Offerkaster och mordplatsturism

Varning: om du har obehag av att läsa om döden,

läs inte denna text.

Jag har skrivit om detta förut, jag vet. Men idag när jag bläddrade i en gratistidning (ja, jag tar hem sådana, de är ju gratis och jag kan tända i spisen med dem) så var det en bild från Arboga där två mord nyligen ägt rum. Utanför den drabbade familjens hus står en hel skog med gravljus (så makabert! som om de vore begravda hemma!), nallar, blommor etc.

För länge sedan, och en bra bit in på 1900-talet, fanns en tradition i Norden med s.k. offerkaster. På en plats där någon mördats eller avrättats eller en självmördare begravts slängde förbipasserande en sten för att beveka den döde/döda att inte gå igen och skrämma de levande utan stanna i ro i graven. Det kunde bli riktiga stenrösen till slut. Nu är väl de flesta överväxta eller kanske ligger under bebyggelse.

På Västkusten, på segelfartygens tid, hände det ofta att drunknade sjömän flöt i land efter hårda stormar då fartyg förliste. Utanför denna kust finns mängder av sjunkna fartygsvrak. Ibland begrovs dessa ofta anonyma sjömän inte på kyrkogårdar utan rösades ner där de hittades, i klippskrevor som fylldes med stenar. Där jag förut ibland var på somrarna, på stranden där jag badade, fanns ett sådant röse där en ung sjöman låg begravd sedan en förlisning i början av 1900-talet. Han fick ligga där ifred och det störde ingen, inte mig heller. Jag tänkte att det var en mycket vacker och passande plats att vila på för en sjöman, mot det öppna havet och Kosteröarna.

Inom den judiska religionen finns en liknande sed men den har en helt annan bevekelsegrund. Man lägger inte förgängliga blommor på gravar man besöker utan stenar som tänks ligga där för alltid. På så vis talar man om för andra att här ligger någon begravd som inte är glömd. Och då betyder många stenar många hågkomster och tankar. Här vilar en saknad.

Dessa två seder tror jag inte är allmänt kända idag. Judar vet naturligtvis varför de lägger en sten på en judisk grav, och etnologer och folklivsforskare har skrivit mycket om vår nordliga sed med offerkaster. Men jag gissar att det här fenomenet att göra mord- och olycksplatser till vallfartsmål handlar om något helt annat.

Jag ser när jag läser igenom min text En sky av vittnen att jag har ändrat åsikt en aning och dessutom fått mer kunskaper om fenomenet katastrofturism. Ibland blir tankegångar aldrig färdiga och det är väl bara bra i sådana fall. På botten av den här grumliga brunnen finns kanske en rädsla, en rädsla som jag själv inte har och som mina egna lugnande erfarenheter av döden hindrade mig från att förstå. Och i hur hög grad våra liv styrs av olika rädslor, växlande och konstanta, kommer vi väl aldrig att begripa riktigt, i alla fall inte så många av oss.

Döden är för oss svenska (jag menar nu svenskfödda) människor både mer närvarande än förut och samtidigt mer avlägsen. Vi dör vanligen på sjukhus och det är inte alla som är vuxna idag som någonsin sett en död människa. Inte i riktiga livet. På TV och film har vi däremot sett hur många som helst, både äkta och konstgjorda.

Förr dog människor hemma, de tvättades och lades ut, ofta på ett bord, det hölls likvaka, det ströddes ut granris utanför porten för att dämpa ljudet av vagnshjul. Speglar täcktes över och man kom på visit för att hälsa liket och visa sitt deltagande. Andra kulturer än vår, till exempel den romska, har fortfarande kvar liknande traditioner.

Jag vet inte om det sker så mycket idag men Sun Axelsson har skrivit om den chilenska traditionen med angelitos, små änglar, som hon själv fick bevittna när hon var i Chile. När ett litet barn dog kläddes det fint, i vitt, och proppades upp i sittande ställning på bordet och människor från trakten kom för att beskåda, beklaga, sympatisera, det var på något vis som jag har svårt att förstå något väldigt heligt med angelitos. Kanske tyckte man att de hade haft tur som kallats hem till himlen innan de haft en chans att synda? Där satt de sedan tills de började lukta. Vi kan tycka att det är makabert, men så skulle inte en chilensk person uppfatta det.

Att närma sig en mordplats som den i Arboga, att tända sitt lilla gravljus, att stå där och kanske gråta över människor man aldrig träffat som nu är döda, hjälper det mot ens egen dödsrädsla? Jag tror inte det. Är det ett sätt att göra det obegripliga mera gripbart? Jag tror inte det är möjligt.

I två omgångar har jag jobbat på sjukhus och vårdhem som extravak / vårdbiträde natt. Innan jag gjorde det var jag oerhört rädd för döden, och för döda människor. Jag hade som barn skräckföreställningar, som jag inte har en aning om var de kom ifrån, om att jag skulle hitta en död människa i skogen, i vattnet, i jorden, ja varsomhelst. Och jag vet inte heller varför det skulle vara så hemskt.

Dessa rädslor försvann i och med att jag satt som vak hos döende människor, försökte se till att de inte plågades, var med när de dog, tvättade och svepte deras kroppar efter att de avlidit. Jag hade alltid en mycket stark upplevelse att något lämnade dem i dödsögonblicket, och man behöver inte alls kalla det för själen eller något sådant, det räcker så bra med att säga att det var livet som lämnade dem. Sedan var bara kroppen kvar, och den var död.

Kända svenska personers bortgång verkar sälja mycket kvällstidningslösnummer. På löpsedlarna kan det stå om sista timmar, om dödskamp. Men när man sen läser brödtexten får man veta att personen i fråga var medvetslös på slutet. Vari består då dödskampen? Det förutsätts att det är ohyggligt att dö och att man kämpar emot med alla sina sista krafter. Det var inte alls på det viset för de patienter jag vakade över. Det finns inte bara ett sätt att dö, och döden genom sjukdom eller hög ålder kan inte jämföras med död genom våld.

Vart vill jag komma? Jag vet inte riktigt. Men en sak vet vi alla, och det är att vi aldrig kan få reda på hur det är att dö. Och vi kommer inte det mysteriet närmare hur många olycksplatser vi än besöker, hur många tårar vi än fäller över blodfläckar på asfalt och krossat glas. De som var med om detta är inte här längre och de svarar inte på frågor. Vi måste göra den resan ensamma och utan övning och vägledning.

Och jag önskar mer än någonsin att den här nya sedvänjan upphörde, att den bara är något tillfälligt. Jag är helt säker på att barn som tas med på mordplatsutflykter blir svårt traumatiserade, därför att detta kan inte barn förstå när inte ens vuxna kan det. Vi skrämmer dem bara. Och jag föreställer mig livligt ångesten hos ett litet barn vars mamma visar platsen där det hände att ett annat litet barn förlorade sin mamma genom ond bråd död. Sådant kan barn tänka sig in i men inte förstå. Död betyder borta för ett barn.

Jag tror dessutom att om jag förlorade en anhörig eller vän på ett våldsamt sätt och platsen sedan förvandlades till ett gatualtare skulle jag uppleva det som ett slag i ansiktet som aldrig upphörde. Jag skulle vilja dela min smärta med anhöriga och vänner men inte med fullständiga främlingar som aldrig hade mött den jag förlorat. Så, ja, det är säkert rädsla som ligger bakom det här. Men rädsla gör inte alltid människor ädla.