Eneme/my:
en aspergerian
(be)märker ord
av Naye Firmountain, Ph.D.,
Department of
Pinguistics,
Här
är ett bra ord att börja en essä om ord med: BLÄ. Det rimmar på NÄ, MÄH, och
UÄÄÄ. Blä var känslan jag fick som ett tämligen litet barn när jag fick höra
att vi skulle ha ”kräftskiva” hemma hos oss. På sekunden flödade mina tårar av
ren besvikelse. Jag såg framför mig ett antal allvarliga människor sittande
runt ett bord på vars mitt ett stort vitt serveringsfat var utplacerat. Och på
detta låg en ensam, röd liten kräfta och trancherbestick. Med dessa skulle
sedan värden skära kräftstackaren i skivor varav alla skulle få varsin. Det
verkade så snålt. Hur skulle man någonsin kunna bli mätt på så lite?
Med ett aspergersätt att förhålla sig till
språket kan man bereda sin omgivning mycket nöje. Tyvärr skrattas det inte
alltid med oss utan (särskilt när vi är känsliga barn) åt oss. Och en liten
känsla har jag nog av att det dras anekdoter om just detta på neuropsykiatriska
kongresser världen över. Hö hö, men det här måste du höra, Sigmund,
blablabla. Detta kan även anas i facklitteraturen. Jag bjuder gärna andra
på ett gott skratt eftersom jag gärna skrattar åt mig själv. Det är avgjort
bättre än att gråta. Men för alla de människor som inte har Aspergers syndrom,
de som jag kallar för Övriga, kan det säkert vara nyttigt att någon gång testa
att se på självklara invanda ord, namn och uttryck. Det gör världen ännu mer
fascinerande och det är väl bra att någon gång ställa sig frågan varför
man säger si och så.
Föreställ dig att du säger följande saker
till mig och får därpå följande svar: Här ligger en hund begraven! Nä, vad
sorgligt, vad hette den? Och jag anar ugglor i mossen. Men hur kan de
andas nere i en mosse? Nu ska jag hem till min äkta man. Hur vet du att
just han är äkta? Dessa smålarviga exempel ur verkliga livet visar den
oskyldiga obegriplighet som invanda fraser och ord kan ha. Men det finns också
uttryck som beroende på vem som hör dem kan ha en obehaglig, förtryckande
innebörd, hur självklara de än må vara i vardagsspråket.
En gång i min ungdom var jag kär i en kvinna
som körde rullstol efter en trafikolycka. Det var mycket lärorikt för mig att
se hur även jag, som vanemässigt pillar och plockar med orden, kunde säga saker
som var giltiga för mig men ogiltiga för henne och till och med kunde uppfattas
som förtryckande. Till exempel: Ska vi gå? Ja, just det. Jag har också
haft och har synskadade vänner, vilket har fått mig att fundera över hur
vanliga synmetaforer är i vårt språk men hur ogiltiga de kan vara för den som
inte ser med sina ögon. Kan det sägas att de har en livsåskådning? Eller är det
snarare en livsåtänkning? Hur ser de på utrikespolitiken? Kan de vara klarsynta
personer? Och om det ser mörkt ut, märker de det överhuvudtaget? Vi ses!
Gör vi?
En besläktad frågeställning är den om mörker
och ljus, som jag har förstått är unik för ”västerländska” kulturer. (För en
som lever i Patagonien är vi ju österlänningar.) Det ligger en djup rasism dold
i denna metaforflora. Jag undrar dock hur det är nere i mörkaste
Afrika, om en man i Namibia som tappar livslusten faller ner i djupaste
mörker eller om hans depression inte i själva verket är vit, eller grisrosa som
den vite kolonialisten. Vidare: att leva i ett vitt äktenskap. För det
är ju visst och sant att allt sex är svart. Ett stickspår: man säger att ta
en oskuld. Det låter som stöld och förstöring. Är det inte egentligen så
att man ger en oskuld... något? Och vari består egentligen själva
skulden? Att tänka fritt är fel, att handla fritt är värre?
Ord har, så länge de funnits i vårt bruk,
använts för att särskilja de/den annorlunda från de/den som är normen. För
tusen år sedan var en bög en räte. Längre fram i tiden benämndes en mentalt
”avvikande” person som avita och en lesbisk kvinna var en komperska.
Spetälska blev lepra som blev Hansens sjukdom. Ord faller
ur bruk av olika anledningar, ibland blir vårt språk fattigare, andra gånger
blir det befriat från otyg. Jag tror det är viktigt att vi bidrar aktivt till
det senare genom att öka vår medvetenhet om vad vi säger och varför. Ett ord
som nyligen fallit ur bruk och som endast (få) äldre personer ännu använder är invalid.
Inte en dag för tidigt eftersom det bokstavligen betyder utan värde, dvs
värdelös.
Själv blev jag oerhört paff när jag för
första gången såg Aspergers syndrom beskrivas som ett psykiskt handikapp.
Det hade aldrig fallit mig in att det skulle kunna vara det, och jag kommer
alltid att protestera mot detta sätt att benämna det. Det är ju faktiskt inget
som saknas i vår emotionella/mentala/intellektuella/sensoriska utrustning.
Vissa saker är överutvecklade, andra behöver tränas, men inget fattas.
Eventuellt skulle man kunna kalla asperger för en egenskap (eller en begåvning!)
Det tål att funderas på.
Men ordet handikapp i sig skulle jag
vilja se tas ur bruk snarast. När man vet att det ursprungligen är en engelsk
idrottsterm och härleds ur uttrycket cap in hand blir det en liten smula
motbjudande att använda det. Man stod med mössan i hand och bad om
poängförsprång för att motspelarna var skickligare. Idag står man med samma
mössa (nu tämligen flottig) och utbeder sig saker av samhället som borde vara
självklara. Det borde väl snart vara dags att slänga den där mössan på tippen.
Så det är hög tid för lite omtänkande och klarspråk. Aspergerianer,
syndromiter, heterogena, homologa, olikadana och alla andra i alla länder,
förena er! Varje människa i hela världen är annorlunda och vi har bara våra
kommunikationshinder att förlora.