Abraham softar i Mamres terebintlund

- tankar kring vad gästfrihet egentligen är

Ett stycke i Bibeln som jag ofta funderar över, därför att det är så fint, så trivsamt och samtidigt oroande, är biten när Abraham vid middagstimmen (varmaste tiden på dygnet) sitter i öppningen till sitt tält, tittar upp och ser tre män, och vi förstår att de tre på något vis är Gud som har kommit på besök. Eller också är det Gud och två änglar, för senare i boken är två av dem i Sodom, det sägs rent ut att de är änglar, och hela den kalabaliken utbryter.

I alla fall ropar Abraham till sin fru att sätta igång och baka bröd och tjänaren får slakta en killing som Abraham lägger på grillen, och så säger han till de okända männen att sätta sig i skuggan och vila medan han tvättar deras fötter. Det är en annan typ av gästfrihet han visar jämfört med männen i Sodom, han vill pyssla om och inte utnyttja. Så går det som det gör för denna stad men Abraham och hans ättlingar får åtnjuta stora välsignelser.

Vad skulle jag själv göra om det stod tre främlingar i min tältöppning? Hade Abraham ett överflöd att slösa med? Vi förstår ju av texten att han hade en killing tillhands och mjöl att ta av. Dock var han inte alls en rik man enligt dåtidens mått. Det har väl hänt att jag har rest några stationer extra i Stockholms tunnelbana för att visa främlingar tillrätta. Gästfrihet kan vara många saker. Det kan, men måste inte, vara att bjuda till fest och överdåd. Det kan vara att laga till lite soppa till en kär vän som oväntat ringer på och är trött och hungrig.

Jag minns när jag en gång i min ungdom satt i en terrasserad trappa i en liten by högt uppe i bergen på Kreta och tecknade. Vilka drömvackra motiv i makro och mikro och allt däremellan det fanns på denna ö som jag kom att älska så mycket: storslagna utsikter över berg, byar, dalar, kust och hav men också ruiner av allt från palats och tempel till herdars enkla stenhyddor på bergssluttningar, olivträdens bark, snäckor, stenar, växter.

Två svartklädda gamla kvinnor kom klättrande uppför stigen med granatäpplen i korgar. De stannade av nyfikenhet och jag lyckades förstå att de undrade varifrån jag kom och vad jag gjorde, Souidhía sa jag, aahaa sa de, och så visade jag dem mina skisser och pekade ut över byn och dalen vad det var jag hade försökt avbilda.

Och de förstod! Då var jag stolt över vad jag hade fått till, att det gick att känna igen. Och de sa att det var fint tecknat och så gav en av dem mig ett granatäpple. Det var något så fint att jag minns än idag hur glad jag blev över denna enkla gåva. En smaragd hade inte gjort mig mera glad än denna frukt gjorde mig.

Jag har känt människor som var tämligen välbärgade men som aldrig skulle drömma om att ge pengar till en hemlös eller husrum över natten åt en främling som missat sista tåget. Det är vanlig, banal egoism, ja visst, men ibland får jag för mig att rika människor ibland kan vara snålare än fattiga. Men varför? Det borde ju vara tvärtom.