Hotell Pygmé
(diktsamling, 1985)
I
HJÄRTATS ANATOMI
Allt det jag berättar
är sant
sexton gånger fyra
trappor
bar du och jag
varandras bördor
och när du sedan sov
min älskade
hann ormen ömsa skinn bredvid
dig
och jag var vaken i
mitt rum och hörde det
när klockan i Matteus
slog tolv
och våra nya grannar
skålade i fönstren
för ett nytt och
bättre år
Juleklappar lackas in
dörren stängs för
näsan din
det är bara roligt
I den igenmurade
kakelugnen
placerade jag min
undergörande ikon
takets sprickor golvet
i ett vilddjurs bur
Reptilen reste sig och
väste
vid min tröskels
minsta viskning
tills det blev morgon
och jag ännu hade lytt
inom rummet inom
gränsen hitom mordet
Det sägs att jag
förförde dig i en inmutad säng
men det ena ögats
blinhet gör det andra skarpare
det sägs att ormars
blod är kallt och flyter trögt
och att de inte famnar
för att famna utan kväva
Jag var den smorda
innesluten i mitt öde
och ett rotskott från
en förvedad stam
liv jag älskar dig för
att du gjort mig hudlös
jag älskar dig för att
du lät mig vänta
och för att tanken
hugger snabbare
än ordet
att blöda vatten i en
famn av snö
att respekteras för
ett vackert alibi
att tvivla på sitt
eget tvivel
och krossas mellan
sorg och koreografi
att vara ögonblickets
väktare och fånge
att närma sig sin dröm
av skönhet
att känna sönderfallet
hejdas
och vakna i
skalpellens närhet
de ritade
konturerna av mig
på asfalten
och blundade
jag reste mig
och gick
därifrån
vägen av smärta och
det häftiga andetaget
åtrån utan hämningar
och
det grafiska tecknet
smekningen över håret
och
den inlösta skulden
guldringen i mitt
vänstra öra
ljuset som omsluter
mig om natten
kastanjens blad, nyss
utspruckna
i den tidiga vårens
fostervatten
jag skulpterar dig
i mörkret
ser dig
medan de saknade
räknas
når dig
i mängden av röster:
ingenstans och ändå
någonstans
där linjerna möts
där det oavslutade
når sin fulländning
böjer jag mitt huvud
bakåt
och känner dina läppar
snudda vid mina
du kom
när jorden sov
Det finns dagar
då ingen skuld
rör vid mina tinningar
och enväldet är brutet
De dagarna
ger jag mig min terror
som en påminnelse
Det finns dagar
när jag ser dig
i alla kvinnor jag
möter
när alla linjer samlas
i punkten mellan dina
ögonbryn
och jag går ner med
dig
söker dig
ditt du
fortsätter min resa
ifrån dig
in i dig
De många omtänksamma
snitten
och min cancer med
namnet godhet
Hatet i dina ögon, min
hind,
medan du kallade mig
syster
Jag vet att du aldrig
rörde vid mig
vår liturgi var lögnen
jag lämnade dig ensam
kvar
i den sublima zonen
men ännu
har vi törsten
gemensam
ihåligheten och
blindheten
dualismen, det sanna
namnet
och det tillåtna
är det möjligt
att fortsätta härifrån
eller mäter jag i
Fahrenheit
och inte i värme
är ångern bara en
förevändning
ännu en sammetsmjuk
viloplats
bara ännu en smärtfri
pose
för muskler fulla av
rädsla
Jag vet allt om
utdrivningen
jag har begått alla
skändligheterna
fullständigt lugn
avsvor jag mig min
kallelse
iförde mig kläder av
kaos
och liv –
jag lär mig gå igen
och knogjärnen
har spelat ut
sin roll nu
Jag säger att jag
har älskat dig
jag säger det och
väntar
på en sandstorm en
vapenvila
på tidvattnet eller
på ingenting
Träden böjs
i vinden,
snart nakna.
De frusna
lämnar landet.
