Att omvärdera sig själv
(ett förord i efterhand till de
självbiografiska texterna)
Jag tänker på det
självbiografiska författarskapets villkor och förutsättningar. Det var för
länge sedan någon som frågade mig om det inte är stora risker förknippade med
det, att man kan bli tvungen att ta avstånd från det man har skrivit om man får
reda på nya fakta eller om livet på olika sätt förändras. Och visst, jag vet
författare som skrivit mer eller mindre självbiografiska böcker med stor övertygelse
och passion i den upplevda förvissningen om att this is it, detta kommer jag alltid att stå för, detta kommer jag
aldrig att känna annorlunda inför. Och så har det inte blivit så ändå och idag
vill de helst inte bli påminda om vad de skrivit.
Det är lite fegt i
mina ögon. Det är som att sätta ett barn till världen och sedan inte vilja
kännas vid det därför att det inte blev som man tänkt sig. Jag tänker idag på
mina egna självbiografier och på hur annorlunda allt ser ut idag jämfört med
när jag skrev dem. Vissa saker i dem skulle jag skriva på ett annat sätt idag.
Ändå kan jag inte ångra något jag skrivit. Allt skrivs utifrån de för stunden
rådande förutsättningarna, efter bästa förmåga och förstånd. Jag har inte rätt
att ta avstånd från det jag skrivit om det inte gäller rena missuppfattningar
och faktiska villfarelser. (Om jag t.ex. skulle skriva att tigrar inte
existerar och sedan få se en i verkligheten skulle jag ju vara tvungen att
rätta till detta felaktiga påstående i efterhand.
När mina texter
lämnar min dator och skickas ut i verkligheten upphör de att vara min privata
egendom. De får ett eget, självständigt liv. Därför har varje läsare rätt till
sin egen upplevelse av mina texter, och därför kan ingen säga att en tolkning
är rätt och en annan är fel. Och därför har jag inte rätt att ta tillbaka
något. Jag kan bara fortsätta att bygga vidare på det samlade verk som utgör
mig själv, lägga till, skriva mer, berätta vidare på den story som kommer att
fortsätta långt efter att jag inte längre finns.
Sången förblir
inte alltid helt densamma, tiden och kunskapen ger den flera verser, nya
variationer. Sångarens röst förändras också över åren. Hon eller han blir äldre
och mognare, klangen kanske förlorar i fräschör men kan i stället vinna i
innerlighet och allvar. Sången om mig själv kan skrivas om många gånger, men
ingen version förlorar ändå helt sin giltighet. Det är min rättighet att
omvärdera mig själv och mina erfarenheter så många gånger jag finner det
nödvändigt. Jag har talat utifrån det jag visste, när jag får veta mer får
berättelsen ett nytt kapitel. En gång i tiden kanske jag litade på vad andra
människor sa om mig, en gång kanske jag lät dem bibringa mig sina tolkningar av
den jag var. Det som andra kan ha kallat för ondska och destruktivitet hos mig
kan lika gärna ha varit min skräck inför deras egen ondska.
Andra människor är
speglar. För den skull kan jag inte lita på att den bild jag ser i dem inte är
förvrängd. Först när bilden återsänts till mig och jag har tolkat den kan jag
säga något om dess giltighet. Och för varje gång jag gör detta, för varje ny
människa jag ser mig reflekterad i, blir min blick allt säkrare och min
självbild alltmer stabil. Vid den tid
självbiografierna skrevs uppfattade jag det som att jag hade en
delpersonlighet, en känslomässig skada, en förvridenhet, och jag kallade den
för Mengele. Denna uppfattning kom
utifrån, från en person jag då levde med. Hon talade om för mig att jag vid
gräl och konflikter, överhuvudtaget när jag kände mig pressad, genomgick en i
hennes ögon skrämmande personlighetsförändring.
Idag ser jag det
inte på samma sätt som då. Det känns viktigt att framhålla att andra människors
bedömningar, diagnoser om man så vill, av en själv kan behöva omvärderas och
till och med förkastas om tiden och lärdomarna ger något annat vid handen.
Naturligtvis har jag inga sidopersonligheter, det vet jag idag. Jag reagerar
adekvat när jag blir mer pressad och skrämd än jag orkar med, nämligen med
rädsla. Överhuvudtaget är jag mycket mindre skadad känslomässigt än vad jag
trodde när jag skrev mina bägge självbiografier. Många års umgänge med andra
människor och med mig själv har lärt mig det.
Livet går framåt,
jag förändras, lär mig hela tiden nya saker. Jag är fortfarande på väg, och
vart är mindre viktigt än att jag aldrig stannar. Människor som har funnits i
mitt liv och som jag till en början trodde alltid skulle göra det finns där
inte längre. Det som kan ha sett ut och känts som kärlek, vänskap, lojalitet
(om det sedan var det är en annan sak) har av omständigheter och händelser
förvandlats till något annat. Varje erfarenhet, positiv såväl som negativ, har
ett värde. Att jag kan begå (och begår) stora misstag kan inte föranleda mig att
ta avstånd från det jag skrivit. Den första bedömningen görs alltid utifrån de
fakta man har tillhands. Den är därför sann och inte lögnaktig även om den
sedan måste revideras grundligt.
Mitt liv ser
annorlunda ut idag. Det gör jag själv också. Om jag skulle skriva
självbiografierna igen skulle de självklart se helt annorlunda ut. Men om jag
skulle kondensera deras samlade text till en mening, pressa fram själva
budskapet, skulle det fortfarande se ut så här: I det västerländska patriarkala
samhället och i dess minsta maktbevarande enhet, kärnfamiljen, står barn och
djur allra längst ner och är de allra mest rättslösa.
Eskilstuna 20 april 2006