Shop Til You Drop
- om kommersialiseringen av Internet
(En text som jag skrev för några år sedan.
Bara på den korta tiden har det hänt
mängder med saker och jag tycker det kan
vara roligt att jämföra nu med då.)
På alla portaler, startsidor, sökmotorer etc finns idag
fina möjligheter att införskaffa allt det jag borde vetat att jag alltid
behövt. Är jag för lat att gå in på en shoppingsida kan jag bara direktklicka
på en eller tusen plop-up-annonser som likt illasinnade smogmoln drar in och
skymmer det jag försökte titta på. (Jag rekommenderar varmt det lilla
gratisprogrammet AdNuker.)
Det gör mig rasande och äcklad att sitta och läsa mina brev
i Hotmails vänsterspalt medan högerspalten fylls av insistenta blinkande
annonser i ilskna färger om olika bantningspreparat. No Diets No Masters. En
dag kommer jag att sitta och läsa mail från en vän som kämpar för att fortsätta
vara nykter medan jag uppmanas att klicka HÄR för att beställa en back alkoläsk
fraktfritt levererat till min dörr. Inte.
Hotmail åker i soptunnan och jag söker efter rätt
klagoforum (att skicka arga mail till Kundotjänst är meningslöst, de läses och
besvaras av datoranimationer som alla ser ut som Boxerbosse.) När hela
Pyttemjuk föll i koma häromdan gick det inte ens att ringa och skälla. (En
härlig nyhet läste jag i förra veckan: på Kuba är man i färd med att byta
opsystem i alla datorer i offentligt bruk från Windows till Linux. Men Kuba är
ju också en skurkstat.)
Jag älskar shopping. Men mina shoppingvanor har ändrats
med åren. Det får inte kosta något. Jag har aldrig några pengar till materiella
ting, har i år köpt kläder för 99 kronor och fick för detta både ett par nya
skor och en äkta Kangolbasker på Myrorna. Men det går att hitta skatter gratis
på nätet. Inte bara en stor del av världslitteraturen, operatexter,
lagsamlingar. Även obskyra dokument går att ladda hem, sånt som inte får
spridas som t ex Vatikanens Index över förbjudna böcker, rättegångsprotokollen
mot Gilles de Rais och andra läckerbitar. Men när jag förr släpade hem texter
söker jag idag oftare efter bilder.
Världen är full av bilder, som alltid, men den blir
alltmer full av bilder. Internet är idag så grafiskt att jakten efter snabbare
processorer högre prestanda större bandbredd är hysterisk. Men det började utan
bilder, som nätverket Arpanet inom den amerikanska försvarsmakten. Jag minns
när jag bodde i Finland i slutet av 80-talet och en nymodighet kom till den
lilla staden: kabelTV. Tidningens insändarsida fylldes av arga inlägg från
äldre människor, nån skrev: Man kan ju inte titta på TV längre, det bara
blinkar och hoppar i rutan! (Idag blinkar och hoppar det i min dator, inte ens
AdNuker kan ta bort allt, vad tycker jag om det?)
En händelse känns för mig som ögonblicket när det vände,
när vi i Sverige började gå från ett läs-och-hör-samhälle till ett
titta-bild-symbol-ikon-samhälle: när Kooperativa Förbundet bytte logo till den
mörkblå liggande åttan (vem minns den idag?). Vilken enorm uppståndelse det
väckte! Folk häpnade och många rasade, gamla KF, nää, nu går det för långt.
Idag blir det också debatter kring logobyten men mest bland reklamfolk och
designintresserade, de flesta bryr sig inte.