Konstig konst
och vackra bilder
(klicka på bilderna för att förstora)
Julius Kronberg:
Amoriner med pilbåge, 1885, något beskuren, Nationalmuseum, Stockholm
Bildtittning är bland
det roligaste jag vet. Jag börjar denna djupt vetenskapliga men likväl
högst subjektiva essä med att visa ett gräsligt konstverk. Det bjöds ut på
Stora Kvalitén 2002 (utropspris 180.000-200.000 kr) och finns nu att avnjuta på
Nationalmuseum. (Fastän när jag senast var där, sommaren 2005, var det till min
stora besvikelse undanhängt.) Det finns marinmålare och det finns amorinmålare,
och de senare var enormt ansedda och beundrade i slutet av 1800-talet.
Fransmannen Adolphe Bouguereau var en av sin tids mest aktade konstnärer,
akademimedlem, lärare åt Matisse (de betraktade varandra med stor skepsis). Han målade gärna halvnakna
damer i vanmakt, ansatta av svärmar av amoriner, figurerna i sockerljuva grisskära toner accentuerade av ilsket grön
vegetation och pastellblå himlar.
Att måla putti, keruber och andra
småänglafigurer har varit populärt sedan medeltiden övergick i renässans, men
aldrig har man använt så mycket vitt i färgerna som under romantiken, och det
är en av orsakerna till att jag blir lite lätt illamående när jag ser på dessa
konstiga konstverk. Konsten att måla hud utvecklades både inom ikonmåleriet och
av målare längre norr- och västerut, av Rubljov, Giotto, Martini, El Greco,
Rubens, van Eyck-bröderna med flera (jag behöver inte nämna Lionardo da Vinci),
vilka fann att människohull inte alls behöver återges i blårosa för att ge ett intryck
av liv. Och sedan kom romantiken och dessa kunskaper övergavs för ett frosseri
i karamelliga, nästan emaljartade färgskalor. (Somliga kallar det kitsch men
det är att missbruka ett begrepp som för mig står för något fint.)
Den andra orsaken till min aversion mot
Kronberg och hans gelikar har med motivgestaltningen att göra. Deras
spolformade, viktlösa kärleksterrorister till amoriner skildras med en sådan
osedvanlig slipprighet. Det finns starka undertoner av både pedofili och
kvinnohat i dessa bilder. Se på de bägge figurerna här ovan! På naturtrogna
fjärilsvingar har de svävat omkring, sökande efter ett lämpligt offer, och nu
är stunden inne för attack. Den vänstra figuren spänner sin lilla båge med dess
inte helt aerodynamiska pil med ett koncentrerat allvar medan den högra
flinande hjälper till att hålla bågarmen stadigt. Jag ser en skadeglädje i
dessa illvilliga amoriners uttryck som känns som den bottnar i en djup sexuell
frustrering. Och eftersom de uppstått i konstnärens fantasi undrar man ju
oroligt hur den fantasin såg ut. Betecknande för denna genre är att det alltid
är lättklädda kvinnor som råkar ut för pilarna. De flygande fjäderlösingarna
däremot är aldrig annat än gossar.
Som kontrast tänker jag nu visa en annan
bild, i samma motivgenre men från en annan tid, Allegori med Venus och Cupido
av min favoritkonstnär Agnolo Bronzino. På detta vis kan man också gestalta
stora och små i kärleksgudfamiljen. Det är en gestaltrik och överdådig målning
vars centrum domineras av en vacker och perplex Venus som överfalls med kyssar
av sin son Cupido/Amor medan en annan cupidon står bredvid. Alla tre är nakna
men eftersom bilden skapades på 1500-talet är de målade i varma, lysande toner,
de ser ut att vara varma på riktigt och inte fiskkalla som romantikens
nakna kroppar. Detta är på ett helt annat sätt en erotisk skildring. Den unge
Cupido (här är han inget spädbarn) hyser uppenbart mer än sonliga känslor för
sin mor och han är glad och munter och odygdig men helt utan illvilja. Det som
vi idag skulle kalla incestuösa inslaget stör mig inte alls, personerna är ju
ändå gudar, för mig är det en målning som lyser av livsglädje.
