Skamfrihet

- jag dammar av gammalmoralismen

Det fanns ett uttryck när jag var barn (vet inte om det används idag) som var rätt bra: Den som sa det, han va det. Det kunde man slänga tillbaka på den som kallade en för orättvisa och kränkande tillmälen. Ett elegant litet självförsvar av den art som går ut på att hålla sig själv utanför och i stället låta angriparen stå i löjets skimmer.

Men man sade också så här: Har du ingen skam i kroppen? Visst både kan och bör man ha skam i sin kropp (och i själen och hjärtat) om man ägnar sig åt saker som skadar en själv och andra, våldtäkt, övergrepp mot barn, missbruk, flygbombningar, svek, oärlighet m.m. Men när det gäller andra saker som i sig själva är positiva har jag under de senaste trettio åren upplevt att ett ”avskämmande” ägt rum. Det sker gradvis, stegvis, ryckvis, det pågår fortfarande och allt fler mänskliga egenskaper, åsikter, beteenden träder fram befriade från sina solkiga överdrag av fördomar.

Kanske kan det uttryckas så här: Att vara skamlös är att vägra ta på sig en skam som är berättigad. Då kan man ju kalla sig skamfri när man inte skäms för något positivt. Skamlöst roligt skulle då bli skamfritt roligt. Jag tar min kära gamla homosexualitet som exempel. I mina ögon är det inte skamlöst att ha den och förtrycka/förneka/förtränga den. Det gör man av rädsla, och rädsla kan knappast fördömas. Vad man däremot ska skämmas över är om man utövar den i smyg, plockar russinen ur kakan så att säga. Och befriad från skam är den som lever med denna förmåga i öppen dag.

Skammen försvinner, man behöver inte ens bita huvudet av den för det gör den själv i ren förlägenhet, när man i sitt eget liv tar de praktiska (och politiska!) konsekvenserna av sin inre sanning. Gör man sedan som den nederländska författaren Anja Meulenbelt och skriver en bok som Skammen förbi, då kan ens eget mod inspirera andra till liknande eller oliknande bedrifter.

Just den boken är lite bortglömd idag, men den väckte enorm uppståndelse och blev översatt till många språk. Den var en av de första s.k. bekännelseromanerna, en specifikt kvinnlig genre med en lite olustig beteckning. Vad är det man bekänner? En synd förstås. Vore det ingen synd funnes ju inget behov av att bekänna den.

Men synd i sig, synd som obehagligt begrepp, det är väl ändå avdagataget i vår behagligt toleranta tid? Inte överallt. Inte i min egen tanke- och känslovärld. För mig är det jobbigt men välgörande att säga till mig själv: Fram med syndamedvetandet, syster Granberg! Jag gör inte alltid rätt. Ibland gör jag faktiskt riktigt fel. Då får jag liksom ont någonstans, och så småningom förstod jag att det är i samvetet. Det är lite som feber i själen. Det finns bara en sak som hjälper mot detta, och det är att säga förlåt och dra lärdom. Syndamedvetandet talar om för en när detta behöver göras.

På medeltiden levde människor i en fruktan som säkert ofta var förtryckande och skadlig men som nog ibland kunde tjäna som en kompass i tillvaron. Kunde man lite latin förstod man dessa smärtsamma ord som sjöngs i kyrkan i den förreformatoriska västkristenheten: Milde Jesu, minns: för mina synder gick du till din pina. Skjut ej bort mig från de dina. Det finns inte en människa som aldrig har syndat. Så vad är då synd i mina ögon? Att skada sig själv och andra medvetet. Och den ånger man känner föds ur denna medvetenhet. Skammen kommer först när man inte ångrar sig.

Sedan kom reformationen, de två kyrkogrenarna blev tre, och här hos oss i nordväst var det en obeskrivlig lättnad att kasta den obekväma botbänken på sophögen, fyy, man fick ju stickor i knäna. Och vi sjönk ner i den bekväma stoppade soffa som så vackert kallas Rättfärdiggörelsen Genom Tron. Och blev med tiden tämligen feta och försoffade i kropp, själ och hjärta. Ah, Himmelske Fader, pappa, sätt på TV:n, vi sitter så skönt.

Jag är väl för elak och spydig nu. Men jag vet hur det känns att leva med skammen som ett linne vävt av brännmaneters nässeltrådar. Min personliga skam var att jag lät mig själv bli alkoholist. Visst fanns det många saker som bidrog till detta: genetiskt arv, inlärt beteende, självmedicinering mot ångest, en hypersnabb ämnesomsättning. Visst borde jag fått hjälp redan som missbrukande tonåring. Sedan, när jag var vuxen och det ankom på mig själv att söka hjälp, då kunde jag inte. Därför att skammen var för stor. Jag hade ändå ställt till detta själv, och det visste jag så väl.

Märkligt och förunderligt: I samma ögonblick som jag helt utan hjälp och behandling lyckades sluta med mitt missbruk, då försvann varje spår av skam. Jag tänker ofta på scenen i min älsklingsbok Den Lille Prinsen av Antoine de Saint-Exupéry, där Lille Prinsen kommer till Drinkarens planet och förvånat frågar Drinkaren varför i hela fridens namn han håller på som han gör. Och får svaret: Jag dricker för att glömma. Och frågar: Glömma vad då? Att jag skäms. För vad då? Att jag dricker.

Skamfrihet, skammen förbi. Skammen fanns i mig för att jag visste att jag handlade fel och ändå fortsatte. Efteråt var det inga som helst svårigheter att berätta om detta för andra människor. Aldrig en gång har jag mötts av negativa reaktioner. Skammen fanns i mig, den var min egen.

På samma sätt finns idag den största intoleransen mot homosexualitet (vi undantar högerkristna nu) inte i samhället i stort. Där råder ett underbart öppet klimat jämfört med bara för tio år sedan. Den finns inom oss själva. Visst var det läskigt förr, visst var det mobbing på arbetsplatser, förstörda karriärer, hatbrott, hu, det har ju faktiskt varit dödsstraff en gång i tiden för det som ”mot naturen är”. Men snälla nån, det var faktiskt länge sedan. Det är inte alls så nu. Vi kan sluta älta det där nu. Det är bara vi själva som inte kan släppa det, de flesta av våra heterosexuella medmänniskor vet inte ens om att det har varit så.

Historien ska inte glömmas. Begångna brott ska fortsätta att fördömas, offer och martyrer ska hållas i åtanke, allt för att det inte ska upprepas. Men att orättfärdigt pålagd skam ska fortsätta leva kvar och plåga människor fastän domarna för länge sedan har gått ur tiden, det kan inte ursäktas med okunskap.