Mödrar som ljuger om kärlek

För mig finns inget vidrigare och inget svårare att förstå än en mor som medvetet skadar sitt barn. Det förekommer bara hos människan, inte hos några andra däggdjur. Människan är den absolut enda djurart på jorden som hänger sig åt ondska. Och detta ser jag som den ultimata ondskan.

Det finns faktiskt kvinnor, fler än man kan tro, som verkligen hatar barn och njuter av att plåga dem. En sådan var min egen mor, men hon var långt ifrån den värsta jag sett. Så varför skaffar sådana människor barn? Borde det inte vara självklart att avstå? Jag tror det är tvärtom. Om man är lagd åt det hållet att man gillar att plåga kommer man snart underfund med att det är vanebildande.

Onda gärningar, sadism och brott är rena knarket, det ger såna kickar, sån tillfredsställelse att det snart blir svårt att vara utan. Dessutom är ju feghet ett av sadistens främsta kännemärken. Vad skulle vitsen vara att ge sig på någon som är starkare? Då riskerar man ju att få dubbelt igen. Att bråka med en jämlike är också läskigt och dessutom ingen sport. Och ett offer som inte är svagare än en själv kan aldrig bli ett offer.

Med detta i beaktande blir det helt begripligt att sådana kvinnor väljer att sätta barn till världen. De driver upp sina plågoobjekt som bonsaiträd. Bättre kan det knappast bli: ett litet offer som är totalt beroende av en för sin överlevnad, som man har fri tillgång till dygnet runt under många år, som man kan forma hur man vill, och som dessutom knappast kan ropa på hjälp. För vem skulle tro på det? Barn ljuger för att få uppmärksamhet, det vet väl alla. Och mödrar kan inte vilja sina barn illa, det vet alla också.

Och har man gjort sitt jobb bra behöver det roliga inte ta slut bara för att barnet blir vuxet och flyttar hemifrån. Då är ens dotter (för det handlar nästan alltid om döttrar) så fylld av skuldkänslor, självhat och förvirring att de sjuka bindningarna kan vidmakthållas, i vissa fall livet ut.

Det ligger inbyggt i vår kultur, i synen på kvinnor, i det sätt vi lever i kärnfamiljer, att en mor är något heligt. Det ger dessa onda mödrar ett perfekt alibi. En dotter som säger att hennes mor är ett monster som gör hennes liv till ett helvete blir lätt betraktad som galen. Men det finns verkligen monstermammor, och det vore alldeles för billigt att säga att de är sjuka. Det handlar om människor som aktivt väljer att leva i ondska, som vill ha det så.

Att de inte är sjuka kan man se på många sätt. De behandlar inte alls sina döttrar med likgiltighet. De önskar livet ur sina barn, men dödar dem inte direkt vilket sjuka människor skulle göra. De utsätter dem för aktiv, medveten vanvård, för mångårig och systematisk misshandel, och följden blir inte dödliga skador utan ett utdraget lidande för offren. När barnen växer upp och den fysiska misshandeln på grund av förändrad fysisk styrkebalans måste upphöra tar andra former av terror vid: förtal, utpressning, telefontrakasserier och andra former av psykiska övergrepp.

Och det yttersta beviset för deras faktiska friskhet är deras fantastiska förmåga att dupera omvärlden. Att vara en sådan mor är att spela huvudrollen i en teaterpjäs som man själv skapar, en hjältinneroll som möts av stående ovationer och som aldrig tar slut. För det är de som får omgivningens sympatier.

De är martyrer, fulla av helig moderskärlek, ständigt missförstådda av sina otacksamma, störda varelser till döttrar. Men de bär sin börda så tappert, år ut och år in, för en mor kan ju faktiskt inte svika sin dotter, hur vedervärdig denna dotter än är.