Theatre de
stil och stolthet
Det bästa TV-program jag visste när jag var
barn var Lilla Journalen med Ingrid Schrewelius. Hon var underbar,
kunnig, skarpsynt, skarpsinnig och witty och hade dessutom en mycket
vacker röst och en diktion som ingen av dagens programledare kommer i närheten
av. Men det bästa av allt var ämnet i sig: Parismodet. Självklart fick de
vackra mannekängerna (som det hette då) mina ögon att tindra, men kläderna var
precis lika toppen. Då, på 60-talet, var de stora modehusen i Paris fortfarande
inne i en glansperiod som man i efterhand kan se närmade sig sitt slut men som
då inte visade några tecken på nergång. Yves Saint-Laurent, min favorit, var
fortfarande på toppen av sin bana. (Jag minns inte att jag såg några reportage
om modet i London vilket var lika så gott.)
New
York, Milano och London i all ära men det är i Paris det händer, det som
verkligen händer, och så kommer det nog att förbli trots överdrifterna i dagens
haute couture (vad som utmärkte Parismodet fram till slutet av
1900-talet var dess eminenta bärbarhet även av s.a.s. vanliga kvinnor och dess
bredd som även inrymde plagg för vardagsbruk). Det finns en myt eller
klichébild av parisiskans högt utvecklade smak och stil. Kanske är det inget
mer än en myt. (När jag under sjuttiotalet hade möjlighet att göra iakttagelser
på plats, tyckte jag dock att kvinnorna i Paris klädde sig betydligt vackrare
än de i Milano.)
Jag
har svårt att tänka mig att några andra än parisiskorna skulle ha kommit på den
briljanta idén att mitt under brinnande andravärldskrig applicera
kastanjevatten på sina ben och rita en ”söm” mitt bak med eyeliner för att
efterlikna de silkesstrumpor som på grund av råvarubrist inte gick att få tag
på. Lika självklart som det var att göra uppoffringar i kampen mot tyskarna,
lika självklart var det att inte tappa stilen. I mina ögon visar det på en
beundransvärd stolthet och livsglädje.
Många av modehusen i Paris stängde 1940 när tyskarna ockuperade staden.
Tyger var en bristvara och många av modeskaparna var inkallade. Av dem som inte
var det arbetade flera inom la résistance. Så snart Paris var befriat
upptog de verksamheten igen, men att göra någon vårkollektion, om än försenad,
var omöjligt på grund av materialbrist. Vad gjorde de då? Dockkläder. Nina
Riccis son Robert kom på den underbara idén att göra hela kollektionen i
miniatyr. Man skapade helt fantastiska dockor i skala 1:3 och ritade och sydde
upp kläder, gjorde smycken, skor, handväskor, hattar.
Dockorna byggdes upp på en stomme av metalltråd (skrot med andra ord).
De fick formade kroppar och huvuden med omålade ansikten medan ben och armar
lämnades som de var. Sedan kläddes de i dessa helt fantastiska kreationer där
ingen detalj försummades. Även det som inte syntes gjordes exakt som om det
hade varit riktiga kläder avsedda att bäras av levande kvinnor. Varje plagg var
fodrat och hade riktiga knappar. På bilden här till vänster kan man ana sig
till hur oerhört välarbetade dessa plagg var. Till och med skorna var perfekta
kopior av riktiga skor, i lack, brokad och läder och med spännen, sulor,
slejfar och rosetter.
Dessa dockor fick sedan utgöra statiska mannekänger i en utställning som
fick namnet Theatre de la Mode och hade vernissage på Louvren i mars
1945. Vinsten gick till en fond för att återuppbygga skadorna efter kriget.
Enskilda dockor eller grupper visades i scener uppbyggda av många av Frankrikes
främsta scenografer, konstnärer och dekoratörer. Jean Cocteau gjorde en scen
som blev berömd. Så småningom kom utställningen till USA där den låg
undanstuvad i ett magasin i många år tills den återupptäcktes och fick ett
permanent hem i Museum of Maryhill i Washington State.
Jag
skulle gärna vilja åka dit. För mig är denna samling modedockor en
manifestation av människans underbara vilja att överleva, leva, skapa och
njuta. Den är ett frihetsmonument.