En person att minnas och hedra I:

Felix Mendelssohn-Bartholdy

Bild: Donatello: Tron (från baptisteriet i Siena)

Klicka för att förstora

Idag skulle jag vilja tänka på tonsättaren Felix Mendelssohn-Bartholdy. Han var inte någon av de allra största kompositörerna men förefaller ha varit en oerhört trevlig och god människa. (Han ser så fin ut på alla porträtt jag sett. Jo, jag förstår att hans fru höll honom mycket kär! Säger jag fånigt.) Jag har aldrig läst ett negativt ord om honom annat än just detta att han skrev bra musik men inga mästerverk.

Men orkestersviten Hebriderna? Jag som saknar all förmåga att uppleva musik som visuella bilder kan när jag hör på detta vackra, storslagna, dramatiska verk på full kräm verkligen känna stark vind rufsa runt i håret. Är det bara jag av världens musikälskande icke-dirigenter som fantiserar om att det vore härligt att stå framför Berlinerfilharmonikerna och jaga runt dem i detta stycke? Och hur många tusental turister har kommit till Hebriderna bara för att de hört det?

Även hans grandiosa och urroliga violinkonsert går ju fint att lyssna på och utan den hade säkert Jascha Heifetz aldrig nått samma ryktbarhet. Den är en av de allra mest extroverta violinkonserterna från romantiken och jag förälskade mig i den som litet barn därför att första delen användes som filmmusik (perfekt) till en hysteriskt skojig dokumentärfilm om uttrar som åkte skinnkälke i snön och lekte som småbarn.

Men ändå var kanske Felix Mendelssohn-Bartholdys största insats att han bokstavligen hittade Bachs Matteuspassion, den enda kopian, på en vind i Leipzig där den legat bortglömd ända sedan Bachs egen tid. Och insåg vad det var. Han kämpade för att få det framfört och därför har vi det idag, tänk om han låtit det ligga och det blivit uppätet av möss under en missväxt? Jag vill gråta av lättnad och tacksamhet.

Och Evangelistens recitativ hörs i mitt huvud: Und er kam zu seinen Jüngern, und fannt sie schlafend, und sprach zu ihnen… Och Jesus sjunger som om han grät, det är en av de mest smärtfyllda fraserna jag nånsin har hört, den stigande stora septiman är bokstavligen en röst som spricker i en snyftning: Können sie nicht denn eine Stunde mit mir wachen? Wachet und betet... Lämna mig inte ensam i denna stund. Mendelssohn var född i en judisk familj men han konverterade till kristendomen. Oavsett vad man tror eller inte tror på tycker jag att det är mycket symboliskt att just denne man räddade just denna musik till eftervärlden, det är så för mig och kanske var det det även för honom själv.