Kockor, skockor och falska dieter
Som jag tjatar om denna TV som jag inte har, den inspirerar
till många griniga tankar trots att min egen relation till TV numera
lyckligtvis endast kommer av läsefrukter. Jag lovar att det inte är några sura
rönnbär, för när jag varit tillsammans med TV-tittande kvinnor har jag sprungit
skrikande ur rummet så fort dessa åbäken slogs på (TV-apparaterna, inte
kvinnorna.) Men jag vaknade nyss en morgon och såg på löpsedlar att det varit
eurovisionsschlagerfestival och att Sveriges tävlande, en sångerska vid namn
Charlotte Perelli, inte placerat sig så högt och blivit hysterisk över detta.
Du vet säkert bättre än jag vem hon är även om jag vill poängtera att vi inte
kan ha en aning om vad som är sant eller ej av vad som skrivs i tidningarna,
särskilt inte om människor.
Men det var säkert valfusk, tacka för det när
banditstater som Sofanien, Rivavien, Sylvianien, Draponien, Jaguschelovien och
McDonien får vara med. Alla vet att sångerskorna där är överviktiga och har
knivar i bältet. Och de kan inte sjunga annat än mäktiga ballader, vilket ju i
sanning är mer än vi själva kan. Och just denna Charlotte Perelli har jag läst
om i ett sammanhang annat än det musikaliska, nämligen angående kvinnor och
kroppsuppfattning. Tydligen har hon gjort sig känd för att vara skicklig på att
banta. Det är ingen förebild att visa upp i något sammanhang, hur bra hon än må
sjunga. Och om hennes bantningsförmåga är en myt kan hon protestera på allvar,
det har hon aldrig gjort.
Nu ger vi fan att prata om bantning, dieter och kvinnors
utseende för alltid. Jag hatar det för att det skadar, förstör och dödar oss.
Jag har själv aldrig haft någon ätstörning (hur rubbat är inte blotta ordet!)
men har varit tillsammans med två kvinnor som lidit av svältmissbruk och två
som lidit av matmissbruk (hur rubbade är nu inte dessa bägge ord!) Med tanke på
att jag inte haft så väldigt många relationer kan man räkna ut hur oerhört
vanligt det är med ätstörningar. Jag hatar det intensivt.
Nu kommer alla att skratta, varsågoda, det har hänt
förut, men när jag första gången hörde talas om nymodigheten ”köks-TV” trodde
jag på fullt allvar att det var en särskild sorts TV som bara visade
matlagningsprogram. Hur bimbo kan man bli utan att vara i limbo? Men ändå
tycker jag tanken är lite cool, en sån TV skulle jag mer än gärna ha hemma.
Inte i köket dock, där ska bara levande röster höras. På biblioteket har jag
sett böcker av en brittisk matskribent och TV-kock vid namn Nigella Lawson, åh!
En gudinna! En perfekt förebild för andra kvinnor. Inte på något annat område
än det gastronomiska går det sämre att vara oäkta och skadlig för andra, och
ingenstans blir detta mer tydligt än i TV.
Skulle jag stå i ett matprogram och laga mat och vara
underviktig eller helt utmärglad skulle ingen vilja titta på programmet
hädanefter, alla skulle tappa aptiten och det med all rätt. (Ett matprogram är
inte ett dietprogram utan dess livsbejakande motsats.) Rent medicinskt är det
mycket farligare att vara endast lite underviktig än vad det att ha till och
med rejäl övervikt. Bantning och dieter förkortar livet dramatiskt, särskilt
för kvinnor. Men den överviktiga kvinnans psykiska lidande är än mycket värre
på grund av samhällets och kulturens fördömande och hatiska attityd. Jag själv
är inte alls representativ i mitt synsätt. Jag föddes 1959 och var barn på
60-talet när det kurviga idealet försvann och den skräckinjagande Twiggys
form-löshet sågs som höjden av kvinnlig skönhet. För mig var detta obegripligt
redan då.
Sedan kom jag i slutet av 70-talet att tillbringa
sammanlagt ett halvår i Grekland. Jag tyckte mig ha kommit till himlen,
Olympen. Där sågs smala kvinnor, precis som i islams värld, som osköna och
rundhet, gott hull, mjuka former, var de ideala. Överallt såg jag underbart
vackra kvinnor i vars armar jag ville kasta mig med hull och hår, helst alla på
en gång, de tycktes mig som Afrodite tagen kroppslig gestalt. Detta har
förändrats helt, inte min syn men kulturens, i alla länder runt Medelhavet dit
västerländska turister har kommit. När engelska, amerikanska, svenska kvinnor
började sola i bikini på de grekiska stränderna påverkades både grekiska mäns
kvinnosyn och grekiska kvinnors självbild på ett förödande sätt. Idag bantar
också grekiska kvinnor och tycker sämre om sina kroppar än för tjugo år sedan.
Kanske fick jag för mig att skriva ner dessa tankar just
nu efter att precis ha blivit klar med min egen kokbok som är både medelhavs-
och orientinspirerad samtidigt som jag hyllar franska bakverk, nordisk vildmat
och GI. Nigella Lawson och Carl-Jan Granqvist har inspirerat mig mycket medan
Charlotte Perelli och Anna Skipper har oinspirerat mig i lika mått. Jag tycker
verkligen det blir värre hela tiden och någon gång måste det vända. Vi kan inte
hata oss själva på detta vis, då dör människosläktet snart ut. Fast det vore
säkert bra för andra arter och för planeten som helhet.
Slutligen, med risk för att bli alltför personlig, vill
jag göra den reflektionen att när jag första gången överhuvud taget gick till
sängs med en kvinna beräftades allt vad jag dittills bara upplevt med blick och
förnuft och inget har förändrat detta. När en kvinna tycker om sig själv tycker
jag också om henne. Att däremot hålla en anorektisk kvinna i mina armar var en
både otäck och sorglig upplevelse. Fastän jag själv inte är stor är jag stark,
av hundar liknar jag allra mest en engelsk staffordshire bullterrier, och då
kände jag mig alltför råstark, rädd för att krossa henne ens med en blick. Och
min egen mjukhet förmådde inte balansera hennes helt obekväma hårdhet och
vasshet. (Jag förväxlar inte detta med slankhet, det är något helt annat.) Jag
undrade hur hon tyckte att jag kändes, säkert alldeles för mjuk, men jag vågade
aldrig fråga.
/ AK Granberg, en stolt stillöshetsikon.
Fotnötter:
1. På modernt vis kan man skriva det engelska ordet diet så här (på Gloucestershiredialekt):
die-at, eller så här (som i Oxfordshire): die-8. Det blir både uttrycksfullare
och mera hemskt.
2. Förklaring till titeln: Att tala om kockor är
otidsenligt och sexistiskt, det ska bara rimma lite, alla vet att jag inte är
sexist. Skockor för att min första flickvän och jag aldrig kunde enas om ifall
det kom av kockor eller skockor. Hon hävdade att ordet skulle uppdelas i kronärts och kockor, jag undrade då var s-et kom ifrån eftersom det inte hette
jordärtkockor.
3. Jag ogillar av religiösa skäl bruket att tala om stilikoner,
gayikoner etc. Det är som att röka i kyrkan. Som vanligt ska jag göra det jag
ogillar för att visa hur dumt det är.