Theatre de la Mode:

stil och stolthet

Det bästa TV-program jag visste när jag var barn var Lilla Journalen med Ingrid Schrewelius. Hon var underbar, kunnig, skarpsynt, skarpsinnig och witty och hade dessutom en mycket vacker röst och en diktion som ingen av dagens programledare kommer i närheten av. Men det bästa av allt var ämnet i sig: Parismodet. Självklart fick de vackra mannekängerna (som det hette då) mina ögon att tindra, men kläderna var precis lika toppen. Då, på 60-talet, var de stora modehusen i Paris fortfarande inne i en glansperiod som man i efterhand kan se närmade sig sitt slut men som då inte visade några tecken på nergång. Yves Saint-Laurent, min favorit, var fortfarande på toppen av sin bana. (Jag minns inte att jag såg några reportage om modet i London vilket var lika så gott.)

New York, Milano och London i all ära men det är i Paris det händer, det som verkligen händer, och så kommer det nog att förbli trots överdrifterna i dagens haute couture (vad som utmärkte Parismodet fram till slutet av 1900-talet var dess eminenta bärbarhet även av s.a.s. vanliga kvinnor och dess bredd som även inrymde plagg för vardagsbruk). Det finns en myt eller klichébild av parisiskans högt utvecklade smak och stil. Kanske är det inget mer än en myt. (När jag under sjuttiotalet hade möjlighet att göra iakttagelser på plats, tyckte jag dock att kvinnorna i Paris klädde sig betydligt vackrare än de i Milano.)

Jag har svårt att tänka mig att några andra än parisiskorna skulle ha kommit på den briljanta idén att mitt under brinnande andravärldskrig applicera kastanjevatten på sina ben och rita en ”söm” mitt bak med eyeliner för att efterlikna de silkesstrumpor som på grund av råvarubrist inte gick att få tag på. Lika självklart som det var att göra uppoffringar i kampen mot tyskarna, lika självklart var det att inte tappa stilen. I mina ögon visar det på en beundransvärd stolthet och livsglädje.

Många av modehusen i Paris stängde 1940 när tyskarna ockuperade staden. Tyger var en bristvara och många av modeskaparna var inkallade. Av dem som inte var det arbetade flera inom la résistance. Så snart Paris var befriat upptog de verksamheten igen, men att göra någon vårkollektion, om än försenad, var omöjligt på grund av materialbrist. Vad gjorde de då? Dockkläder. Nina Riccis son Robert kom på den underbara idén att göra hela kollektionen i miniatyr. Man skapade helt fantastiska dockor i skala 1:3 och ritade och sydde upp kläder, gjorde smycken, skor, handväskor, hattar.

Dockorna byggdes upp på en stomme av metalltråd (skrot med andra ord). De fick formade kroppar och huvuden med omålade ansikten medan ben och armar lämnades som de var. Sedan kläddes de i dessa helt fantastiska kreationer där ingen detalj försummades. Även det som inte syntes gjordes exakt som om det hade varit riktiga kläder avsedda att bäras av levande kvinnor. Varje plagg var fodrat och hade riktiga knappar. På bilden här till vänster kan man ana sig till hur oerhört välarbetade dessa plagg var. Till och med skorna var perfekta kopior av riktiga skor, i lack, brokad och läder och med spännen, sulor, slejfar och rosetter.

Dessa dockor fick sedan utgöra statiska mannekänger i en utställning som fick namnet Theatre de la Mode och hade vernissage på Louvren i mars 1945. Vinsten gick till en fond för att återuppbygga skadorna efter kriget. Enskilda dockor eller grupper visades i scener uppbyggda av många av Frankrikes främsta scenografer, konstnärer och dekoratörer. Jean Cocteau gjorde en scen som blev berömd. Så småningom kom utställningen till USA där den låg undanstuvad i ett magasin i många år tills den återupptäcktes och fick ett permanent hem i Museum of Maryhill i Washington State.

Jag skulle gärna vilja åka dit. För mig är denna samling modedockor en manifestation av människans underbara vilja att överleva, leva, skapa och njuta. Den är ett frihetsmonument.