Offerkaster och mordplatsturism
Varning: om du har obehag av att läsa om döden, läs inte
denna text.
Jag har
skrivit om detta förut, jag vet. Men idag när jag bläddrade i en gratistidning
(ja, jag tar hem sådana, de är ju gratis och jag kan tända i spisen med dem) så
var det en bild från Arboga där två mord nyligen ägt rum. Utanför den drabbade
familjens hus står en hel skog med gravljus (så makabert! som om de vore
begravda hemma!), nallar, blommor etc. För länge sedan, och en bra bit in på
1900-talet, fanns en tradition i Norden med s.k. offerkaster. På en plats där
någon mördats eller avrättats eller en självmördare begravts slängde
förbipasserande en sten för att beveka den döde/döda att inte gå igen och
skrämma de levande utan stanna i ro i graven. Det kunde bli riktiga stenrösen
till slut. Nu är väl de flesta överväxta eller kanske ligger under bebyggelse.
På
Västkusten, på segelfartygens tid, hände det ofta att drunknade sjömän flöt i
land efter hårda stormar då fartyg förliste. Utanför denna kust finns mängder
av sjunkna fartygsvrak. Ibland begrovs dessa ofta anonyma sjömän inte på
kyrkogårdar utan rösades ner där de hittades, i klippskrevor som fylldes med
stenar. Där jag förut ibland var på somrarna, på stranden där jag badade, fanns
ett sådant röse där en ung sjöman låg begravd sedan en förlisning i början av
1900-talet. Han fick ligga där ifred och det störde ingen, inte mig heller. Jag
tänkte att det var en mycket vacker och passande plats att vila på för en
sjöman, mot det öppna havet och Kosteröarna.
Inom
den judiska religionen finns en liknande sed men den har en helt annan
bevekelsegrund. Man lägger inte förgängliga blommor på gravar man besöker utan
stenar som tänks ligga där för alltid. På så vis talar man om för andra att här
ligger någon begravd som inte är glömd.
Och då betyder många stenar många hågkomster och tankar. Här vilar en
saknad. Dessa två seder tror jag inte är allmänt kända idag. Judar vet
naturligtvis varför de lägger en sten på en judisk grav, och etnologer och
folklivsforskare har skrivit mycket om vår nordliga sed med offerkaster. Men
jag gissar att det här fenomenet att göra mord- och olycksplatser till
vallfartsmål handlar om något helt annat.
Jag
ser när jag läser igenom min text En sky
av vittnen att jag har ändrat åsikt en aning och dessutom fått mer
kunskaper om fenomenet katastrofturism. Ibland blir tankegångar aldrig färdiga
och det är väl bara bra i sådana fall. På botten av den här grumliga brunnen
finns kanske en rädsla, en rädsla som jag själv inte har och som mina egna
lugnande erfarenheter av döden hindrade mig från att förstå. Och i hur hög grad
våra liv styrs av olika rädslor, växlande och konstanta, kommer vi väl aldrig
att begripa riktigt, i alla fall inte så många av oss.
Döden
är för oss svenska (jag menar nu svenskfödda) människor både mer närvarande än
förut och samtidigt mer avlägsen. Vi dör vanligen på sjukhus och det är inte
alla som är vuxna idag som någonsin sett en död människa. Inte i riktiga livet.
På TV och film har vi däremot sett hur många som helst, både äkta och
konstgjorda. Förr dog människor hemma, de tvättades och lades ut, ofta på ett
bord, det hölls likvaka, det ströddes ut granris utanför porten för att dämpa
ljudet av vagnshjul. Speglar täcktes över och man kom på visit för att hälsa
liket och visa sitt deltagande. Andra kulturer än vår, till exempel den romska,
har fortfarande kvar liknande traditioner.
Jag
vet inte om det sker så mycket idag men Sun Axelsson har skrivit om den
chilenska traditionen med angelitos,
små änglar, som hon själv fick bevittna när hon var i Chile. När ett litet barn
dog kläddes det fint, i vitt, och proppades upp i sittande ställning på bordet
och människor från trakten kom för att beskåda, beklaga, sympatisera, det var
på något vis som jag har svårt att förstå något väldigt heligt med angelitos.
Kanske tyckte man att de hade haft tur som kallats hem till himlen innan de
haft en chans att synda? Där satt de sedan tills de började lukta. Vi kan tycka
att det är makabert, men så skulle inte en chilensk person uppfatta det.
Att
närma sig en mordplats som den i Arboga, att tända sitt lilla gravljus, att stå
där och kanske gråta över människor man aldrig träffat som nu är döda, hjälper
det mot ens egen dödsrädsla? Jag tror inte det. Är det ett sätt att göra det
obegripliga mera gripbart? Jag tror inte det är möjligt. två omgångar har jag jobbat på sjukhus och
vårdhem som extravak / vårdbiträde natt. Innan jag gjorde det var jag oerhört
rädd för döden, och för döda människor. Jag hade som barn
skräckföreställningar, som jag inte har en aning om var de kom ifrån, om att
jag skulle hitta en död människa i skogen, i vattnet, i jorden, ja varsomhelst.
Och jag vet inte heller varför det skulle vara så hemskt.
Dessa
rädslor försvann i och med att jag satt som vak hos döende människor, försökte
se till att de inte plågades, var med när de dog, tvättade och svepte deras
kroppar efter att de avlidit. Jag hade alltid en mycket stark upplevelse att
något lämnade dem i dödsögonblicket, och man behöver inte alls kalla det för
själen eller något sådant, det räcker så bra med att säga att det var livet som
lämnade dem. Sedan var bara kroppen kvar, och den var död. Kända svenska
personers bortgång verkar sälja mycket kvällstidningslösnummer. På löpsedlarna
kan det stå om sista timmar, om dödskamp. Men när man sen läser brödtexten får
man veta att personen i fråga var medvetslös på slutet. Vari består då
dödskampen? Det förutsätts att det är ohyggligt att dö och att man kämpar emot
med alla sina sista krafter. Det var inte alls på det viset för de patienter
jag vakade över. Det finns inte bara ett sätt att dö, och döden genom sjukdom eller
hög ålder kan inte jämföras med död genom våld.
Vart
vill jag komma? Jag vet inte riktigt. Men en sak vet vi alla, och det är att vi
aldrig kan få reda på hur det är att dö. Och vi kommer inte det mysteriet närmare
hur många olycksplatser vi än besöker, hur många tårar vi än fäller över
blodfläckar på asfalt och krossat glas. De som var med om detta är inte här
längre och de svarar inte på frågor. Vi måste göra den resan ensamma och utan
övning och vägledning. Och jag önskar mer än någonsin att den här nya sedvänjan
upphörde, att den bara är något tillfälligt. Jag är helt säker på att barn som
tas med på mordplatsutflykter blir svårt traumatiserade, därför att detta kan
inte barn förstå när inte ens vuxna kan det. Vi skrämmer dem bara. Och jag
föreställer mig livligt ångesten hos ett litet barn vars mamma visar platsen
där det hände att ett annat litet barn förlorade sin mamma genom ond bråd död.
Sådant kan barn tänka sig in i men inte förstå. Död betyder borta för ett barn.
Jag
tror dessutom att om jag förlorade en anhörig eller vän på ett våldsamt sätt
och platsen sedan förvandlades till ett gatualtare skulle jag uppleva det som
ett slag i ansiktet som aldrig upphörde. Jag skulle vilja dela min smärta med
anhöriga och vänner men inte med fullständiga främlingar som aldrig hade mött
den jag förlorat. Så, ja, det är säkert rädsla som ligger bakom det här. Men
rädsla gör inte alltid människor ädla.