Tamara de Lempicka

Oräkneliga damer som gillar damer har affischer eller reproduktioner av den polska konstnären Tamara de Lempickas målningar på sina väggar, men de flesta vet inte så mycket om henne annat än att hon var en enastående porträttmålare med en extra, speciell känsla för kvinnliga modeller. Det är synd, för hon var på alla sätt och vis en oerhört fascinerande gestalt. Hennes målningar är odödliga och fortsätter att förtrolla och inspirera (se bara på den nutida Vogue-annonsen [2]!) men hela hennes liv kan, med risk för att romantisera, ses som ett mästerverk av en kvinna som aldrig tvivlade på sin egen styrka och begåvning.

Tamara de Lempicka föddes 1898 i Warszawa men tillbringade sin barndom i Moskva. Hennes föräldrar var mycket välbärgade och hon blev snart tämligen bortskämd (det skulle hon fortsätta att vara i hela sitt liv). Men hon var också viljestark och modig med ett grundmurat självförtroende. När hennes syskon blev avporträtterade av en berömd konstnär förklarade hon att hon kunde måla bättre porträtt än så, vilket hon också strax bevisade. På så vis upptäcktes hennes begåvning. En äldre kvinnlig släkting tog med den lilla Tamara på bildningsresor, bland annat till Florens där hon studerade den italienska renässansens främsta porträttmålare, och detta var också den genre som hon själv valde att arbeta inom.

Vid sexton års ålder förälskade hon sig i en polsk greve och advokat och de gifte sig. När revolutionen bröt ut arresterades han, men Tamara lyckades få honom frisläppt genom att förföra en tjänsteman på svenska konsulatet. Då var Tamara gravid med sitt enda barn, dottern Kizette. De lyckades lämna Ryssland och slog sig ner i Paris. Äktenskapet hade dock tagit skada, och de skilde sig inom kort. Efter skilsmässan målade hon ett utsökt, iskallt porträtt av sin exmake, helt i grå/beige toner, där den vänstra handen (där vigselringen suttit) avsiktligt lämnades oavslutad. [Porträtt av en man / Tadeusz de Lempicki, 3]

I Paris fick hon sin formella utbildning och var snart den mest berömda och anlitade porträttisten. Men hon avbildade inte bara de rika och vackra utan även nunnor, präster, fattiga. Från första början målade hon i en stil som var helt hennes egen och inte gick att förväxla med några andras. Det är betecknande att hon räknas som skapare av två skolor, dels Art Deco som måleri, dels vad som har kallats ”soft cubism” (vilket jag tycker är missvisande på flera sätt). Hennes släktskap med kubisterna syns främst i sättet att i ytplanet bygga upp bilden av geometriska element. Men vad som skiljer hennes bilder från kubisternas är att de senare är tvådimensionella, de består enbart av platta plan, medan hennes har flera ytterligare dimensioner. De har både en skulpturkaraktär och en fysiskhet som jag tycker är oerhört suggestiva. Se t ex porträttet av sångerskan Suzy Solidor, där bakgrunden är helt formellt kubistisk medan modellen kunde ha varit målad av Bronzino! [4]

Det gör hennes människor intensivt levande trots att de är så stiliserade, så förenklade, så renodlade. Om man ser på bilden av den sovande Kizette så är hon målad utan ögonbryn, ögonfransar, linjer, hennes hud är slät som om den vore gjord av polerad rosa marmor. Ändå finns där en enda liten detalj som kompletterar/uppväger detta och gör den sovande unga kvinnan så närvarande att jag nästan hör hennes andetag. Det är den lilla grop som den högra handens pekfinger formar i huden på hennes vänstra arm. Det skänker liv, kroppslighet och närvaro åt hela bilden. [Sovande ung kvinna, 5]

Tamara de Lempicka har också en färgbehandling som Picasso, Bracque med flera aldrig kom i närheten av. Allra mest märks det när hon målar hud och textilier. Ett vackert exempel på hennes skicklighet är porträttet av Romana de la Salle [6], där det florstunna rosa tyget täcker men inte alls döljer huden under, på ett märkligt sätt är det två bilder i en: ett påklätt porträtt och en nakenstudie. Det är som om hennes färger skimrar, lyser, glöder, hennes människor ser varma och berörbara ut. Det är inte konstigt att alla som hade råd ville sitta modell för henne (och en stor del av dem, både män och kvinnor, hamnade också i hennes säng – se t ex Suzy Solidors min!).

Hon kunde se och ta fram det vackra, den dolda skönheten, i ett ansikte, en gestalt. Och ändå är hennes bilder inte bara smickrande och dekorativa. Det finns ett djup, en svärta, eller kanske en smärta? Någonting ligger där under den varma och lena ytan och oroar betraktaren. På grund av detta känns det alldeles fel att kalla de Lempicka för en art deco-konstnär. De levande kroppar hon avporträtterar har också ett psyke. [Porträtt av Madame de Boucard,7 och Porträtt av Madame M., 8]

Men tiderna förändrades, Art Deco kom ur modet, mot slutet av 30-talet var hennes största tid av konstnärlig berömmelse över. Hon gifte sig igen, flyttade till USA, och började måla abstrakta motiv men hade inga större framgångar. 1966, under den tidens vurm för Jugend och Art Deco, anordnades en bred retrospektiv över hennes verk i Paris som fick stor uppmärksamhet internationellt, och i och med den framväxande kvinnorörelsens återupptäckande av kvinnliga konstnärer blev hennes berömmelse mer varaktig. [Ateljéinteriör, 9]

Efter mannens död bosatte hon sig i Mexico och levde där resten av sitt liv. Hon hade svårt att stå ut med att bli gammal och, som hon själv såg det, förlora sin skönhet. Och visst var hon vacker som ung men jag tycker inte hon blev mindre vacker som gammal. Hon avled i sömnen, åttiotvå år gammal, 1980. Hon hade önskat att hennes aska skulle strös ut från ett flygplan över vulkanen Popocatepetl, vilket också skedde. [10]

(Vänsterklicka på bilderna för att förstora dem)

2. 3. 4. 5. 6.

7. 8. 9. 10.