Den oheliga modern
(tidigare publicerad i Expressen, när? Nån gång under nittiotalets början?)
Women come to mother
because they have been mothered by women.
Nancy Chodorow
Modern och barnet
är en ikon där två huvuden växer ut från samma kropp; denna kropps större del
livnär den mindre men ingen av dem kan existera utan den andra. Ingen madonna avlägsnar
sig mindre än två meter från sitt barn: banden och nerverna, det gemensamma
systemet skulle brytas, slitas av, de bägge skulle vara farliga var för sig men
tillsammans kan de kontrolleras och definieras.
Det sätt på vilket
denna heliga tvåenighet porträtteras i konst, reklam, film och litteratur
uppvisar få variationer. Moderns primära identitet är alltid främst Moderns.
Hon kan även ha en yrkesidentitet men det framgår ändå tydligt att hennes
främsta strävan gäller skyddet av hennes barn. Man tänker när man ser henne: Så
bra att hon är tandläkare så att hon vet vad som är bäst för hennes barns
tänder. Man tänker: Hon kan skydda sina egna barn från karies och andra faror.
Det är moderns uppgift. Hon ska föda upp och skydda barnen så att de kan växa
upp, pojkarna till män och flickorna till männens bekvämlighet.
I bilden av modern
och gossebarnet, Jesusbarnet med strålkransen runt sitt huvud, finns
amputationen av de heliga banden inbyggd. Han ska en dag skiljas från henne,
något annat vore otänkbart, obscent. Men flickebarnet och modern delar samma
öde, samma predestination, och deras liv kan aldrig flyta isär. Den barnlösa
kvinnans ansikte och liv är tomma, hennes famn är tom, hennes tankar och
gärningar är tomma. Därför skapar barnet kvinnan, föder henne, ger henne en
kropp och ett varande. En fader har bara en sekunds ansvar och delaktighet.
Jag är inte en
moder och kommer inte att bli någon. Instinkten att bli mor är en myt som ska
leda kvinnor in på den rätta vägen. Kantad av glasspliter och glaspärlor ligger
den där framför oss, smal och rak: låt släktled komma, låt raditioner föras
vidare. Vi behöver aldrig tveka om vad som förväntas av oss och hur vi ska
utföra det. Hur gör jag? Se på din egen mor. Jag kommer aldrig att bli mor.
I reklam och media
lär vi oss hur mödrar ska träna sina döttrar, hur de ska lämpa och locka dem in
i rollen som kvinnor, hur de ska binda deras fötter; vi ser hur små flickor bör
vara för att godtas av samhället och av männen som bedömer och brukar dem. De
ska bli miniatyrer av vuxna kvinnor, eftersom de kan användas längre ju
tidigare de blir bruksfärdiga. Erotiseringen av småflickor är ingen ny
företeelse, men de senaste åren har den fått en så subtil utformning att den
sällan väcker protester.
En mor tvättar
sitt hår med ett speciellt shampoo; man förstår att det gör henne vacker och
attraktiv, man ser att hon är medveten om detta när hon kammar sig framför
spegeln och kastar med de glansiga hårmassorna. Och nu öppnar sig denna väg
till framgång även för hennes dotter: samma shampoo finns nu i en variant för
barn. Modern och dottern är klädda i likadana lyxiga frottébadrockar, dottern
står på en pall framför spegeln och konstaterar att hon nu äger samma
dragningskraft som sin mor, hennes mimik och rörelser kopierar moderns.
Den heliga
familjen liknar en spetsig, liggande vinkel. Längst ut på vinkelns övre ben
finns fadern, i mitten/spetsen modern, och fördelade längs det undre benet
barnen med döttrarna nederst. Repressionen går uppifrån och ner i denna
konfiguration men kan aldrig gå åt motsatt håll. Det finns mödrar som tycker
att livet gått ifrån dem; de låter sina döttrar sota för det. De avundas
döttrarna deras ungdom, lånar deras kläder, gläds när deras romanser går i
kvav. Det finns mödrar som lider och förtrycks i äktenskapet, och om de inte
kan kämpa emot blir döttrarna ofta deras hackobjekt. Det finns mödrar som inte
har annat än sina barn; när barnen försöker gå klamrar de sig fast, när barnen
går sin väg vissnar de.
En far säger stolt
om sin tioåriga dotter: Killarna har redan börjat slåss om henne. Men han vet
att han har jus primæ noctis. Dottern
i storblommig klänning sjunger: My heart
belongs to Daddy. En av dåvarande KDS ledamöter uttryckte någon gång på
nittiotalet farhågor om att förekomsten av sexuella övergrepp inom familjen
skulle öka om fler kvinnor gick ut i arbetslivet, eftersom fäderna då skulle få
fler tillfällen att förgripa sig på sina barn. (Man kan inte säga att
KDS-ledamoten hade särskilt höga tankar om sina medbröder och deras hämningar.)
Diana Russell visar i sin omfattande studie av incest och sexuella övergrepp The Secret Trauma (NY, BasicBooks 1986
f.u.) att det inte finns något samband mellan moderns förvärvsarbete och
förekomsten av incest.
Detta är bara ännu
ett sätt att lägga ansvaret för männens beteende på kvinnorna. Ju mer belysning
incest och sexuella övergrepp mot barn får, desto fler försöker lägga skulden
på mödrarna. Det är som om en kvinna när hon gifter sig får sitt första och
evigt största barn i mannen. Allt vad han gör är hennes ansvar; och med tanke
på vad män alltid har gjort och gör blir dagens hysteriska familjepropaganda
begriplig och logisk. De röster som ifrågasätter den heliga familjens
suveränitet blir därför så farliga. När misshandlade kvinnor flyr från sina
förtryckare, när incestutsatta berättar om vad de varit med om, när kvinnor
vägrar underkasta sig patriarkatets diktat, misstänkliggörs de genast.
Den goda modern
måste vara moder både till sin man och sina barn; utan henne skulle samhället
inte kunna bestå. För den som lever utanför den av samhälle sanktionerade
familjemodellen, ensamstående, kvinnor utan barn, lesbiska och bögar, är det
lättare att se hur samhället uppbyggts och uppehålls kring och av beroendet av
kärnfamiljen. Kittet i kärnfamiljen är Modern som social och emotionell
konstruktion. Hon är ingen verklig kvinna utan summan av mäns önskan att allt
ska förbli vid det gamla.