Eftertankens blanka krekhet...

31 december 2007

Det går inte att glömma att det är nyårsafton trots att jag personligen inte bryr mig. Just i kväll är jag ensam och när jag själv har valt det är det trivsamt. Jag får ingen nyårspuss eftersom hunden är inte hemma i kväll men vi tar igen det när vi ses i morgon. Jag avger inga nyårslöften, det är roligare att chocka omgivningen närsomhelst under året. Jag har inga nyårsönskningar eftersom jag inte vet vad jag skulle önska.

Tillbakablick på det gångna året? Passion, äventyr, omvälvningar, lycka, sorg, mörker, ljus, allt som vanligt. Framåtblick på det kommande? Tack och lov har jag inte profetians gåva, det är jobbigt nog att vara synsk som vi aspies ofta tycks vara. Vad har jag tänkt mest på då (kom igen nu, tråkmåns!)? Att jag inom 12 månader helt kom tillbaka efter mer eller mindre total utbrändhet, vilket chockade mig eftersom jag trodde det skulle ta uppemot 10 år. Att min syn fortsätter att försämras men att det inte går så fort som jag först trodde när jag fick diagnosen AMD.

Mest av allt har det ändå varit i år som jag definitivt har gett upp hoppet om mänskligheten och vår fortlevnad. Och det känns faktiskt som en lättnad. Harmageddon kommer helt bestämt och antingen det sker om 330 000 år eller om ågra miljarder år (åsikterna går isär bland fysiker och astronomer) så är det inget vi kan ändra på. Att som vissa kristna fundamentalister hävda att planeten Tellus och endast den är Guds skapade värld och det folk som lever här Guds utvalda, enda folk är, ja vad ska jag kalla det, tellurisk chauvinism.

Hela kosmos är uppbyggt av samma grundämnen, samma naturlagar råder såväl som i avlägsna galaxer som här. Det vi kallar organiskt liv har ett och samma ursprung, växte fram ur en enda ursprunglig kemisk process där kol, väte och syre förenades, och fortsatte under miljarder år sedan att förgrena sig till den mångfald av arter vi ser idag. Men vårt gemensamma ursprung, den början vi delar med allt organiskt liv på jorden, är möjligt att utforska och kartlägga idag ack vare upptäckten av DNA. För mig är DNA Guds fingeravtryck och beviset för att vi är skapade av samma hand.

Ortodoxa teologer har valt en väg att beskriva Gud i negationer därför att man anser att Gud är för stor för att ens definieras i ord. Han kallas därför den Oändlige, den Ofattbare, till och med den Osynlige. Gud, Skaparen, och det ljus som emanerar från honom är det enda i Skapelsen som själva är Oskapade. Själv tänker jag mig honom gärna som den Alltidvakne vilket ju är en variation på detta. Då blir vår lilla planet ett sandkorn i en oändlig öken där den Oändlige vandrar och ser.

Min Gud sitter inte på någon rökig sylta i God City och spelar tärning. Det här är vad vi fick, det som vi ser och vars fjärran fortsättning vi bara kan ana genom information från siare, dårar, mystiker och Hubble, så se och gråt. Det här är vad vi fick och vi har fuckat upp det bortom all räddning. Under året som gick har alla och envar haft anledning att fundera över människans ödeläggelse av planeten och om det är lönt att försöka rädda vad som räddas kan. Det har talats om att vi har ett "fönster" på runt 15 år under vilket det är möjligt att göra något, att hejda det skenande sönderfallet av vår vackra blå planet.

Jag tror inte vi fixar det. Jag har gett upp. Jag fortsätter att sopsortera, köpa ekologiska livsmedel, spara på elen. Samtidligt har utsläppsrätter blivit en valuta. Samtidigt är världshaven fulla av dumpat avfall av alla de slag, från giftgas till kärnbränsle till sjunkna atomubåtar. Samtidigt vägrar USA att ens överväga att skriva under Kyotoavtalet. Samtidigt har Aralsjön torkat ut. Samtidigt stiger den globala temperaturen och Arktis och Antarktis håller på att smälta.

Skapelsen fortgår och den blir aldrig färdig, däri ligger dess för oss obegripliga skönhet. Det finns ingen anledning för oss att upphöra med vår kamp och vårt sökande efter lycka. Vi har bara det här korta ögonblicket på oss. Även under det kommande året ska jag leva som om varje dag var den enda jag hade.