I TV:ns och min barndom
- Sic Transit Gloria Swanson
Gustavsbergs
runda bibliotek gav mig associationer till Bullens Pilsnerkorv (är det pilsner
i den korven? Eller passar pilsner bra till? Ja det passar ju till allt, till
och med till färska jordgubbar. Men vem var Bullen? En korvstoppare?) och i
mycket hoppiga banor rör sig ofta mina associationer med en logik som kanske
bara jag själv förstår. Sålunda låg jag häromnatten och tänkte på dessa korvar
med sin besynnerliga färg, som har funnits så länge jag minns, och kom att
tänka på min barndom och ett samtal om TV, radio och hur mycket min värld som
jag känner den har förändrats på fyrtio år.
På
många sätt var det säkert svårare att vara ett barn med aspergers syndrom då.
Diagnosen fanns ju inte ens och därför fattade ingen att vi fanns, varken
omvärlden eller vi själva, och att vi i mycket skiljer oss från
icke-aspergerianer, liksom de från oss. Nu finns det speciella aspergerklasser
och –skolor och det finns till och med de som får hemundervisning. För just på
grund av vår tendens att överlastas och kortsluta när vi utsätts för alltför
många sinnesintryck på en gång fungerar vi inte så bra i klasser som mina, med
ett trettiotal elever, i skolor som mina. Ofta är vi studiebegåvade, det var
jag själv, men hjärnan stängdes av i dessa miljöer så jag ofta kunde gå från en
lektion utan att ha en aning om vad den hade varit i för ämne. Gunilla Gerland
har i en bok berättat om att hon aldrig lärde sig hitta i sin egen skola. Och
det var aldrig fråga om att jag skulle gå vidare till gymnasiet efter mina tio
år i grundskola.
Men
världen var också lugnare, tystare, stillsammare för fyrtio år sedan. Och
verkligen low tech! Ingen musik i
varuhusen. Att gå samtidigt som man åt skulle ingen komma på tanken på att
göra. Eller dricka kaffe ur en pappmugg på väg till jobbet. Gatukök fanns så
klart (de hette korvkiosker då, en kvarleva från den ännu mer avlägsna tid då
det inte fanns hamburgare att köpa i Sverige) men då stod man därutanför och åt
och gick inte vidare förrän korven var uppäten. Många av oss som är födda på
femtiotalet minns tiden innan det fanns TV. Jag tror vår familj skaffade sin
första TV när jag var tre eller fyra år. Det var inte en teknikpryl som nu utan
betraktades som en möbel. Allt skulle vara i teak, det var de rigeur med teak. Och denna mitt livs första TV var inbyggd i ett
skåp på höga smala ben som hade dörrar som stängdes när man tittat klart och
till och med gick att låsa med en liten mässingsnyckel. Det var som om det
fortfarande var lite konstigt, lite mysko med TV och därför hade den ingen
hedersplats utan skulle gömmas undan lite.
Det
fanns bara en kanal (inga kanalstridigheter uppstod då!) och den sände några
timmar varje kväll, i svartvitt. Det låter corny nu men då var det oerhört
spännande för ett litet barn. Och även för vuxna säkert. Folk tog det som
visades och sades i detta nya medium på stort allvar. Var det i TV eller radio
som Lennart Hyland uppmanade alla Vällingbybor att ta en termos med välling och
gå ut och dricka den vid en bestämd tidpunkt, totalt meningslöst larv bara, men
det var jättemånga som lydde hans uppmaning. Jag rodnar nästan vid minnet. Vi
var storögda då, inte så blaserade som nu, det var mörkt i vardagsrummen på
kvällarna (man såg den lilla bildrutan bättre då) för alla bänkade sig i
TV-sofforna och bara glanade. TV-middagar har aldrig fått något riktigt
genomslag här, kanske för att vi äter middag relativt tidigt på kvällen. Men
traditionen att dricka kaffet framför TV:n blev snabbt djupt rotad. Och i varje
hem fanns en nymodighet, en så kallad TV-kanna, en vanlig termos ställde man
inte på teaksoffbordet! (TV-kannan rymde dessutom mera kaffe.)
