Velasquez: Las Meniñas

(Hovdamerna)

(klicka på bilden för att förstora)

Egentligen skulle jag väl haft den här bilden med i mitt bildalbum Hundar i konsten. Den är inget hundporträtt i egentlig mening. Men den stora hunden som ligger i förgrunden är lika avporträtterad som någon av människorna på bilden. Och den är mycket vacker och imponerande, av mastifftyp, faktiskt ser den i mina ögon ut som en mastin español.

Det här är en bild som jag aldrig tittar färdigt på och som jag säkert kommer att fundera över så länge jag lever. I mystiskhet är den i klass med Giorgiones La Tempesta. Jag ser mer på hunden. Längst till höger, delvis ur bild, står en liten pojke i pagedräkt med ena foten på hundens rygg. Det ser nästan ut som om han strax ska ställa sig på hunden, eller kanske kliva över den. Varför?

Denna pojke är den enda av bildens figurer som är målad i rörelse, alla de andra vuxna och det andra barnet står alldeles stilla. Konstnären har målat in sig själv i färd med att måla just den tavla vi ser, det blir ett spel med speglingar och spegeleffekter som gör att det känns som om det är jag som är konstverket och personerna, inklusive Velasquez själv, betraktar mig. Ändå är de alla döda nu, det är jag som ser dem avbildade.

Och vem är mannen ute i trapphuset, också han hejdad och fryst? På ett märkligt vis ser det ut som om han också är i färd med att måla. Varför är så många blickar riktade mot mig? Av målningens tio figurer tittar fyra rakt in i mina kameraögon. Det känns som jag kom och störde mitt i något viktigt. Ljuset faller in snett uppifrån och från höger, det koncenterar sig på den lilla prinsessan som blir bildens centralpunkt. Hon omsvärmas av sina vördande och fjäskande hovdamer, det är hennes påklädning som avbildas.

Fastän den här målningen kallas för Hovdamerna så är de egentligen i minoritet, bara två. Lille pagen, målaren, en nunna och vad som kan vara en präst, mannen i trapphuset och en kvinna som är vad vi idag skulle kalla kortväxt men förr kallades dvärg. Alla dessa, inklusive hunden, är närvarande vid något som ägde rum varje dag, en påklädning. Det ger en sådan tyngd åt detta vardagliga som aldrig skulle avbildats över huvud taget om det inte vore för att det är en prinsessa som kläs på. Och hennes ansiksuttryck visar på ett nästan obehagligt sätt hur medveten hon själv är om sin egen betydelse. Inte bara försvinner barndomen från ett barn som uppfostras så, det gör varje liten handling oändligt viktig och måste ha varit oerhört stressande.

Ändå är det henne jag tittar på minst. Kanske är hon för idealiserad. Vem är det för övrigt, Margarita? Vagt har jag ett minne av att någon gång ha läst om en spansk prinsessa som hette så och var blond. Men hon är också så pärlvit. Hennes och hovdamernas klänningar är groteska (det ser ut som om de växte upp ur fågelburar) och jag tänker på Philippe Ariés Barndomens historia. En stor upplevelse att läsa den. Och om det nu är lite inne att misskreditera Ariés, han överdrev nog lite ändå, så är det bara att se på hur besuttnas, kungars, drottningars, makthavares barn har avbildats genom historien.

Jag minns en målning jag såg på något museum när jag var liten, nu finns den i alla fall på Nationalmuseum, den föreställer någon präst och hans familj. Många barn hade de men alla levde inte, ändå var de med på tavlan men stod lite bakom de som levde, och de var avbildade i den ålder de var när de dog, lite bleka och i begravningsstass. En flicka som uppenbarligen dog som mycket späd, eller kanske var dödfödd, ligger i sin vagga och ser ut att sova fridfullt men lever uppenbarligen inte. De överlevande barnen betraktades som potentiella vuxna, bara mindre. Men de som dog blev aldrig vuxna.

Hur jag kom att läsa Barndomens historia strax efter Alice Millers I begynnelsen var uppfostran var lite märkligt, men det kändes då som om de var samma sak sedd i olika belysningar, från olika vinklar. Och nu sitter jag och drar upp Las meniñas så stort det går på min dator och ser nya saker. I fonden, strax bredvid den öppna dörren till trapphuset, hänger ett porträtt av en kvinna och en man, det är säkert den lilla prinsessans föräldrar. Där finns flera målningar på samma vägg men detta är den enda där motivet kan urskiljas. Det är som belyst inifrån, för ljuset från fönstret når inte dit. På något vis är det som om dessa två människor, fastän inte fysiskt närvarande, måste framhållas. De ser med vakande ögon från porträttet.

Rummet är så mörkt, det är svårt att föreställa sig hur beroende man måste ha varit av dagsljus. Det vilar en sträng, dyster stämning över hela bilden. Bara den lille pojkens brunröda dräkt och prinsessans bröstbukett bryter av mot tonerna av vitt, grått och svart. Den spanska hovdräkten var mycket mer stram och mörk (otroligt snygg tycker jag), männen bar alltid svart, än vid andra hov vid samma tid. Även om man inte känner till en målning går det ganska lätt att se om den är spansk. Man såg ner på vad som ansågs det pråliga modet vid de tyska, franska, engelska hoven.

Velasquez var ansedd och mycket anlitad som porträttör av kungligheter och adel. Det är lite roligt att jämföra honom med Goya, som också var mycket hyllad, men vars porträtt man idag kan rysa åt därför att han avbildar dessa människor så fruktansvärt elakt, det är verkliga nidbilder. Men dessa brackiga, stabbiga, pompösa människor tyckte det var förträffligt bra målat. Mera respekt visade Velasquez sina objekt; ändå kan man aldrig vara helt säker. Det finns i hans större distans möjlighet att se även hans bilder som fördolt kulturkritiska.