Det grundlurade folket

När överklasskäringar talar sinsemellan om sina svartbetalda polska städerskor kallar de dem för ”den lilla människan”. De har en ”liten människa” som tar hand om det där som de själva är för fina att ta hand om. Något egennamn har aldrig dessa moderna livegna. Människor är de visserligen, men av det lilla slaget. Många tror att girighet är ett överklassens privilegium. Det är inte så, och kanske har det aldrig varit det. På sjuttiotalet när jag var intagen på ett familjevårdshem som drevs av övertygade medlemmar av Sveriges Kommunistiska Parti blev jag och två andra fosterbarn utlånade som svart arbetskraft till en butiksägare i trakten. Jag har aldrig tillhört någon ekonomisk eller social elit men rört mig i mycket varierande miljöer och och sett snikenhet överallt.

Men jag känner ändå ett växande äckel över det moraliska förfallet i detta land. Kapitalet skrämde oss in i EU genom att hota med att lämna Sverige i sticket om vi röstade nej, och de lockade oss dumma jävlar med att spriten skulle flöda in över gränserna om vi sa ja. Det går inte att säga att vi bara blev lurade. Det var lika mycket girighet som avgjorde resultatet i den folkomröstningen. En av den europeiska unionens ideologiska grundpelare är subsidiaritetsprincipen, d.v.s. att medborgarna ska ta hand om varandra. Det låter vackert och fint tills man ser på hur det ska gå till rent konkret. Om vi ser efter vår nästa, sköter om våra barn, våra sjuka, våra åldringar, då behöver inte staten göra det. Då kan staten avveckla daghemmen och åldringsvården för då blir det kvinnorna som får stanna hemma och ta hand om både ungar och far- och morföräldrar. Och när sjukvården övergår i privat regi blir det de som har råd att betala som får dra nytta av den. Vi andra får ägna oss åt egenvård eller, i värsta fall, överlämna oss åt löpandebandsjukvård på de så kallade vårdcentralerna.

Sverige har förändrats sedan jag var barn. Jag vet att jag låter som ett gammalt fossil och kanske är jag ett sånt. På många sätt har det blivit ett öppnare, friare land, mycket tack vare invandrarna, mycket tack vare att vi reser mer. Men klyftorna mellan fattiga och rika är större nu än på hundra år. Den ökade friheten har också gjort det möjligt för de giriga att roffa åt sig ännu mer, och deras exempel har förändrat vår kultur, eller kanske vår moral, i grunden. Vi tycks inte ha några som helst skrupler kvar längre. (Vart tog de vägen?) Det är helt OK att ljuga om sin inkomst och stoppa undan socialbidraget på en säker plats. Det är också OK att grina sig till en sjukpension för att man tröttnat på att jobba, som en jag känt gjorde. Den personen sa till mig att poeter och alla andra utövande konstnärer var parasiter och om man inte kan ha ett riktigt jobb så kan man gott gå under. Hon menade det bokstavligt. (Hon gjorde dock ett undantag för sig själv där.)

Hyckleriet har inga gränser. Men jag vill se deras miner, alla de som lurar samhället, staten, dig och mig, alla de små epaskurkarna som tror att det ska bli ännu fetare sötebrödsdagar vid en borgerlig valseger. När det inte längre finns ett välfärdssystem att dra nytta av kommer de att känna sig jävligt lurade. Och skyll inte på mig för jag har aldrig röstat borgerligt i hela mitt liv och kommer aldrig att göra det.