Juridik och musik
-
osamlade nattankar
Det är mitt i natten, har jobbat hela dan med diverse texter. Det är
avkopplande att varva ner med lite snatter. Nu här i stillheten saknar jag min
salig hund Gina extra mycket. Förr, medan hon ännu var bland oss, hade jag
mycket svårare att sova än idag. Då var det underbart att ha henne i närheten
och höra henne snarka. HON hade inte svårt att sova. Och hennes snarkningar var
otroligt rogivande, lugna, långsamma, djupa och mullrande. Jag föll inte i sömn
men kom in i en djup avslappning, blev varm i hela kroppen, all oro försvann.
På natten kommer tankar som man på dagen kan hålla ifrån sig. Man är ensam
med sig själv och tankarna. Ångesten är värst på nätterna. Som om blodet i mina
ådror var blandat med tårgas, som om pirayor gnagde på min själ med sylvassa
tänder. Jag tackar Gud för all ångest jag har haft. Då uppskattar jag desto mer
när den någon gång lättar. Och då kan jag förstå andra som har det likadant och
visa dem hänsyn.
Att lyssna på musik i hörlurar i mörkret är skönt. Kanske inte Isoldes kärleksdöd
med Birgit Nilsson, den är magnifik men alltför upprörande. Renässans och
barock är bättre, gregorianskt, har en rolig inspelning med hymner framförda av
en blandad kör, det är så stilvidrigt att det på något vis blir piffigt. När
män sjöng, sjöng inga kvinnor och vice versa. De höga stämmorna sjöngs av
pojkar och senare av kastrater. (Den sista kastratsångaren, Alessandro
Moreschi, ingen av de bättre, blev faktiskt inspelad på vaxrulle 1902-04, han
tjänstgjorde i påvens kapell i Vatikanen. Det finns återutgivet på en CD som
jag inte har hört men det sägs att det låter väldigt märkligt.)
Men mörka röster är de vackraste, muffiga basar och altar. Den vackraste
röst jag har hört hade den engelska sångerskan Kathleen Ferrier, vars karriär
blev kort men lysande (hon dog i bröstcancer). Hon hann göra en stor mängd
inspelningar varav många finns remastrade, de är dock i mono, och utgivna i en
CD-box. En röst som mörkröd sammet, som glöden i en öppen spis, som fin konjak.
Och hon sjunger med sådan lätthet det som inte alls är lätt, man sitter och
håller andan, kan inte ta ett andetag förrän hon gör det, och hon verkar aldrig
behöva göra det, slingor och passager bara flyter fram med oförminskad kraft
ända tills de når sitt skrivna slut.
Mörka röster håller mycket längre än exempelvis hjältetenorer som ofta,
likt Pavan, skriker sönder sig tidigt. (Hihi, Ginas far hette faktiskt Luciano
Pavarotti, en mycket vacker hund, men definitivt ingen tenor.) Jag hörde Erik
Sæden i Matteuspassionen när han var över sjuttio, ett stort och långsamt
vibrato men en röst i sin fulla glans. Det är konstigt att altar och basar ofta
är så små, korta och smala personer med röster som låter för stora för deras
kroppar. Men jag är också väldigt svag för countertenorer, män som sjunger i
altläge med en sorts falsetteknik (dock ej traditionell falsett), det är mycket
sensuellt. Min favorit är James Bowman, som har en innerlighet och elegans i
framförandet som inte liknar någon annans.
Min tankegång studsar från detta till rättshistoria, snurrigt? Det finns
faktiskt en länk. Det var ett tag inne, även bland vissa forskare, att
framställa forntida kulturer som dyrkade modergudinnor som himla cool,
frigjorda, fredliga, matriarkala och högtstående, det framstod som kvinnor inte
gjorde annat än sprang runt och viftade med sina bara tuttar. Framförallt
sumererna med sin Inanna. Men Inanna fick fara ner i underjorden och där hade
hon det ju inte så roligt. Deras mytologiska ”nationalhjältar” var ju ett par
bögar, Gilgamesh och Enkidu, som fick se avgjort mera action och äventyr.
För den som är intresserad av juridik finns det mycket att lära om ett
samhälle genom att studera dess rättssystem. Där kryper det fram, så att säga.
Det är inte många kulturer under den dokumenterade historien vars lagar varit
så grymma som sumerernas. Straffen, även för obetydliga förseelser, var
fullständigt ohyggliga, bloddrypande, krossande av lemmar, man kan inte
föreställa sig om man inte har läst det. Ja, de når nästan, men bara nästan,
upp till delstaten Texas ofattbara barbari.
Jag vill gärna jämföra detta med det antika Sparta. Spartanska
levnadsvillkor säger vi idag när vi menar att det är extra påvert och
glädjelöst. Och ser framför oss likriktade, asketiska livsförnekare som levde
på kruska och bark. Och visst var de
fitnessfantaster som ville leva ett sunt liv och sköta om sina kroppar. Men de
hade fantastiska festspel flera gånger om året, multimediaspektakel med balett,
teater, sångspel, parader, idrottsuppvisningar och mycket mer. Och i mycket av
detta deltog kvinnorna lika aktivt som männen. Spartas kvinnor hade dessutom
egna ”damolympiader”.
De var vanvettigt förtjusta i sång och musik. Och här är nu min länk mellan
operasång och juridik. I Sparta var nämligen hela lag”boken” tonsatt. Är inte
det ganska ljuvligt? Där satt domaren och skulle citera någon paragraf och
brast då ut i sång! Där var heller inte straffen grymma på samma sätt som hos
sumererna där brottslingar verkligen skulle få sota, tryckas till, utan hade
mer en tillrättavisande/uppfostrande karaktär. Jag vill nog akta mig för att
kalla forntida kulturer för matriarkala även om de hade modergudinnor, runda
tempel, knubbiga kvinnostatyetter m.m. Matriarkatet har nog ännu inte sett
dagens ljus, inte vet jag om det bleve bättre i världen då. Kvinnor gör också
fruktansvärda saker mot varandra, inte våldtäkt men i övrigt det mesta.
Men över skrivbordet har jag en kopia av den vackraste kvinnobilden som
finns, den ryska ikonen Gudsmodern från Vladimir, en Oumilénie-ikon vilket
betyder Ömhet. Och det är djupaste kärlek jag ser i hennes blick, hon som blev
Gudsföderskan och sedan Mänsklighetens Moder. Alltså även min.
