Splat -
tankar om deckare
(Varning - detta
handlar om verkligt våld och kan väcka obehag)
Äh, nu kom jag på att jag alldeles har
glömt att skriva att jag i somras läste deckare för första gången sen, tror
jag, 1998. Jag blev från flera håll rekommenderad att läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi,
och jag tog mig igenom nästan två delar av den. Det var faktiskt en
underväldigande läsupplevelse. Jag gillar inte när det i underhållningssyfte
frossas i splattrigt våld och särskilt inte när det som här mest är kvinnor som
får på nöten. Del 2 orkade jag inte läsa ut, utan bläddrade till slutet och
tänkte för mig själv: Jaha, där sitter
Lisbeth Salander i beckmörker och fingrar på sin egen hjärna genom ett gapande
hål i skallbenet. Ja, men där hittar hon säkert den ursprungliga lösningen på
Fermats stora teorem! Slutet gott, allting gott. Sen är det alltid tråkigt
att läsa böcker som är dåligt skrivna.
Men jag ska skriva lite mera om deckare,
det är ett fascinerade och också oroande ämne.
- Varför satt det så många bokförläggare på stranden vid slutet av
90-talet?
- De väntade på deckarvågen.
Och visst kom det en sådan. Den började i
England och USA och nådde hit i början av 00-talet. Under en period när mitt
liv var svårt läste jag för mycket deckare, använde dem som ett
bedövningsmedel, läste febrilt för att slippa tänka. Men det blev för mycket
till slut och jag blev psykiskt illamående. Jag tyckte också att
kriminalromanen förändrades, det som slarvigt kallades för pusseldeckare kom ur
modet och avlöstes av både hyper- och suprarealism.
Den som i likhet med mig har växt upp med
Sayers och Chandler kan märka hur nutida kriminalromansförfattare behandlar
personer, handling och tematik på ett annorlunda sätt. Det kan ha att göra med
dramatiskt ökade och ökande möjligheter att lösa brott med hjälp av genetik,
kemi, data, patologi, psykologi med mera. De flesta av oss läsande
allmänhetsmedlemmar vet idag mer om hur en brottsutredning bedrivs än Dagmar
Lange kunde drömma om.
När jag talar om hyperrealism tänker jag på
att brotten i dagens deckare skildras på ett sätt som aldrig tidigare varit
möjligt utan dessa vetenskapliga framsteg. Läsaren kan följa med ner under
jorden, ner under vattnet, upp på obduktionsbordet, in i förruttnelse och
traumatiserade vävnader, ända in till cellkärnan. Men hon får även blicka in i
det mänskliga psyket hos offer, förövare och utredare. Då är det inte fel att
säga att kriminalromaner idag speglar verkligheten på ett helt annat sätt än
förr. För varken lik eller mördare är prydliga och nästan trivsamma och de förekommer
inte så ofta i bibliotek på engelska herrgårdar.
Men när jag satt där och tryckte i min
hjärna den ena Jonathan Kellermannboken efter den andra Val McDermidtegelstenen
samtidigt som jag läste massor av kriminologi och true crime började jag känna
att den vidriga verkligheten framträdde som i en skrattspegel i deckarna. Jag
såg nån polisdokumentär på kabeltv där man fick höra ett autentiskt 911-samtal
från en kvinna som överfölls i sitt hem av en främmande man som högg ihjäl
henne med kniv, man fick alltså höra en människa dö på ett ohyggligt sätt. Och
jag kunde inte sova på veckor efteråt. Strax därefter slutade jag läsa om brott
överhuvud taget, jag kunde inte fortsätta.
Och sedan skrev människor böcker, romaner,
underhållningslitteratur, om mord, våld, död. Jag tycker idag att jag kunde se
en utveckling i denna typ av böcker mot allt slafsigare effekter, allt större
sadism, ett frosseri i äckel och skräck. Det var därför jag kallade
våldsscenerna i Stieg Larssons böcker för splattriga. För mig ser det ut som om
den här utvecklingen har gått parallellt i filmen och litteraturen.