Kockor, skockor och falska dieter

Som jag tjatar om denna TV som jag inte har, den inspirerar till många griniga tankar trots att min egen relation till TV numera lyckligtvis endast kommer av läsefrukter. Jag lovar att det inte är några sura rönnbär, för när jag varit tillsammans med TV-tittande kvinnor har jag sprungit skrikande ur rummet så fort dessa åbäken slogs på (TV-apparaterna, inte kvinnorna.) Men jag vaknade nyss en morgon och såg på löpsedlar att det varit eurovisionsschlagerfestival och att Sveriges tävlande, en sångerska vid namn Charlotte Perelli, inte placerat sig så högt och blivit hysterisk över detta. Du vet säkert bättre än jag vem hon är även om jag vill poängtera att vi inte kan ha en aning om vad som är sant eller ej av vad som skrivs i tidningarna, särskilt inte om människor.

Men det var säkert valfusk, tacka för det när banditstater som Sofanien, Rivavien, Sylvianien, Draponien, Jaguschelovien och McDonien får vara med. Alla vet att sångerskorna där är överviktiga och har knivar i bältet. Och de kan inte sjunga annat än mäktiga ballader, vilket ju i sanning är mer än vi själva kan. Och just denna Charlotte Perelli har jag läst om i ett sammanhang annat än det musikaliska, nämligen angående kvinnor och kroppsuppfattning. Tydligen har hon gjort sig känd för att vara skicklig på att banta. Det är ingen förebild att visa upp i något sammanhang, hur bra hon än må sjunga. Och om hennes bantningsförmåga är en myt kan hon protestera på allvar, det har hon aldrig gjort.

Nu ger vi fan att prata om bantning, dieter och kvinnors utseende för alltid. Jag hatar det för att det skadar, förstör och dödar oss. Jag har själv aldrig haft någon ätstörning (hur rubbat är inte blotta ordet!) men har varit tillsammans med två kvinnor som lidit av svältmissbruk och två som lidit av matmissbruk (hur rubbade är nu inte dessa bägge ord!) Med tanke på att jag inte haft så väldigt många relationer kan man räkna ut hur oerhört vanligt det är med ätstörningar. Jag hatar det intensivt.

Nu kommer alla att skratta, varsågoda, det har hänt förut, men när jag första gången hörde talas om nymodigheten ”köks-TV” trodde jag på fullt allvar att det var en särskild sorts TV som bara visade matlagningsprogram. Hur bimbo kan man bli utan att vara i limbo? Men ändå tycker jag tanken är lite cool, en sån TV skulle jag mer än gärna ha hemma. Inte i köket dock, där ska bara levande röster höras. På biblioteket har jag sett böcker av en brittisk matskribent och TV-kock vid namn Nigella Lawson, åh! En gudinna! En perfekt förebild för andra kvinnor. Inte på något annat område än det gastronomiska går det sämre att vara oäkta och skadlig för andra, och ingenstans blir detta mer tydligt än i TV.

Skulle jag stå i ett matprogram och laga mat och vara underviktig eller helt utmärglad skulle ingen vilja titta på programmet hädanefter, alla skulle tappa aptiten och det med all rätt. (Ett matprogram är inte ett dietprogram utan dess livsbejakande motsats.) Rent medicinskt är det mycket farligare att vara endast lite underviktig än vad det att ha till och med rejäl övervikt. Bantning och dieter förkortar livet dramatiskt, särskilt för kvinnor. Men den överviktiga kvinnans psykiska lidande är än mycket värre på grund av samhällets och kulturens fördömande och hatiska attityd. Jag själv är inte alls representativ i mitt synsätt. Jag föddes 1959 och var barn på 60-talet när det kurviga idealet försvann och den skräckinjagande Twiggys form-löshet sågs som höjden av kvinnlig skönhet. För mig var detta obegripligt redan då.

Sedan kom jag i slutet av 70-talet att tillbringa sammanlagt ett halvår i Grekland. Jag tyckte mig ha kommit till himlen, Olympen. Där sågs smala kvinnor, precis som i islams värld, som osköna och rundhet, gott hull, mjuka former, var de ideala. Överallt såg jag underbart vackra kvinnor i vars armar jag ville kasta mig med hull och hår, helst alla på en gång, de tycktes mig som Afrodite tagen kroppslig gestalt. Detta har förändrats helt, inte min syn men kulturens, i alla länder runt Medelhavet dit västerländska turister har kommit. När engelska, amerikanska, svenska kvinnor började sola i bikini på de grekiska stränderna påverkades både grekiska mäns kvinnosyn och grekiska kvinnors självbild på ett förödande sätt. Idag bantar också grekiska kvinnor och tycker sämre om sina kroppar än för tjugo år sedan.

Kanske fick jag för mig att skriva ner dessa tankar just nu efter att precis ha blivit klar med min egen kokbok som är både medelhavs- och orientinspirerad samtidigt som jag hyllar franska bakverk, nordisk vildmat och GI. Nigella Lawson och Carl-Jan Granqvist har inspirerat mig mycket medan Charlotte Perelli och Anna Skipper har oinspirerat mig i lika mått. Jag tycker verkligen det blir värre hela tiden och någon gång måste det vända. Vi kan inte hata oss själva på detta vis, då dör människosläktet snart ut. Fast det vore säkert bra för andra arter och för planeten som helhet.

Slutligen, med risk för att bli alltför personlig, vill jag göra den reflektionen att när jag första gången överhuvud taget gick till sängs med en kvinna beräftades allt vad jag dittills bara upplevt med blick och förnuft och inget har förändrat detta. När en kvinna tycker om sig själv tycker jag också om henne. Att däremot hålla en anorektisk kvinna i mina armar var en både otäck och sorglig upplevelse. Fastän jag själv inte är stor är jag stark, av hundar liknar jag allra mest en engelsk staffordshire bullterrier, och då kände jag mig alltför råstark, rädd för att krossa henne ens med en blick. Och min egen mjukhet förmådde inte balansera hennes helt obekväma hårdhet och vasshet. (Jag förväxlar inte detta med slankhet, det är något helt annat.) Jag undrade hur hon tyckte att jag kändes, säkert alldeles för mjuk, men jag vågade aldrig fråga.

/ AK Granberg, en stolt stillöshetsikon.

Fotnötter:

1. På modernt vis kan man skriva det engelska ordet diet så här (på Gloucestershiredialekt): die-at, eller så här (som i Oxfordshire): die-8. Det blir både uttrycksfullare och mera hemskt.

2. Förklaring till titeln: Att tala om kockor är otidsenligt och sexistiskt, det ska bara rimma lite, alla vet att jag inte är sexist. Skockor för att min första flickvän och jag aldrig kunde enas om ifall det kom av kockor eller skockor. Hon hävdade att ordet skulle uppdelas i kronärts och kockor, jag undrade då var s-et kom ifrån eftersom det inte hette jordärtkockor.

3. Jag ogillar av religiösa skäl bruket att tala om stilikoner, gayikoner etc. Det är som att röka i kyrkan. Som vanligt ska jag göra det jag ogillar för att visa hur dumt det är.