Alla möss är inte gnagare
- en ogin
betraktelse
Min hemsida har funnits i snart fem år. Den som har följt dess innehåll och
utformning kanske har lagt märke till att även om där fortsätter att tillkomma mer
och mer bilder så är det en kategori bilder som nästan helt har försvunnit,
nämligen de som kan kallas de lesbisk-erotiska. Jag hade några album av detta
slag, vanliga lesbiska bilder, konst, lesbiska vampyrer etc., inte så mycket
för min egen skull utan mera av något slags pliktkänsla. Eftersom jag alltid
har hoppats nå lesbiska kvinnor med mina mer eller mindre konstnärliga uttryck
tyckte jag också att om jag snavade över bilder med lesbiskt innehåll, helst
skapade av oss själva, så borde jag i den mån upphovsrättslagstiftningen så
medgav samla in dem och göra dem tillgängliga i mitt eget offentliga rum,
hemsidan.
I statistiken kan jag se att de
mest besökta delsidorna här på Tails From The Crypt är de som googlas upp med
sökorden lesbisk, tuttar och masturbation. (Tuttar, för Gud/runs skull, vem mer
än jag använder ett så corny uttryck nuförtiden?) Ibland får jag lust att bara
på rent jäkelskap skriva en text om John Maynard Keynes syn på nödvändigheten
av en reglerad marknad, ge den en titel i stil med Pussy Whipped Lesbian eller Carpet
Spanking Dykes eller How To Dig A
Dyke Manually eller liknande (ja, det räcker nu, Granberg) och strössla
brödtexten med osynliga länkar till hemska sajter med ”flator” som smiskar
undergivna män etc., vilken förvirring det skulle skapa! Eller också kunde man
lägga dit hundratals vilselänkar, man tror att man ska få se på nakna mulåsnor
och så kommer man till kristdemokraterna, åh!
Jag finner det hysteriskt roligt
men också mer än en liten smula kväljande. Som jag skrev nyligen har jag tagit
bort de lesbiska bildalbumen just därför att de var så betittade och för att
jag misstänkte att det mest var män som satt framför dem. Och varför skulle jag
serva män med bilder som inte avsetts för deras trista ögon? Det är liksom
helgerånande. Inte för att det kan skada verket men det är fel mot tanken med
verket, mot dess upphovsperson. Det har för mig med konstnärlig integritet att
göra.
Visst kunde jag sympatisera med
70- och 80-talets ärliga strävan att skapa en lesbisk kultur och visst var det
rart och renhjärtat ilsket att kalla ett bokförlag för Onlywomen Press och
trycka på bokomslag ”For women only”. Visst, men säg den man, förutom alla
bögar, som skulle låta bli att öppna den boken? Att de sen skulle svimma av uttråkning
är en annan sak. För detta var verkligen ingen skojig eller välskriven
litteratur. Men ärligt talat, hur ska flator hålla sin kultur ifred då? Hur ska
vi stävja sånt här ofog? Troligen genom att låta bli att visa upp den så
offentligt.
Det finns inget vackrare och så
skyddsvärt som yttrandefrihet. Politisk repression är till hinder och skada för
all form av kultur, från agrikultur (glöm aldrig Lysenko!) till skräpkultur
(Ankeborg är dada!). Men när yttrandefriheten ökar tillkommer andra hot, framför
allt kulturimperialism, plagiarism och förstörande kommersialism.
När det gäller erotiska bilder har
jag i riktiga livet känt ett fåtal kvinnor som verkligen har uppskattat den här
typen av visuella framställningar men jag har själv rätt svårt att förstå
vitsen. Möjligen kunde bilder av avklädda kvinnor eller till sängs med andra
kvinnor väcka min förtjusning när jag var i puberteten, men vad väckte å andra
sidan inte min förtjusning under
denna hormonstormande tid? Ju äldre jag har blivit, desto mer fascinerad har
jag blivit av det osynliga/osebara/dolda. Det är inte för att jag skulle vara
överväldigande verbalt sinnelagd, men vad det kan handla om har jag lust att
undersöka lite.
