den som litet barn därför att första delen
användes som filmmusik (perfekt) till en hysteriskt skojig dokumentärfilm om
uttrar som åkte skinnkälke i snön och lekte som småbarn.
Men ändå var kanske Felix Mendelssohn-Bartholdys största
insats att han bokstavligen hittade Bachs Matteuspassion, den enda kopian, på en
vind i Leipzig där den legat bortglömd ända sedan Bachs egen tid. Och insåg vad
det var. Han kämpade för att få det framfört och därför har vi det idag, tänk
om han låtit det ligga och det blivit uppätet av möss under en missväxt? Jag
vill gråta av lättnad och tacksamhet.
Och Evangelistens recitativ hörs i mitt huvud: Und er kam zu seinen Jüngern, und fannt sie
schlafend, und sprach zu ihnen… Och Jesus sjunger som om han grät, det är
en av de mest smärtfyllda fraserna jag nånsin har hört, den stigande stora
septiman är bokstavligen en röst som spricker i en snyftning: Können sie nicht denn eine Stunde mit mir
wachen? Wachet und betet... Lämna mig inte ensam i denna stund. Mendelssohn
var född i en judisk familj men han konverterade till kristendomen. Oavsett vad
man tror eller inte tror på tycker jag att det är mycket symboliskt att just
denne man räddade just denna musik till eftervärlden, det är så för mig och
kanske var det det även för honom själv.