En sky av vittnen

Minns du hur illa berörd du blev som barn när du såg en människohop som stod och stirrade på ett olycksoffer, en avsvimmad person, en farbror som ramlat på trottoaren? Minns du hur du tänkte: "Men varför står de bara där, varför hjälper de inte till? Ringer ambulans?"

En stor del av oss har någon gång sett en människa bli misshandlad på offentlig plats och underlåtit att ingripa. Svenskarna, åtminstone de med rötter som sträcker sig ett par hundra år bakåt i detta land, är ganska så observanta och fan så fega och passiva. De betraktar med uppmärksamma, plirande ögon allt som händer omkring dem och gör inget åt det.

Jag har bott i två andra länder, Finland och Grekland. I det förstnämnda var folk ännu mer obenägna än svenskarna att ingripa när medmänniskor var i fara, i Grekland var det tvärtom. Och nu har vi fått en alldeles förträfflig anledning att inte göra det. Vi måste ju ta bilder, dokumentera det vi ser. Alla utom de riktigt gamla, småbarn och teknikfientliga fossiler har ju kameramobiler.

På så vis kan en brutal gruppmisshandel ombord på en fullsatt buss bevaras för eftervärden i en lång och ohygglig bildsekvens som självklart har ett stort bevisvärde vid en rättegång men som tyvärr inte kan göra något åt den misshandlade personens skador. Personen ifråga kommer aldrig att bli helt återställd och får dessutom leva med vetskapen om att hans utsatthet och förnedring beskådades av en hel busslast passivt beskådande medmänniskor av vilka vissa därtill lekte reportrar. Med stor sannolikhet kommer filmen dessutom att läggas ut på nätet och då finns den där för alltid.

Så fort en olycka, ett brott, en naturkatastrof, en brand, en offentlig genomklappning av en kändis, whatever, inträffar frågar tabloiderna hektiskt: Var du där? Har du bilder? Skicka mms, sms, whatever. Jag tror att de nya möjligheterna att fotografera allt vi ser och upplever har blivit en ursäkt för att inte rädda människor i fara. Naeeh, jag kunde inte ingripa när jag såg henne bli våldtagen, jag måste ju ta bilder. Man kan tjäna några tusen om man är på rätt plats vid rätt tidpunkt med sin kamera, och man kan få sitt namn i tidningen.

Vi lever i ett mediasamhälle där vi från morgon till kväll översköljs av en konstant ström av intryck. För att något ska sticka av, skilja ut sig så att vi verkligen lägger märke till det, måste det verkligen vara något alldeles extra. Blodiga människor, lemlästade trafikoffer under gula filtar, är det inte en avsliten fot som ligger där borta? Vi tycker oss nu ha rätt att se all the gory details, annars känner vi oss lurade på konfekten. Och sålunda visar kvällstidningarna bilder på döende politiker på väg till ambulansen.

Jag känner ett enormt obehag och äckel inför allt detta. En svensk forskare har skapat begreppet katastrofturism, alltså att bege sig till en plats där något hänt men inte i syfte att hjälpa offren utan att glo och glane. Det mest vedervärdiga exempel jag vet på detta är när föräldrar tog med sina små barn på "utflykt" till platsen utanför NK där utrikesministern blev mördad. De säger att barnen lättare förstår om de ser platsen där det hände. Men fy fan, era nekrofiler, era sensationsk/åta as, skyll inte på barnen, det är ni själva som är ute efter att få se blodfläckar, känna mysrysningar, trygg förfasning.

Totalförsvarets Forskningsinstitut har en bra text på sin hemsida, den handlar om hur just katastrofturism försvårar och försenar räddningsinsatser. Men det värsta i allt det här är att medan alla dessa vittnen har fullt bestyr med att plåta och dokumentera så blir människor misshandlade. Kameramobilen är väl ett förträffligt svepskäl att ta till för att slippa ingripa handgripligen. Men hur känns det för den som ligger där och tar emot sparkar och slag, eller för den som ramlat i vattnet, när han eller hon ser alla dem som står där och knäpper?