Agnolo
Bronzino: Allegori med Venus och Cupido,
ca
1485, Galleria degli Uffizi, Florens
När jag nu är inne på
Bronzino kan jag inte avhålla mig från att visa ännu en bild, hans vackraste
porträtt tycker jag. Jag har beskurit den från vänster och tagit bort den lille
gossen för att kunna visa ett enastående kvinnoporträtt. Bronzino tillhörde den
skola som kallas för manieristerna, (av maniera, manér) och det har ofta
sagts om hans porträtt, särskilt detta, att det är tillgjorda och idoliserande
bilder som inte skildrar verkliga, levande människor utan idealbilder, att de
visar modellerna som de önskade framstå och inte som de verkligen såg ut. Och i
den mest berömda manieristbilden, Madonnan med den långa halsen av
Parmigianino, som ju är anatomiskt orimlig, stämmer det kanske. Visst finns det
ett starkt stiliserande drag i denna skola, se bara på Eleonoras händer. De är
helt utan fingerleder, och det är svårt att föreställa sig att de skulle orka
lyfta ens ett vinglas.
Ändå tror jag att hon faktiskt såg ut så
här. Eleonora av Toledo ansågs som en av sin tids vackraste kvinnor. Det är en
karaktär jag ser, en människa med stor värdighet och lugn. Jag tror inte att
det går att fantisera, idealisera fram ett sådant ansikte. Denna bild
illustrerar det jag nyss sa om hudmåleri. Hennes hud ser också varm ut, den
skimrar som guld i stillsam belysning. En återgivning i detta lilla format kan
tyvärr inte ge rättvisa åt Bronzinos fantastiska, fotografiska skildring av
hennes underbara dräkt, den måste ses i verkligheten för att tros. Varenda
liten pärla är exakt och kärleksfullt avbildad. Att den praktfulla dräkten
verkligen såg ut just så här vet man eftersom hon begravdes i den i släkten
Medicis kapell i Florens och graven öppnades i början av 1900-talet. Hon avled
vid bara fyrtio års ålder i samma febersjukdom som samtidigt ryckte bort sonen
Giovanni (han som inte syns här) och som vilar i samma kista som sin mor.
Agnolo Bronzino:
Eleonora av Toledo och hennes son Giovanni de´ Medici,
1550, lilla bilden beskuren,
Detroit Institute of Arts, Michigan
Och så ett
halsbrytande kast. Bara ungefär trettiofem år bakåt i tiden, på samma
kontinent, men ändå rakt in i en helt annan värld, plågsamt realistisk men ändå
stiliserad, allegorisk, visionär, med en helt annan slags skönhet. Det här är
ett konstverk som är en hel bildkultur i sig, helt unik/t i den kristna
konsten. Det skapades i början av 1500-talet men känns som det hör hemma i
medeltiden i sin kärva skoningslöshet. Jag har ofta tänkt att om jag skulle byta
namn, vilket jag gärna gjorde, så skulle jag vilja ta efternamnet Isenheim
efter detta mästerverk, Isenheimaltaret av Matthias Grünewald.
Det är ett stort altarskåp med en oerhört
komplicerad konstruktion av rörliga pannåer som kan vändas så att de i olika
kombinationer bildar tre flerdelade paneler, scenerier, av målningar omkring en
fjärde som består av skulpturer. Jag har valt att visa tre detaljer ur den
första panelen som skildrar korsfästelsen: Maria tröstas av lärjungen Johannes,
Kristi fötter, och Johannes Döparen (här i samma inbördes relation som i
verket).
Detta är så långt från det samtida Florens
man kan komma, från solskenet, musiken, dofterna av olivolja och parfymer,
glittret i Arnos vatten. Jag fryser när jag ser på denna till sin stämning så
nordliga Passionsscen, det gör ont, jag känner nästan lukten av grovt tillyxade
träbjälkar och blod. Här har vi ett annat slags hudmåleri. Det är inte
barockens triumfatoriske, smärtbefriade, ännu inte döde Kristusgestalt,
Grünewalds Jesus är verkligen ihjälplågad. Ansiktet är fruset, förvridet av
lidande. Hans fötter har redan dödens gråblå färgton, hjärtat har stannat och
cirkulationen upphört, blodet har levrat sig.
