Sensationer i konstvärlden I

Den holländske konstprofessorn Abraham Bredius sågs under förra århundradets första hälft som den store auktoriteten på Jan Vermeer van Delfts målningar. Han var så ansedd att han kallades "påven". Så när ett holländskt konstmuseum 1937 fick erbjudandet att från ett rikt dödsbo köpa in en nyupptäckt målning som kunde vara av Vermeers hand var han den självklare att avge ett expertutlåtande.

Hans ord har blivit klassiska och jag skrattar så jag gråter varje gång jag läser dem: "Det är ett underbart ögonblick i en konstälskares liv när han står öga mot öga med en dittills okänd målning av en stor mästare bla bla bla... Vermeers finaste verk blablabla..." (min översättning). Motivet visade Kristus i Emmaus.

I själva verket var målningen en horribel förfalskning, gjord av den man som "förmedlade affären" mellan den rika familjen (som inte existerade) och museet, Han van Meegeren. Han hade gjort sig stort besvär, målat på en duk från tiden och med färger beredda på samma sätt och med samma pigment och bindemedel som Vermeer skulle ha använt. Och han var en av de första förfalskarna av konst som åldrade sina färdiga dukar artificiellt genom att baka dem i ugn så färgen krakelerade och sedan gnida in väldigt gammal smuts, sot etc i sprickorna.

Men det var värt besväret. van Meegeren kunde stoppa vad som idag skulle varit flera miljoner i fickan. Säkert fanns ett hämndmotiv med i bilden (!), van Meegeren var själv vad man kan kalla en misslyckad konstnär, inte i sina egna ögon men i omvärldens. Ur upplevelser av att vara orättvist missförstådd kan stor revanschlust uppstå. Det var säkert en trevlig känsla att ha lurat expertis och etablissemang så grundligt.

Snart började det dyka upp flera "Vermeermålningar". Konstkännarna häpnade över att denne konstnär hade haft en nära okänd sida i sitt konstnärskap, de nyupptäckta dukarna hade nämligen oftast religiösa motiv och det hade man inte sett mycket av tidigare, endast ett fåtal sådana dukar var dittills kända.

Han van Meegeren ställdes senare inför rätta för samröre med nazisterna. Och då kom alltsammans fram. Till en början ville ingen tro honom när han sa att alla dessa skatter var gjorda av honom själv. Vid rättegången försvarade han sig med att han gjort en stor insats för sitt land genom att av Göring byta till sig 200 äkta målningar av holländska konstnärer mot en enda Vermeerförfalskning.

Det är idag mycket svårt att förstå hur alla dessa experter kunde bli lurade. Bilderna är fullständigt förfärliga och har inga likheter med Vermeers. (Liknar de något är det i så fall Caravaggio.) De är horribelt fula, klumpiga, okänsliga i modelleringen och ljusbehandlingen. Idag kan vi, om inget verkligen oförutsett inträffar, vara tämligen säkra på att Vermeer inte ägnade sig åt religiösa motiv mer än någon enstaka gång. Men, vem vet. Kan den tidens experter bli förda bakom ljuset så totalt kanske detsamma kan hända idag. Metoderna för att upptäcka förfalskningar har utvecklats enormt. Men tänk om detsamma gäller metoderna för att framställa dem?

Kristus och lärjungarna i Emmaus: Kristus och äktenskapsbryterskan:

Sensationer i konstvärlden II

1927 framträdde den ryske konstnären Pavel Jerdanowich med några målningar som tog kritikerna med storm. Han stod som grundare av en helt ny skola, disumbrationismen, en frisk fläkt bland alla uttjatade gamla ismer. Han hyllades som en ny Klee, en ny Gauguin, ja himmel. Det blev en pinsam tystnad när det visade sig att allt var ett spex och att Jerdanowich i själva verket hette Paul Jordan Smith. Jag vet inte om Han van Meegeren hade hört talas om den här historien när han började fabricera Vermeermålningar, men tanken är trivsam på något sätt.

Om det här skriver jag inte mer utan visar ett par disumbrationistmålningar, de talar ju för sig själva! Hehe. Den första har jag tyvärr bara hittat i svartvit återgivning men i riktiga livet är den mycket färgstark och klatschig. Den heter Exaltation och föreställer en kvinna på nån polynesisk ö som håller upp ett bananskal. På denna ej namngivna ö fanns ett tabu för kvinnor mot att äta bananer, och därav kommer målningens titel: hon är exalterad över att hon frigjort sig från gamla sedvänjor. Kraniet på pålen bakom henne tillhörde tidigare en missionär och därför gestaltar bilden också ett uppror mot kolonialismen. Detta enligt konstnären.

Den andra bilden heter Aspiration och titeln behöver väl ingen närmare förklaring, det räcker med att begrunda slavkvinnans längtande blick, bort...