Skamfrihet
- jag dammar av gammalmoralismen
Det fanns ett uttryck när jag var barn (vet inte om det används idag) som
var rätt bra: Den som sa det, han va det. Det kunde man slänga tillbaka
på den som kallade en för orättvisa och kränkande tillmälen. Ett elegant litet
självförsvar av den art som går ut på att hålla sig själv utanför och i stället
låta angriparen stå i löjets skimmer. Men man sade också så här: Har du
ingen skam i kroppen? Visst både kan och bör man ha skam i sin kropp (och i
själen och hjärtat) om man ägnar sig åt saker som skadar en själv och andra,
våldtäkt, övergrepp mot barn, missbruk, flygbombningar, svek, oärlighet m.m.
Men när det gäller andra saker som i sig själva är positiva har jag under de
senaste trettio åren upplevt att ett ”avskämmande” ägt rum. Det sker gradvis,
stegvis, ryckvis, det pågår fortfarande och allt fler mänskliga egenskaper,
åsikter, beteenden träder fram befriade från sina solkiga överdrag av fördomar.
Kanske
kan det uttryckas så här: Att vara skamlös är att vägra ta på sig en
skam som är berättigad. Då kan man ju kalla sig skamfri när man inte
skäms för något positivt. Skamlöst roligt skulle då bli skamfritt roligt. Jag
tar min kära gamla homosexualitet som exempel. I mina ögon är det inte skamlöst
att ha den och förtrycka/förneka/förtränga den. Det gör man av rädsla, och
rädsla kan knappast fördömas. Vad man däremot ska skämmas över är om man utövar
den i smyg, plockar russinen ur kakan så att säga. Och befriad från skam är den
som lever med denna förmåga i öppen dag.
Skammen
försvinner, man behöver inte ens bita huvudet av den för det gör den själv i
ren förlägenhet, när man i sitt eget liv tar de praktiska (och politiska!)
konsekvenserna av sin inre sanning. Gör man sedan som den nederländska
författaren Anja Meulenbelt och skriver en bok som Skammen förbi, då kan
ens eget mod inspirera andra till liknande eller oliknande bedrifter. Just den
boken är lite bortglömd idag, men den väckte enorm uppståndelse och blev
översatt till många språk. Den var en av de första s.k. bekännelseromanerna, en
specifikt kvinnlig genre med en lite olustig beteckning. Vad är det man
bekänner? En synd förstås. Vore det ingen synd funnes ju inget behov av att
bekänna den.
Men synd i sig, synd som obehagligt begrepp, det är väl ändå avdagataget i
vår behagligt toleranta tid? Inte överallt. Inte i min egen tanke- och
känslovärld. För mig är det jobbigt men välgörande att säga till mig själv: Fram
med syndamedvetandet, syster Granberg! Jag gör inte alltid rätt. Ibland gör
jag faktiskt riktigt fel. Då får jag liksom ont någonstans, och så småningom
förstod jag att det är i samvetet. Det är lite som feber i själen. Det finns
bara en sak som hjälper mot detta, och det är att säga förlåt och dra lärdom.
Syndamedvetandet talar om för en när detta behöver göras.
På
medeltiden levde människor i en fruktan som säkert ofta var förtryckande och
skadlig men som nog ibland kunde tjäna som en kompass i tillvaron. Kunde man
lite latin förstod man dessa smärtsamma ord som sjöngs i kyrkan i den
förreformatoriska västkristenheten: Milde Jesu, minns: för mina synder gick
du till din pina. Skjut ej bort mig från de dina. Det finns inte en
människa som aldrig har syndat. Så vad är då synd i mina ögon? Att skada sig
själv och andra medvetet. Och den ånger man känner föds ur denna medvetenhet.
Skammen kommer först när man inte ångrar sig.
Sedan
kom reformationen, de två kyrkogrenarna blev tre, och här hos oss i nordväst
var det en obeskrivlig lättnad att kasta den obekväma botbänken på sophögen,
fyy, man fick ju stickor i knäna. Och vi sjönk ner i den bekväma stoppade soffa
som så vackert kallas Rättfärdiggörelsen Genom Tron. Och blev med tiden
tämligen feta och försoffade i kropp, själ och hjärta. Ah, Himmelske Fader,
pappa, sätt på TV:n, vi sitter så skönt.
Jag
är väl för elak och spydig nu. Men jag vet hur det känns att leva med skammen
som ett linne vävt av brännmaneters nässeltrådar. Min personliga skam var att
jag lät mig själv bli alkoholist. Visst fanns det många saker som bidrog till
detta: genetiskt arv, inlärt beteende, självmedicinering mot ångest, en
hypersnabb ämnesomsättning. Visst borde jag fått hjälp redan som missbrukande
tonåring. Sedan, när jag var vuxen och det ankom på mig själv att söka hjälp,
då kunde jag inte. Därför att skammen var för stor. Jag hade ändå ställt till
detta själv, och det visste jag så väl.
Märkligt och förunderligt: I samma ögonblick som jag helt utan hjälp och
behandling lyckades sluta med mitt missbruk, då försvann varje spår av skam.
Jag tänker ofta på scenen i min älsklingsbok Den Lille Prinsen av
Antoine de Saint-Exupéry, där Lille Prinsen kommer till Drinkarens planet och
förvånat frågar Drinkaren varför i hela fridens namn han håller på som han gör.
Och får svaret: Jag dricker för att glömma. Och frågar: Glömma vad då? Att jag
skäms. För vad då? Att jag dricker.
Skamfrihet, skammen förbi. Skammen fanns i mig för att jag visste att jag
handlade fel och ändå fortsatte. Efteråt var det inga som helst svårigheter att
berätta om detta för andra människor. Aldrig en gång har jag mötts av negativa
reaktioner. Skammen fanns i mig, den var min egen. På samma sätt finns idag den
största intoleransen mot homosexualitet (vi undantar högerkristna nu) inte i
samhället i stort. Där råder ett underbart öppet klimat jämfört med bara för
tio år sedan. Den finns inom oss själva. Visst var det läskigt förr, visst var
det mobbing på arbetsplatser, förstörda karriärer, hatbrott, hu, det har ju
faktiskt varit dödsstraff en gång i tiden för det som ”mot naturen är”. Men
snälla nån, det var faktiskt länge sedan. Det är inte alls så nu. Vi kan sluta
älta det där nu. Det är bara vi själva som inte kan släppa det, de flesta av
våra heterosexuella medmänniskor vet inte ens om att det har varit så.
Historien ska inte glömmas. Begångna brott ska fortsätta
att fördömas, offer och martyrer ska hållas i åtanke, allt för att det inte ska
upprepas. Men att orättfärdigt pålagd skam ska fortsätta leva kvar och plåga
människor fastän domarna för länge sedan har gått ur tiden, det kan inte
ursäktas med okunskap.