Det är en ohygglig skildring av pina och död
och av de närvarande efterlevandes sorg. Hos Johannes Döparen tycker jag att
sorgen har övergått i galenskap. I Bibeln läser jag honom som positivt fanatisk
i sin trosvisshet men inte förryckt, och när Jesus dog var han redan död. Hit
har han återvänt, här står han anakronistisk och bortom all sorg, som en profet
som fick se sin profetia besannad och inte kunde bära det.
Den första av de två övriga målade panelerna
visar bebådelsen och barndomen, den andra uppståndelsen och förhärligandet.
Detta är målningar av en mycket annorlunda karaktär. Marias förundran vid
ängelns besök skildras så att man känner att konstnären delar den. Och den
förhärligade Kristus, lysande kraftfull och mystisk mot en gloria som är en
solskiva, känner man igen från William Blakes parafras. Hur är det möjligt för
en nordbo att måla på det sättet, undrade jag en gång. Men kanske är det så att
den som ser mycket mörker kan finna ett ljus som inte syns för blotta ögat.
Matthias Grünewald:
Isenheimaltaret, panel 1, detaljer, ca 1515,
Musée d’Unterlinden,
Colmar, Frankrike
Efter en sådan
upplevelse kan man ha behov av att varva ner, vila ögonen en liten stund.
Monokromer, målningar i en enda färg, har en tendens att uppröra människor som
har svårt för abstrakt konst, som vill att en målning eller skulptur ska
föreställa något igenkännbart. Och monokroma bilder kan ju ses som det mest
abstrakta tänkbara. Men man skulle egentligen kunna kalla dem för ytterligt
konkreta. De är vad de är, de är sig själva, och därför kan man läsa dem på ett
oändligt antal sätt.
Att se en bild återgiven
fotografiskt/digitalt ger inte hela bilden, säger inte hela sanningen, dels därför
att färgerna alltid blir åtminstone en liten smula förvanskade, dels därför att
den bara kan uppfattas tvådimensionellt. När man står inför den i verkligheten
upplever man den på ett annat sätt. Man ser att även en målning är ett objekt
med form och ytstruktur, man ser livet även i en enfärgad yta, trådarna i
målarduken, penseldrag, små ojämnheter i färgpåläggningen som bryter ljuset och
får ytan att skifta.
Jag har rekommenderar alla som tycker om
blått att någon gång besöka Moderna Muséet och njuta av en bild liknande den
här nedan. Yves Kleins blå monokromer väckte många upprörda känslor när de
först visades, de ansågs av vissa inte vara konst överhuvud taget, men idag är
det mer accepterat att man faktiskt kan måla på det här sättet och att den här
bilden räknas till ett av världskonstens mästerverk. Jag har stått framför
Moderna Muséets vackra IKB 48, lika hög som jag själv, i många timmar och
fyllts av lyckokänslor. Var är den nu, undrar jag oroligt. På muséets hemsida
finns det inte längre med. Jag måste maila och fråga. Det går inte att se här
hur vacker denna blå färg är i verkligheten. Att ge den ett namn har jag aldrig
klarat av, jag tänker på den som Yves Klein-blått.
Och från något blåare
än himlen ner till havets botten. Till sist vill jag visa något vackert, inte
en bild, inte en färg, utan ett av naturens egna exempel på det matematiska förhållande
mellan två mått som kallas gyllene snittet. Om man går in i en butik för
konstnärsmaterial och köper en färdigspänd duk är den gjord efter denna
princip, och det är därför vi tycker att den varken är för bred eller för hög
utan precis som en rektangel bör vara.
Människokroppen,
Keopspyramiden, Fibonaccis talserie, den av femhörningar sammansatta fotbollen,
Parthenontemplet, ja allt som ter sig fint och harmoniskt för öga och intellekt
har gyllene snittet som grund. Enklast kan det uttryckas så här: BC/AB = AB/AC,
d.v.s. en rektangel med kortsidan 1 har en långsida som är 1.61803. Ett av
naturens vackraste underverk, pärlbåtssnäckan, är helt uppbyggd enligt gyllene
snittet. Så här ser den ut i genomskärning:
