Velasquez: Las Meniñas
(Hovdamerna)
Egentligen skulle jag väl haft
den här bilden med i mitt bildalbum Hundar i konsten. Den är inget hundporträtt
i egentlig mening. Men den stora hunden som ligger i förgrunden är lika
avporträtterad som någon av människorna på bilden. Och den är mycket vacker och
imponerande, av mastifftyp, faktiskt ser den i mina ögon ut som en mastin
español. Det här är en bild som jag aldrig tittar färdigt på och som jag säkert
kommer att fundera över så länge jag lever. I mystiskhet är den i klass med
Giorgiones La Tempesta. Jag ser mer
på hunden. Längst till höger, delvis ur bild, står en liten pojke i pagedräkt
med ena foten på hundens rygg. Det ser nästan ut som om han strax ska ställa
sig på hunden, eller kanske kliva över den. Varför?
Denna
pojke är den enda av bildens figurer som är målad i rörelse, alla de andra
vuxna och det andra barnet står alldeles stilla. Konstnären har målat in sig
själv i färd med att måla just den tavla vi ser, det blir ett spel med
speglingar och spegeleffekter som gör att det känns som om det är jag som är
konstverket och personerna, inklusive Velasquez själv, betraktar mig. Ändå är
de alla döda nu, det är jag som ser dem avbildade. Och vem är mannen ute i
trapphuset, också han hejdad och fryst? På ett märkligt vis ser det ut som om
han också är i färd med att måla. Varför är så många blickar riktade mot mig?
Av målningens tio figurer tittar fyra rakt in i mina kameraögon. Det känns som
jag kom och störde mitt i något viktigt. Ljuset faller in snett uppifrån och från
höger, det koncenterar sig på den lilla prinsessan som blir bildens
centralpunkt. Hon omsvärmas av sina vördande och fjäskande hovdamer, det är
hennes påklädning som avbildas.
Fastän
den här målningen kallas för Hovdamerna
så är de egentligen i minoritet, bara två. Lille pagen, målaren, en nunna och
vad som kan vara en präst, mannen i trapphuset och en kvinna som är vad vi idag
skulle kalla kortväxt men förr kallades dvärg. Alla dessa, inklusive hunden, är
närvarande vid något som ägde rum varje dag, en påklädning. Det ger en sådan
tyngd åt detta vardagliga som aldrig skulle avbildats över huvud taget om det
inte vore för att det är en prinsessa som kläs på. Och hennes ansiksuttryck
visar på ett nästan obehagligt sätt hur medveten hon själv är om sin egen
betydelse. Inte bara försvinner barndomen från ett barn som uppfostras så, det
gör varje liten handling oändligt viktig och måste ha varit oerhört stressande.
Ändå
är det henne jag tittar på minst. Kanske är hon för idealiserad. Vem är det för
övrigt, Margarita? Vagt har jag ett minne av att någon gång ha läst om en
spansk prinsessa som hette så och var blond. Men hon är också så pärlvit.
Hennes och hovdamernas klänningar är groteska (det ser ut som om de växte upp
ur fågelburar) och jag tänker på Philippe Ariés Barndomens historia. En stor upplevelse att läsa den. Och om det nu
är lite inne att misskreditera Ariés, han överdrev nog lite ändå, så är det
bara att se på hur besuttnas, kungars, drottningars, makthavares barn har
avbildats genom historien.
Jag
minns en målning jag såg på något museum när jag var liten, nu finns den i alla
fall på Nationalmuseum, den föreställer någon präst och hans familj. Många barn
hade de men alla levde inte, ändå var de med på tavlan men stod lite bakom de
som levde, och de var avbildade i den ålder de var när de dog, lite bleka och i
begravningsstass. En flicka som uppenbarligen dog som mycket späd, eller kanske
var dödfödd, ligger i sin vagga och ser ut att sova fridfullt men lever
uppenbarligen inte. De överlevande barnen betraktades som potentiella vuxna,
bara mindre. Men de som dog blev aldrig vuxna.
Hur
jag kom att läsa Barndomens historia
strax efter Alice Millers I begynnelsen
var uppfostran var lite märkligt, men det kändes då som om de var samma sak
sedd i olika belysningar, från olika vinklar. Och nu sitter jag och drar upp Las meniñas så stort det går på min
dator och ser nya saker. I fonden, strax bredvid den öppna dörren till
trapphuset, hänger ett porträtt av en kvinna och en man, det är säkert den
lilla prinsessans föräldrar. Där finns flera målningar på samma vägg men detta
är den enda där motivet kan urskiljas. Det är som belyst inifrån, för ljuset
från fönstret når inte dit. På något vis är det som om dessa två människor,
fastän inte fysiskt närvarande, måste framhållas. De ser med vakande ögon från
porträttet.
Rummet
är så mörkt, det är svårt att föreställa sig hur beroende man måste ha varit av
dagsljus. Det vilar en sträng, dyster stämning över hela bilden. Bara den lille
pojkens brunröda dräkt och prinsessans bröstbukett bryter av mot tonerna av
vitt, grått och svart. Den spanska hovdräkten var mycket mer stram och mörk
(otroligt snygg tycker jag), männen bar alltid svart, än vid andra hov vid
samma tid. Även om man inte känner till en målning går det ganska lätt att se
om den är spansk. Man såg ner på vad som ansågs det pråliga modet vid de tyska,
franska, engelska hoven.
Velasquez
var ansedd och mycket anlitad som porträttör av kungligheter och adel. Det är
lite roligt att jämföra honom med Goya, som också var mycket hyllad, men vars
porträtt man idag kan rysa åt därför att han avbildar dessa människor så
fruktansvärt elakt, det är verkliga nidbilder. Men dessa brackiga, stabbiga,
pompösa människor tyckte det var förträffligt bra målat. Mera respekt visade
Velasquez sina objekt; ändå kan man aldrig vara helt säker. Det finns i hans
större distans möjlighet att se även hans bilder som fördolt kulturkritiska.