Abraham softar
i Mamres terebintlund
- tankar
kring vad gästfrihet egentligen är
Ett
stycke i Bibeln som jag ofta funderar över, därför att det är så fint, så
trivsamt och samtidigt oroande, är biten när Abraham vid middagstimmen
(varmaste tiden på dygnet) sitter i öppningen till sitt tält, tittar upp och ser
tre män, och vi förstår att de tre på något vis är Gud som har kommit på besök.
Eller också är det Gud och två änglar, för senare i boken är två av dem i
Sodom, det sägs rent ut att de är änglar, och hela den kalabaliken utbryter. I
alla fall ropar Abraham till sin fru att sätta igång och baka bröd och tjänaren
får slakta en killing som Abraham lägger på grillen, och så säger han till de
okända männen att sätta sig i skuggan och vila medan han tvättar deras fötter.
Det är en annan typ av gästfrihet han visar jämfört med männen i Sodom, han
vill pyssla om och inte utnyttja. Så går det som det gör för denna stad men
Abraham och hans ättlingar får åtnjuta stora välsignelser.
Vad
skulle jag själv göra om det stod tre främlingar i min tältöppning? Hade Abraham
ett överflöd att slösa med? Vi förstår ju av texten att han hade en killing
tillhands och mjöl att ta av. Dock var han inte alls en rik man enligt dåtidens
mått. Det har väl hänt att jag har rest några stationer extra i Stockholms
tunnelbana för att visa främlingar tillrätta. Gästfrihet kan vara många saker.
Det kan, men måste inte, vara att bjuda till fest och överdåd. Det kan vara att
laga till lite soppa till en kär vän som oväntat ringer på och är trött och
hungrig. Jag minns när jag en gång i min ungdom satt i en terrasserad trappa i
en liten by högt uppe i bergen på Kreta och tecknade. Vilka drömvackra motiv i
makro och mikro och allt däremellan det fanns på denna ö som jag kom att älska
så mycket: storslagna utsikter över berg, byar, dalar, kust och hav men också
ruiner av allt från palats och tempel till herdars enkla stenhyddor på
bergssluttningar, olivträdens bark, snäckor, stenar, växter.
Två
svartklädda gamla kvinnor kom klättrande uppför stigen med granatäpplen i
korgar. De stannade av nyfikenhet och jag lyckades förstå att de undrade
varifrån jag kom och vad jag gjorde, Souidhía sa jag, aahaa sa de, och så visade jag dem mina skisser och pekade ut över
byn och dalen vad det var jag hade försökt avbilda. Och de förstod! Då var jag
stolt över vad jag hade fått till, att det gick att känna igen. Och de sa att
det var fint tecknat och så gav en av dem mig ett granatäpple. Det var något så
fint att jag minns än idag hur glad jag blev över denna enkla gåva. En smaragd
hade inte gjort mig mera glad än denna frukt gjorde mig. Jag har känt människor
som var tämligen välbärgade men som aldrig skulle drömma om att ge pengar till
en hemlös eller husrum över natten åt en främling som missat sista tåget. Det
är vanlig, banal egoism, ja visst, men ibland får jag för mig att rika
människor ibland kan vara snålare än fattiga. Men varför? Det borde ju vara
tvärtom.