Den oheliga modern

(tidigare publicerad i Expressen, när? Nån gång under nittiotalets början?)

Women come to mother because they have been mothered by women.

Nancy Chodorow

Modern och barnet är en ikon där två huvuden växer ut från samma kropp; denna kropps större del livnär den mindre men ingen av dem kan existera utan den andra. Ingen madonna avlägsnar sig mindre än två meter från sitt barn: banden och nerverna, det gemensamma systemet skulle brytas, slitas av, de bägge skulle vara farliga var för sig men tillsammans kan de kontrolleras och definieras.

Det sätt på vilket denna heliga tvåenighet porträtteras i konst, reklam, film och litteratur uppvisar få variationer. Moderns primära identitet är alltid främst Moderns. Hon kan även ha en yrkesidentitet men det framgår ändå tydligt att hennes främsta strävan gäller skyddet av hennes barn. Man tänker när man ser henne: Så bra att hon är tandläkare så att hon vet vad som är bäst för hennes barns tänder. Man tänker: Hon kan skydda sina egna barn från karies och andra faror. Det är moderns uppgift. Hon ska föda upp och skydda barnen så att de kan växa upp, pojkarna till män och flickorna till männens bekvämlighet.

I bilden av modern och gossebarnet, Jesusbarnet med strålkransen runt sitt huvud, finns amputationen av de heliga banden inbyggd. Han ska en dag skiljas från henne, något annat vore otänkbart, obscent. Men flickebarnet och modern delar samma öde, samma predestination, och deras liv kan aldrig flyta isär.

Den barnlösa kvinnans ansikte och liv är tomma, hennes famn är tom, hennes tankar och gärningar är tomma. Därför skapar barnet kvinnan, föder henne, ger henne en kropp och ett varande. En fader har bara en sekunds ansvar och delaktighet.

Jag är inte en moder och kommer inte att bli någon. Instinkten att bli mor är en myt som ska leda kvinnor in på den rätta vägen. Kantad av glasspliter och glaspärlor ligger den där framför oss, smal och rak: låt släktled komma, låt raditioner föras vidare. Vi behöver aldrig tveka om vad som förväntas av oss och hur vi ska utföra det. Hur gör jag? Se på din egen mor. Jag kommer aldrig att bli mor.

I reklam och media lär vi oss hur mödrar ska träna sina döttrar, hur de ska lämpa och locka dem in i rollen som kvinnor, hur de ska binda deras fötter; vi ser hur små flickor bör vara för att godtas av samhället och av männen som bedömer och brukar dem. De ska bli miniatyrer av vuxna kvinnor, eftersom de kan användas längre ju tidigare de blir bruksfärdiga. Erotiseringen av småflickor är ingen ny företeelse, men de senaste åren har den fått en så subtil utformning att den sällan väcker protester.

En mor tvättar sitt hår med ett speciellt shampoo; man förstår att det gör henne vacker och attraktiv, man ser att hon är medveten om detta när hon kammar sig framför spegeln och kastar med de glansiga hårmassorna. Och nu öppnar sig denna väg till framgång även för hennes dotter: samma shampoo finns nu i en variant för barn. Modern och dottern är klädda i likadana lyxiga frottébadrockar, dottern står på en pall framför spegeln och konstaterar att hon nu äger samma dragningskraft som sin mor, hennes mimik och rörelser kopierar moderns.

Den heliga familjen liknar en spetsig, liggande vinkel. Längst ut på vinkelns övre ben finns fadern, i mitten/spetsen modern, och fördelade längs det undre benet barnen med döttrarna nederst. Repressionen går uppifrån och ner i denna konfiguration men kan aldrig gå åt motsatt håll.

Det finns mödrar som tycker att livet gått ifrån dem; de låter sina döttrar sota för det. De avundas döttrarna deras ungdom, lånar deras kläder, gläds när deras romanser går i kvav. Det finns mödrar som lider och förtrycks i äktenskapet, och om de inte kan kämpa emot blir döttrarna ofta deras hackobjekt. Det finns mödrar som inte har annat än sina barn; när barnen försöker gå klamrar de sig fast, när barnen går sin väg vissnar de.

En far säger stolt om sin tioåriga dotter: Killarna har redan börjat slåss om henne. Men han vet att han har jus primæ noctis. Dottern i storblommig klänning sjunger: My heart belongs to Daddy.

En av dåvarande KDS ledamöter uttryckte någon gång på nittiotalet farhågor om att förekomsten av sexuella övergrepp inom familjen skulle öka om fler kvinnor gick ut i arbetslivet, eftersom fäderna då skulle få fler tillfällen att förgripa sig på sina barn. (Man kan inte säga att KDS-ledamoten hade särskilt höga tankar om sina medbröder och deras hämningar.) Diana Russell visar i sin omfattande studie av incest och sexuella övergrepp The Secret Trauma (NY, BasicBooks 1986 f.u.) att det inte finns något samband mellan moderns förvärvsarbete och förekomsten av incest.

Detta är bara ännu ett sätt att lägga ansvaret för männens beteende på kvinnorna. Ju mer belysning incest och sexuella övergrepp mot barn får, desto fler försöker lägga skulden på mödrarna. Det är som om en kvinna när hon gifter sig får sitt första och evigt största barn i mannen. Allt vad han gör är hennes ansvar; och med tanke på vad män alltid har gjort och gör blir dagens hysteriska familjepropaganda begriplig och logisk.

De röster som ifrågasätter den heliga familjens suveränitet blir därför så farliga. När misshandlade kvinnor flyr från sina förtryckare, när incestutsatta berättar om vad de varit med om, när kvinnor vägrar underkasta sig patriarkatets diktat, misstänkliggörs de genast.

Den goda modern måste vara moder både till sin man och sina barn; utan henne skulle samhället inte kunna bestå. För den som lever utanför den av samhälle sanktionerade familjemodellen, ensamstående, kvinnor utan barn, lesbiska och bögar, är det lättare att se hur samhället uppbyggts och uppehålls kring och av beroendet av kärnfamiljen. Kittet i kärnfamiljen är Modern som social och emotionell konstruktion. Hon är ingen verklig kvinna utan summan av mäns önskan att allt ska förbli vid det gamla.