Shop Til You Drop

- om kommersialiseringen av Internet

(En text som jag skrev för några år sedan. Bara på den korta tiden har det hänt

mängder med saker och jag tycker det kan vara roligt att jämföra nu med då.)

På alla portaler, startsidor, sökmotorer etc finns idag fina möjligheter att införskaffa allt det jag borde vetat att jag alltid behövt. Är jag för lat att gå in på en shoppingsida kan jag bara direktklicka på en eller tusen plop-up-annonser som likt illasinnade smogmoln drar in och skymmer det jag försökte titta på. (Jag rekommenderar varmt det lilla gratisprogrammet AdNuker.)

Det gör mig rasande och äcklad att sitta och läsa mina brev i Hotmails vänsterspalt medan högerspalten fylls av insistenta blinkande annonser i ilskna färger om olika bantningspreparat. No Diets No Masters. En dag kommer jag att sitta och läsa mail från en vän som kämpar för att fortsätta vara nykter medan jag uppmanas att klicka HÄR för att beställa en back alkoläsk fraktfritt levererat till min dörr. Inte.

Hotmail åker i soptunnan och jag söker efter rätt klagoforum (att skicka arga mail till Kundotjänst är meningslöst, de läses och besvaras av datoranimationer som alla ser ut som Boxerbosse.) När hela Pyttemjuk föll i koma häromdan gick det inte ens att ringa och skälla. (En härlig nyhet läste jag i förra veckan: på Kuba är man i färd med att byta opsystem i alla datorer i offentligt bruk från Windows till Linux. Men Kuba är ju också en skurkstat.)

Jag älskar shopping. Men mina shoppingvanor har ändrats med åren. Det får inte kosta något. Jag har aldrig några pengar till materiella ting, har i år köpt kläder för 99 kronor och fick för detta både ett par nya skor och en äkta Kangolbasker på Myrorna. Men det går att hitta skatter gratis på nätet. Inte bara en stor del av världslitteraturen, operatexter, lagsamlingar. Även obskyra dokument går att ladda hem, sånt som inte får spridas som t ex Vatikanens Index över förbjudna böcker, rättegångsprotokollen mot Gilles de Rais och andra läckerbitar. Men när jag förr släpade hem texter söker jag idag oftare efter bilder.

Världen är full av bilder, som alltid, men den blir alltmer full av bilder. Internet är idag så grafiskt att jakten efter snabbare processorer högre prestanda större bandbredd är hysterisk. Men det började utan bilder, som nätverket Arpanet inom den amerikanska försvarsmakten. Jag minns när jag bodde i Finland i slutet av 80-talet och en nymodighet kom till den lilla staden: kabelTV. Tidningens insändarsida fylldes av arga inlägg från äldre människor, nån skrev: Man kan ju inte titta på TV längre, det bara blinkar och hoppar i rutan! (Idag blinkar och hoppar det i min dator, inte ens AdNuker kan ta bort allt, vad tycker jag om det?)

En händelse känns för mig som ögonblicket när det vände, när vi i Sverige började gå från ett läs-och-hör-samhälle till ett titta-bild-symbol-ikon-samhälle: när Kooperativa Förbundet bytte logo till den mörkblå liggande åttan (vem minns den idag?). Vilken enorm uppståndelse det väckte! Folk häpnade och många rasade, gamla KF, nää, nu går det för långt. Idag blir det också debatter kring logobyten men mest bland reklamfolk och designintresserade, de flesta bryr sig inte.