Att omvärdera sig själv

(ett förord i efterhand till de självbiografiska texterna)

Jag tänker på det självbiografiska författarskapets villkor och förutsättningar. Det var för länge sedan någon som frågade mig om det inte är stora risker förknippade med det, att man kan bli tvungen att ta avstånd från det man har skrivit om man får reda på nya fakta eller om livet på olika sätt förändras.

Och visst, jag vet författare som skrivit mer eller mindre självbiografiska böcker med stor övertygelse och passion i den upplevda förvissningen om att this is it, detta kommer jag alltid att stå för, detta kommer jag aldrig att känna annorlunda inför. Och så har det inte blivit så ändå och idag vill de helst inte bli påminda om vad de skrivit.

Det är lite fegt i mina ögon. Det är som att sätta ett barn till världen och sedan inte vilja kännas vid det därför att det inte blev som man tänkt sig. Jag tänker idag på mina egna självbiografier och på hur annorlunda allt ser ut idag jämfört med när jag skrev dem. Vissa saker i dem skulle jag skriva på ett annat sätt idag.

Ändå kan jag inte ångra något jag skrivit. Allt skrivs utifrån de för stunden rådande förutsättningarna, efter bästa förmåga och förstånd. Jag har inte rätt att ta avstånd från det jag skrivit om det inte gäller rena missuppfattningar och faktiska villfarelser. (Om jag t.ex. skulle skriva att tigrar inte existerar och sedan få se en i verkligheten skulle jag ju vara tvungen att rätta till detta felaktiga påstående i efterhand.)

När mina texter lämnar min dator och skickas ut i verkligheten upphör de att vara min privata egendom. De får ett eget, självständigt liv. Därför har varje läsare rätt till sin egen upplevelse av mina texter, och därför kan ingen säga att en tolkning är rätt och en annan är fel. Och därför har jag inte rätt att ta tillbaka något. Jag kan bara fortsätta att bygga vidare på det samlade verk som utgör mig själv, lägga till, skriva mer, berätta vidare på den story som kommer att fortsätta långt efter att jag inte längre finns.

Sången förblir inte alltid helt densamma, tiden och kunskapen ger den flera verser, nya variationer. Sångarens röst förändras också över åren. Hon eller han blir äldre och mognare, klangen kanske förlorar i fräschör men kan i stället vinna i innerlighet och allvar. Sången om mig själv kan skrivas om många gånger, men ingen version förlorar ändå helt sin giltighet.

Det är min rättighet att omvärdera mig själv och mina erfarenheter så många gånger jag finner det nödvändigt. Jag har talat utifrån det jag visste, när jag får veta mer får berättelsen ett nytt kapitel. En gång i tiden kanske jag litade på vad andra människor sa om mig, en gång kanske jag lät dem bibringa mig sina tolkningar av den jag var. Det som andra kan ha kallat för ondska och destruktivitet hos mig kan lika gärna ha varit min skräck inför deras egen ondska.

Andra människor är speglar. För den skull kan jag inte lita på att den bild jag ser i dem inte är förvrängd. Först när bilden återsänts till mig och jag har tolkat den kan jag säga något om dess giltighet. Och för varje gång jag gör detta, för varje ny människa jag ser mig reflekterad i, blir min blick allt säkrare och min självbild alltmer stabil.

Vid den tid självbiografierna skrevs uppfattade jag det som att jag hade en delpersonlighet, en känslomässig skada, en förvridenhet, och jag kallade den för Mengele. Denna uppfattning kom utifrån, från en person jag då levde med. Hon talade om för mig att jag vid gräl och konflikter, överhuvudtaget när jag kände mig pressad, genomgick en i hennes ögon skrämmande personlighetsförändring.

Idag ser jag det inte på samma sätt som då. Det känns viktigt att framhålla att andra människors bedömningar, diagnoser om man så vill, av en själv kan behöva omvärderas och till och med förkastas om tiden och lärdomarna ger något annat vid handen. Naturligtvis har jag inga sidopersonligheter, det vet jag idag. Jag reagerar adekvat när jag blir mer pressad och skrämd än jag orkar med, nämligen med rädsla.

Överhuvudtaget är jag mycket mindre skadad känslomässigt än vad jag trodde när jag skrev mina bägge självbiografier. Många års umgänge med andra människor och med mig själv har lärt mig det.

Livet går framåt, jag förändras, lär mig hela tiden nya saker. Jag är fortfarande på väg, och vart är mindre viktigt än att jag aldrig stannar. Människor som har funnits i mitt liv och som jag till en början trodde alltid skulle göra det finns där inte längre. Det som kan ha sett ut och känts som kärlek, vänskap, lojalitet (om det sedan var det är en annan sak) har av omständigheter och händelser förvandlats till något annat.

Varje erfarenhet, positiv såväl som negativ, har ett värde. Att jag kan begå (och begår) stora misstag kan inte föranleda mig att ta avstånd från det jag skrivit. Den första bedömningen görs alltid utifrån de fakta man har tillhands. Den är därför sann och inte lögnaktig även om den sedan måste revideras grundligt.

Mitt liv ser annorlunda ut idag. Det gör jag själv också. Om jag skulle skriva självbiografierna igen skulle de självklart se helt annorlunda ut. Men om jag skulle kondensera deras samlade text till en mening, pressa fram själva budskapet, skulle det fortfarande se ut så här: I det västerländska patriarkala samhället och i dess minsta maktbevarande enhet, kärnfamiljen, står barn och djur allra längst ner och är de allra mest rättslösa.

Eskilstuna 20 april 2006