En sky av vittnen
Minns du hur illa berörd du blev som barn när du såg en människohop som
stod och stirrade på ett olycksoffer, en avsvimmad person, en farbror som
ramlat på trottoaren? Minns du hur du tänkte: "Men varför står de bara där,
varför hjälper de inte till? Ringer ambulans?" En stor del av oss har
någon gång sett en människa bli misshandlad på offentlig plats och underlåtit
att ingripa. Svenskarna, åtminstone de med rötter som sträcker sig ett par
hundra år bakåt i detta land, är ganska så observanta och fan så fega och
passiva. De betraktar med uppmärksamma, plirande ögon allt som händer omkring
dem och gör inget åt det.
Jag har bott i två andra länder, Finland och Grekland. I det förstnämnda
var folk ännu mer obenägna än svenskarna att ingripa när medmänniskor var i
fara, i Grekland var det tvärtom. Och nu har vi fått en alldeles förträfflig
anledning att inte göra det. Vi måste ju ta bilder, dokumentera det vi ser.
Alla utom de riktigt gamla, småbarn och teknikfientliga fossiler har ju
kameramobiler.
På så vis kan en brutal gruppmisshandel ombord på en fullsatt buss bevaras
för eftervärden i en lång och ohygglig bildsekvens som självklart har ett stort
bevisvärde vid en rättegång men som tyvärr inte kan göra något åt den misshandlade
personens skador. Personen ifråga kommer aldrig att bli helt återställd och får
dessutom leva med vetskapen om att hans utsatthet och förnedring beskådades av
en hel busslast passivt beskådande medmänniskor av vilka vissa därtill lekte
reportrar. Med stor sannolikhet kommer filmen dessutom att läggas ut på nätet
och då finns den där för alltid.
Så fort en olycka, ett brott, en naturkatastrof, en brand, en offentlig
genomklappning av en kändis, whatever, inträffar frågar tabloiderna hektiskt:
Var du där? Har du bilder? Skicka mms, sms, whatever. Jag tror att de nya
möjligheterna att fotografera allt vi ser och upplever har blivit en ursäkt för
att inte rädda människor i fara. Naeeh, jag kunde inte ingripa när jag såg
henne bli våldtagen, jag måste ju ta bilder. Man kan tjäna några tusen om man
är på rätt plats vid rätt tidpunkt med sin kamera, och man kan få sitt namn i
tidningen.
Vi lever i ett mediasamhälle där vi från morgon till kväll översköljs av en
konstant ström av intryck. För att något ska sticka av, skilja ut sig så att vi
verkligen lägger märke till det, måste det verkligen vara något alldeles extra.
Blodiga människor, lemlästade trafikoffer under gula filtar, är det inte en
avsliten fot som ligger där borta? Vi tycker oss nu ha rätt att se all the gory details, annars känner vi
oss lurade på konfekten. Och sålunda visar kvällstidningarna bilder på döende
politiker på väg till ambulansen.
Jag känner ett enormt obehag och äckel inför allt detta. En svensk forskare
har skapat begreppet katastrofturism, alltså att bege sig till en plats där
något hänt men inte i syfte att hjälpa offren utan att glo och glane. Det mest
vedervärdiga exempel jag vet på detta är när föräldrar tog med sina små barn på
"utflykt" till platsen utanför NK där utrikesministern blev mördad.
De säger att barnen lättare förstår om de ser platsen där det hände. Men fy
fan, era nekrofiler, era sensationsk/åta as, skyll inte på barnen, det är ni
själva som är ute efter att få se blodfläckar, känna mysrysningar, trygg
förfasning.
Totalförsvarets Forskningsinstitut har en bra text på
sin hemsida, den handlar om hur just katastrofturism försvårar och försenar
räddningsinsatser. Men det värsta i allt det här är att medan alla dessa
vittnen har fullt bestyr med att plåta och dokumentera så blir människor
misshandlade. Kameramobilen är väl ett förträffligt svepskäl att ta till för
att slippa ingripa handgripligen. Men hur känns det för den som ligger där och
tar emot sparkar och slag, eller för den som ramlat i vattnet, när han eller
hon ser alla dem som står där och knäpper?