Till startsidan

Venus? I fuskpäls, tack!

Författaren Leopold von Sacher-Masoch är mera känd för att ha fått ge namn åt masochismen än för sin roman Venus i päls. Den läses dock än idag och åtnjuter en viss kultstatus. Litterärt sett har väl denna bok närmast kalkonvärde med sitt högtravande språk och den som förväntar sig pikanta erotiska beskrivningar blir besviken. Varje gång kontrahenterna ska få till det avslutar författaren det med tre mystiska punkter. Bokens hjälte, den unge ädlingen Severin, blir som besatt av en rik och mystisk kvinna, Wanda, och hans mål blir att vara hennes slav. Som mest attraktiv finner han henne när hon iförd päls förödmjukar honom, därav bokens titel. I päls blir hon som en annan varelse, oändligt mer lockande och farlig, mindre lik en kvinna än ett vidunder, i besittning av krafter som direkt är kopplade till det plagg hon bär. Dessa krafter är till och med så starka att de fortsätter att vidlåda henne när hon tar av pälsen, de fortsätter existera i det att Severin minns henne i pälsen eller tänker på nästa gång hon ska ikläda sig den.

Föreställningar om kvinnan som vidunder har haft och har en sällsam lockelse på manliga författare, konstnärer och filmskapare. Vårt kulturarv kryllar av lamiae, medusor, megäror, sirener, skogsrån och andra fasaväckande gestalter. Tänk på Tolkiens Honmonster, på mammamonstret i Alienfilmerna. (De två största skräckförfattarna i modern tid, Poe och Lovecraft, skriver dock aldrig om specifikt kvinnliga monster; deras varelser är antingen definitivt manliga eller av obestämt kön.) I den viktorianska tidens föreställningsvärld utkristalliserade sig idéer om kvinnan som satte sin prägel på den tidens konst och litteratur och som även påverkar vår tids syn på kvinnan. Hon sågs som ett mellanting mellan man och djur, en lägre utvecklingsform. Kvinnans sjukdomar betraktades som dunkla, obegripliga, drypande av all slags orenlighet. Anatomins nyvunna kunskaper om människokroppen började användas för att legitimisera avlägsnandet av livmoder och äggstockar på välbeställda kvinnor. Dessa organ sågs som källan till alla deras bekymmer, psykiska som sociala. Kvinnans sköte blev porten till helvetet, det uppslukande gapet, den pälsklädda, kastrerande rovdjursmunnen.

Ännu idag florerar myter om kvinnan som biologins fånge, ett hondjur vars enda instinkt är reproduktion; att bli befruktad, föda och värna avkomman. Undra på att kvinnan får gröt i huvudet och glömmer allt utom barnet när hon blivit mor; det är ju till detta och ingenting annat som hon lämpar sig. Yrkeskunskaper, talanger och sociala färdigheter är bara tidsfördriv i väntan på den stora uppgiften, hennes verkliga och sanna bestämmelse. De kvinnliga vidundren är sällan onda genier eller demoner, deras ondska är kopplad till deras fysiologi och inte till deras psyke. De är kroppsliga. Men de intränger inte i offrets kropp eller medvetande, i stället förtär, slukar, krossar, dricker, sargar de. Deras signifikator är den sugande, lömska öppningen, munnen, och inte fallos, det genomborrande, djärva svärdet.

Kvinnomonstrens onda kraft är ofta på ett eller annat sätt förknippad med deras hår såsom varande deras naturliga päls. Skogsrået har alltid långt hår som döljer det fasaväckande hålet i hennes rygg. I många skräckberättelser läggs stor tonvikt på de kvinnliga vidundrens rika, svallande hår som faller över ansiktet på offret. Ofta beskrivs det som rep- eller ormliknande, en tydlig parallell till Medusas hår. Det förefaller i mäns skräckfantasier om kvinnor finnas starka länkar till hår och päls och det okända, otämjda, vilda, djuriska. I en reklamfilm för hårspray ser vi en kvinna som kliver omkring i skogen. Hennes hår är format till en hornkrona på hennes huvud. En älg kommer fram och hon kysser den på mulen varpå älgen förvandlas till en kavaljer med samma slags håruppsättning. De skulle vara helt vanliga människor, låt vara i ålderdomliga kläder, om det inte vore för hårhornen på deras huvuden. Dessa låter oss förstå att de är något annat. Är de både människor och djur? Och vad för transformation gav hennes kyss upphov till? Hur kunde den förvandla en hederlig älgtjur till en hybridvarelse? Kan en kvinnas kyss förvandla en man till ett halvdjur?

Men varför blir Wandas lockelse så förstärkt när hon klär sig i päls? Hon bär på sin kropp huden av ett djur, ett nedlagt byte, ett segerbevis, ett offer. Varför får vi i film efter film se människor ha sex på en tiger- eller björnfäll framför öppna spisen? Varför är päls så piffigt? Kvinnan som mannens byte svept i andra bytens skinn. Är det en lek med kvinnan som vilddjur, ett spel som när som helst kan vändas i sin motsats, en hårig djuriskhet som kan tas av och på? Det är inte bara i Sacher-Masochs bok som kvinnor stoltserar i pälsverk. Den här tiden på året ser man fler pälsar på stan än i en djurpark. Varför vill man överhuvudtaget ha päls? Det är inte varmare och mer praktiskt än andra kläder. Ingen är väl nu för tiden okunnig om förhållandena på pälsfarmer. Vill man se rik ut? Eller kan man känna en berusande segerkänsla när man bär förlorarens flådda hud? En njutning inte trots utan tack vare att det är döda djur man sveper om sig.

Till startsidan