Sjuk(van)vård

I Wanna Be Your Dog!

Som “troende kommunist” (underbart uttryck!) är jag ingen förespråkare av privatiserad sjukvård. Trots detta valde jag på den tiden jag bodde i Stockholm att anlita privata läkarmottagningar och sjukhus. Detta gjorde jag av omsorg om min egen hälsa. Hade den landstingsdrivna sjukvården erbjudit ett fullvärdigt alternativ hade jag självklart valt denna.

I Stockholm är det möjligt att välja. Det är det inte här i Eskilstuna. I denna förhållandevis stora stad finns knappt några privatläkare och den sjukvårdsapparat som finns kämpar med stora besparingskrav. Det känns som om varje människa man möter har skräckhistorier att berätta om felbehandlingar eller utebliven vård eller ett otrevligt bemötande som saknar motstycke i mitt eget erfarenhetsförråd.

Det låter som en överdrift men här blir människor bokstavligen behandlade sämre än djur. Vi har i Sverige en rätt så sträng djurskyddslagstiftning. Djurplågeri ger kännbara straff. Att det ska vara så är en självklarhet för de allra flesta, och lika självklart är det för de allra flesta djurägare att deras djur ska erbjudas den bästa tänkbara vård när de blir sjuka.

Människosjukvården finansieras via våra skattemedel. Vi bidrar till den efter förmåga och alla ska ha lika rätt till högkvalitativ vård. Men det fungerar inte riktigt så eftersom den sjukvård som omfattas av den allmänna sjukförsäkringen är hårt drabbad av ekonomiska nedskärningar. I takt med dessa byggs privata alternativ ut för dem som har råd, det internationella storkapitalet ser en lönsam marknad, fler och fler läkare söker sig bort från vårdcentralerna, både därför att de inte står ut med arbetsförhållandena och för att lönen är för dålig.

Med djursjukvården är det annorlunda. Den finansieras visserligen via patientavgifter och försäkringar, men alla har ju inte djur. Där finns inget högkostnadsskydd utan självrisken räknas ut individuellt. Och vården fungerar på ett helt annorlunda sätt.

Min hund fick under sitt liv för diverse skador och sjukdomar ett helt annat omhändertagande än vad jag ser att människor får idag och än jag själv har fått. Det var inte fråga om att hon skulle stå i operationskö. De åkommor hon fick skulle behandlas och det gjorde de, därför att resurserna fanns och för att vi var beredda att betala. Det var inte etiskt försvarbart att göra annorlunda.

Men människor behandlas inte med samma etiska tankesätt som husdjur. Den hörselskada jag fick som barn skulle gå att bota med operation när jag blivit vuxen, fick jag veta. När ingenting hänt och jag hunnit fylla trettio tog jag kontakt med ett sjukhus, genomgick tester och hamnade i operationskö. Det är sjutton år sedan och jag tror inte längre att det kommer att hända något. Fan vet om jag ids bråka heller.

Att ha en hörselskada försvårar livet men hotar det inte. Det är oändligt mycket värre att se, höra om och läsa om människor som verkligen är sjuka och lider och i vissa fall faktiskt avlider i brist på behandling i tid. Jag kan inte säga något om andra landsting men här står det i princip varje vecka i tidningen om felbehandlingar och feldiagnoser som får mycket allvarliga konsekvenser.

Självklart handlar det mycket om stress på grund av besparingar. Men det tycks också finnas en allmän mentalitet i detta landsting att patienter par definition är idioter och ska hållas kort. Man söker hjälp gång på gång och blir avvisad lika ofta. Patienter med kroniska sjukdomar, som själva mycket väl vet vad de lider av och vad det innebär, får ingen behandling därför att läkare och annan sjukvårdspersonal inte känner till åkomman i fråga. Det generella råd som ska vara botemedel mot allt är att ta alvedon. Om en inte hjälper kan man ta två.

Jag vill inte se en fortsatt utförsäljning av sjukvården till privata vinstintressen. Jag vill att vi även i fortsättningen ska ha en solidariskt finansierad sjukvård. Men modellen med landsting fungerar inte. Det vore bättre om kommunerna själva fick ta över ansvaret. Och de vettlösa besparingarna måste upphöra. Bästa sättet att tillföra vården mera pengar vore att sluta skicka våra skattepengar till makteliten i Bryssel, med andra ord att avsäga oss vårt medlemskap i EU.