Splat - tankar om deckare

(Varning - detta handlar om verkligt våld och kan väcka obehag)

Äh, nu kom jag på att jag alldeles har glömt att skriva att jag i somras läste deckare för första gången sen, tror jag, 1998. Jag blev från flera håll rekommenderad att läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi, och jag tog mig igenom nästan två delar av den. Det var faktiskt en underväldigande läsupplevelse.

Jag gillar inte när det i underhållningssyfte frossas i splattrigt våld och särskilt inte när det som här mest är kvinnor som får på nöten. Del 2 orkade jag inte läsa ut, utan bläddrade till slutet och tänkte för mig själv: Jaha, där sitter Lisbeth Salander i beckmörker och fingrar på sin egen hjärna genom ett gapande hål i skallbenet. Ja, men där hittar hon säkert den ursprungliga lösningen på Fermats stora teorem! Slutet gott, allting gott. Sen är det alltid tråkigt att läsa böcker som är dåligt skrivna.

Men jag ska skriva lite mera om deckare, det är ett fascinerade och också oroande ämne.

- Varför satt det så många bokförläggare på stranden vid slutet av 90-talet?

- De väntade på deckarvågen.

Och visst kom det en sådan. Den började i England och USA och nådde hit i början av 00-talet. Under en period när mitt liv var svårt läste jag för mycket deckare, använde dem som ett bedövningsmedel, läste febrilt för att slippa tänka. Men det blev för mycket till slut och jag blev psykiskt illamående. Jag tyckte också att kriminalromanen förändrades, det som slarvigt kallades för pusseldeckare kom ur modet och avlöstes av både hyper- och suprarealism.

Den som i likhet med mig har växt upp med Sayers och Chandler kan märka hur nutida kriminalromansförfattare behandlar personer, handling och tematik på ett annorlunda sätt. Det kan ha att göra med dramatiskt ökade och ökande möjligheter att lösa brott med hjälp av genetik, kemi, data, patologi, psykologi med mera. De flesta av oss läsande allmänhetsmedlemmar vet idag mer om hur en brottsutredning bedrivs än Dagmar Lange kunde drömma om.

När jag talar om hyperrealism tänker jag på att brotten i dagens deckare skildras på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt utan dessa vetenskapliga framsteg. Läsaren kan följa med ner under jorden, ner under vattnet, upp på obduktionsbordet, in i förruttnelse och traumatiserade vävnader, ända in till cellkärnan. Men hon får även blicka in i det mänskliga psyket hos offer, förövare och utredare. Då är det inte fel att säga att kriminalromaner idag speglar verkligheten på ett helt annat sätt än förr. För varken lik eller mördare är prydliga och nästan trivsamma och de förekommer inte så ofta i bibliotek på engelska herrgårdar.

Men när jag satt där och tryckte i min hjärna den ena Jonathan Kellermannboken efter den andra Val McDermidtegelstenen samtidigt som jag läste massor av kriminologi och true crime började jag känna att den vidriga verkligheten framträdde som i en skrattspegel i deckarna. Jag såg nån polisdokumentär på kabeltv där man fick höra ett autentiskt 911-samtal från en kvinna som överfölls i sitt hem av en främmande man som högg ihjäl henne med kniv, man fick alltså höra en människa dö på ett ohyggligt sätt. Och jag kunde inte sova på veckor efteråt. Strax därefter slutade jag läsa om brott överhuvud taget, jag kunde inte fortsätta.

Och sedan skrev människor böcker, romaner, underhållningslitteratur, om mord, våld, död. Jag tycker idag att jag kunde se en utveckling i denna typ av böcker mot allt slafsigare effekter, allt större sadism, ett frosseri i äckel och skräck. Det var därför jag kallade våldsscenerna i Stieg Larssons böcker för splattriga. För mig ser det ut som om den här utvecklingen har gått parallellt i filmen och litteraturen.

Fotnot: Denna text kommer nån gång framöver att få en fortsättning där jag berättar om mitt eget (helt misslyckade) försök att skriva en deckare. Missa inte detta gastkramande raffel!