Det finns en världsberömd målning
som förr i tiden många hört talas om men nästan ingen hade sett. Den var i
privat ägo och visades inte offentligt. Det är aktstudien (ja, verkligen) Världens ursprung av Gustave Courbet.
Han målade den på beställning av den turkiske sultanen och denne hade målningen
sedan hängande bakom ett draperi och bakom detta fick endast utvalda besökare
kika. Manliga naturligtvis. Och inga avbildningar fick göras.
Nuförtiden kan vem som helst se
denna mytomspunna bild på internet eller i konstböcker, och vad föreställer den
då? Till och med jag som nästan aldrig är nyfiken på någonting (världen är
förtrollande nog ändå utan att man behöver rota i dess mystär) undrade vad som
var så märkvärdigt. Den avbildar helt enkelt en kvinna utan överkropp och ben,
ett underliv med andra ord. Nu hör inte Courbet till mina favoritmålare men
just denna bild är väl rätt så trivsam rent måleriskt, friska och klara färger,
trevligt motiv, kvinnan är vid tillfredsställande gott hull.
Men det är liksom inget mer än en
avhängd muff, även om den är osedvanligt bepälsad. (Min spontana reaktion när
jag första gången såg detta verk var: jaha, hm, ja, är det en perserkatt hon
har i knät kanske?) Troligen är det så att en enkel varelse som jag upplever
denna avbildning av en avstyckad del av en kvinnokropp som pornografisk och
inte erotisk på grund av dess alltför stora tydlighet. Den skriver mig för hårt
på nosen och ger mig därmed bara en tjaha-upplevelse.
Då vill jag fråga mig vad som gör
denna bild så tråkig men en text som Smyckena
av Charles Baudelaire (nedan) så rolig, poetisk, spännande och vacker i mina
ögon. Ju fler dimensioner en upplevelse omfattar desto rikare är den
självklart. Varför skulle jag då tycka att en bild av en naken kvinna är
uttråkande medan en text om samma sak är en skönhetsupplevelse så stor att mina
ögon vill tåras? Det kan väl aldrig riktigt förklaras men har säkert att göra
med vem jag är som total person, att deltagande för mig är mer berikande än
betraktande, och att det osedda för mig är mer spännande än det sedda.
Smyckena
Min älskade var naken, hon förstod min smak
och bar blott sina smycken, vilkas rika prakt
åt henne gav den air av segerrusig makt
en lycklig slav kan ha i moriska gemak.
När denna värld som strålar av metall och stenar
klingar i livfull dans, med klar och gäcksam ton,
försätts jag i extas; med vanvettig passion
dyrkar jag ting där ljus med klanger sig förenar.
Loj och behagfullt sträckt låg kvinnan jag har kär
och lät sig älskas ömt; hon log från sin divan
förnöjd åt mitt begär som likt en ocean
mot hennes skönhet steg, som våg mot branta skär.
Med ögat fäst på mig, en tämd tigrinna lik,
intog hon drömmande och tankfull nya poser,
och kättjans oskuld gav åt de metamorfoser
hon undergick en charm, förförisk och unik.
Och hennes länder, lår och armar, mjuka leder,
som svanen böljande, milt glänsande och lena
stod fram för mina blickar, vakna och serena;
och buk och bröst, min vingårds klasar som förleder
mer än demoner gör, sköt ut, för att all fred
ur sinnet jaga bort, bringa min själ på fall
och tvinga den att fly från klippan av kristall
där den i avskildhet och lugn slagit sig ned.
Det var som om en byst av någon skägglös gud
med höfter från en ung Antiope stämt möte,
så tydligt röjde midjan bäckenben och sköte!
Hur utsökt sminket var på denna gyllne hud!
- Och lampan slocknade, blott brasan återstod
där glöden brann. Var gång den stötte ut en ny,
kort suck som lyste upp vårt rum blev hennes hy,
den ambrafärgade, helt översköljd med blod!
Charles Baudelaire
ur Det ondas blommor (Les Fleurs du Mal, 1857)
i tolkning av Ingvar Björkeson