Programmen
var så lugna och enkla, mest människor som satt och pratade om olika saker, och
så var det serier som jag älskade och aldrig missade. Med djur! Ooooh, Lassie
(som i verkligheten var ett tjugotal likartat tecknade hanhundar) linkar med
skadad framtass så tappert för att hämta hjälp åt sin matte som försmäktar av
törst i öknen efter att ha ramlat av hästen! Ååååh, delfinen Flipper har
fastnat i ett olagligt fiskenät och drunknar vilken sekund som helst! Men jag
klarade att titta fastän det var hemskt för efterhand lärde jag mig att det
alltid slutade lyckligt. Barnprogramshallåan Tant Mård (Maud Husberg) satt vid
ett bord med hamstern Chicko och hon var en sån där Vacker Dam som jag svärmade
för då och säkert skulle svärma för också idag. Jag skrev ett beundrarbrev,
adresserat till hamstern i hopp om att hon skulle bevekas att svara, men icke.
Men lille Chicko var en urban liten herre och lät sig välvilligt klappas i
sändning, inte alls som min egen hemska hamster som bet alla utom mig så blon
stritte.
Men
det fanns också saker jag retade mig på, en gång gnällspik alltid gnällspik. De
motbjudande skafferitrollen Humle och Dumle till exempel. De var en
förolämpning mot varje barn där de satt och skrålade: Jag heter Humle! Och jag heter Dumle! Nånting nånting. Vi dricker gin och eau de vie! I kapten
Bäckdahls skafferi! Riktigt så sjöng de nog inte. Men det var självklart
för oss barn att de var ett par målade, uppochnervända hakor. Däremot minns jag
att vi diskuterade hur det egentligen var gjort. Var det kameran som var
uppochnervänd, eller gubbarna? Vi kom inte på det självklara svaret: att det
var filmen som vänts på! Idag skulle väl alla som hittar troll i sina
skafferier ringa Anticimex. (På tal om troll vill jag passa på att varna för
några nutida troll som ingen vill råka ut för, jag tänker på Comhem-trollen och
Eniro-trollen men framför allt på de hemska och skrämmande mumintrollen, som
lever i så bisarrt dysfunktionella familjer att alla vi andra har kunnat
skratta oss lyckliga hela vägen till BUP och som känner sån vämjelse över sina
missbildade huvuden att de helst bär desamma under armen.)
Även
radion var helt annorlunda då mot idag. Överhuvudtaget existerade inte
begreppet public service, för det fanns ju inget annat. Att ha radion på hela
dagarna gjorde ingen. Man bänkade sig kring köksbordet och så satt man ner och
lyssnade på särskilda program. Jag har ju på annan plats berättat om hur jag
gick hem till tant E i mormors by på lördagförmiddagarna för att dricka te och
tillsammans lösa melodikrysset. Radioapparaterna såg inte ut som de gör nu, de
var stora, gjorda i trä, tyg och plast, och de hade en ratt som man vred sig
fram mellan sändarna med. Jag tillbringade många timmar i fruktlösa försök att
få in Radio Luxemburg, det var så coolt, där spelades den nyaste musiken.
Stationerna hade fantasiväckande namn, Hilversum, Bruxelles och så vidare.
Men även
i radio var det ett lugnare tempo, inga jinglar, ingen reklam, det var trevligt
att få höra sjörapporten, Harstena västsydväst 10, Doggers Bankar sydväst 15,
alla dessa fyrplatser som då fortfarande var bemannade. När man fick några
minuter över mellan programmen slängdes det inte på en skiva utan då hade man
något som hette Veckans Pausfågel. Och där satt vi i frid och ro och lyssnade
på kvittrande småfåglar. Det är nog som jag har sagt nån gång att vi var nöjda
med ganska lite, för ju större utbudet är desto större risk för att man ska bli
less och vilja ha ännu mer.
Dessa
minnen från en värld som inte finns kvar är mycket tydliga för mig. Jag tror
det beror på att det var lättare att vara närvarande och helt koncentrerad när
mina sinnen inte överlastades med ett hysteriskt myller av ljud, bilder,
röster, musik, färger. Ju äldre jag blir, desto svårare är det att inte stänga
av sig eller åtminstone minska mottagningen lite. Jag blir enormt trött av att
titta på TV, även om det är lättare om ljudet är avstängt. Mer och mer älskar
jag tystnad.