Stanna till
vid ett torg
låt dem passera
förbi
Hon jag älskar
läser mitt liv
samma hus
och gator
samma färger
fast ett år
har gått
Lös min syster jag
från skuggorna
denna dubbelgångare
i min egen kropp
Jag är inte
olycklig nu
denna eftermiddag
utan minnen
utan samvete
Ett ljus tänt
bara ett ljus
med dubbel låga
Du svarar mig
bakom mig
Mot det
har jag inga försvar
men vem lägger
krossat glas
i dina fotspår
du ensam vet
att jag inte äger skor
Jag talar till dig nu
ikväll bränner mina
cigarretter upp sig
själva
på kanten av askfatet
medan jag ligger
stilla
och blundar
en morgon vaknade jag
med ditt namn i
händerna
och det är så många
saker jag vill säga
dig
om människor och att
se
dem försvinna eller dö
om tequila och en
omfamning
vid en snöig taxi
och kanske har du
aldrig
sett någon som jag men
vi
har alltid funnits
omkring dig, som
skuggor eller som
hemliga agenter
när jag var barn
var jag förälskad i
vår
kanadensiska au-pair
hennes
hår räckte till midjan
samma färg som ditt
hon hade aldrig sett
björkar
täckta av rimfrost men
olika minnen ljuger
för
varandra, smakerna
blandas
på min tunga och
kanske
har jag sett på andra
kvinnor
med lust, för att
drunkna hos dem röra
vid dem men du
är på ett annat sätt
för mig
är tankar alltid så
starka
Mi hermana
du håller jorden
i din famn
Magnus Hirschfeld är
död
jag har upphört att
existera
och alla föll vi
i tidens fälla
Din hud är så varm
tala inte om ånger
brottet har aldrig
begåtts
Du kan inte följa mig
hit
det är för långt
du får inte följa mig
hit
så nära kanten
om jag ägde något
så i din hand
Ni befann er i rummet
den svett
som fick era kroppar
att klibba samman
hade en främmande lukt
I rummet
Genom dörrspringan
Jag kunde se er
kyssa varandra
Jag kan se i mörkret
och genom stängda
dörrar
Jag såg din kind rodna
jag hatade
hennes vita knogar
så nära kanten
vilddjuret i mitt knä
hämningen i mitt dop
och någon
kommer alltid att
gå sin väg
i tystnad, lämnande
efter sig
tystnad
någon kommer
alltid
att lämna
tystnad efter
sig alltid
att gå
i tystnad någon
till andra
lojaliteter, dagar
uppfläkta och
kvarlämnade och
faser förskjuts
in i varandra, in
i den långsamma
torkan och någon
kommer alltid att
försvinna utom
synhåll jag
ville inte
att det skulle
vara du
i tystnad
någon
Ta dessa tankar
ifrån mig
inte du
i tystnad
utom synhåll jag
ville inte att
det skulle vara
du, lämnande
efter dig
tystnad
i tystnad
du
Låt oss
brinna sakta
en gång till
den sista
Du vet
att detta är handen,
ljuset
den sista natten
Håll om mig hårt
Jag saknar orden,
och ordens tid
är ännu inte här,
inte min,
inte vår.
Det sägs att varje sekund
du lever gör dig
en illusion fattigare
och kanske är det sant
Jag för inte längre
någon statistik över
ljus
och skugga, svart
och vitt
Din hand längs
ryggraden längs
midjans försänkning
din hand längs
lårens insidor din
hand
bara så stark
mitt liv i djungeln
min morgon i ruinerna
jag vaknar i gryningen
morgonens fåglar
skrattar
jag vaknar nära kanten
dina vackra ägodelar
tiger
jag fångas upp av
det silverfärgade
tåget
här och nu
en för att känna
en känna
igen för att
återse för
allt som är givet en
för att känna
igen känna en för
att återse en
att åter vinna åter
allt för en att
åter känna
dess vittring
din
Fastän kriget för
länge sedan är slut
vaktar jag i
förtvivlan din huds gränser
som havet stenarna,
som himlen molnet:
innerst vid hjärtat
Jag har ingenting att
ge dig, ingenting
men mina blinda händer
glömmer inte
Jag ber dig ta emot
det: mitt ingenting
det oskattbara
II
TOTALLY BANANAS
Det blir dag igen
jag vet att det blir
dag
fåglar änglar vattenväxter
sover alltför lugnt
ge mig bara nödvändig
information
en telefonsignal
eller en telepatisk
kontakt
det blir morgon igen
måste bli morgon
och ljust igen
apokalypsen
ljusdunklet
mer än detta täta
svarta svärtans kärna
jag säger inte
att det förblir natt
det
måste bli morgon igen
måste bli morgon
morgon
berätta inte att
timmar
inte kan räknas
när jag vet att de
redan
eller snart är slut
men tala ändå
klarspråk
jag är instängd i min
egen kryptiskhet
som en osprättad roman
som om min styrka är
det jag bär
som om min vikt
är lika med
hörselbenens
och min synlighets
omfattning
lika med pupillens
jag plågar i iver att
inte
när halva livet vänder
den andra halvan
ryggen
jag slutar inte älska
för valet är inte mitt
människor kommer
aldrig
kommer de sviker de
det blir morgon igen
måste bli morgon
Man har sagt mig
att jag lönar gott med
ont
Kanske är det sant
Jag förstår dig inte
när du talar om kultur
jag har en religion
för varje gathörn
jag vaknade en morgon
vid regnets gräns
och såg
betraktelserna
försvinna
inte
för
vad
jag
har varit
men
för att
jag
är
Låt mig
upphäva kanoniseringen
ifred
låt mig
kyssa min fördömelse
och stilla
vända tillbaka
Fjädrar i gräset
Jag kysser henne
med ytterdörren låst
Den ena vingen
Vi får älska
utan röster
Genomskådad:
Du har sålt dig
alltför billigt
till nekrofilerna
Låt oss tala om maskar
och det ultimata
äcklet
att kräkas upp dem
för att buken är
för välfylld
Låt oss tala om
det bästa sättet
att låta syror verka
på alltför levande
organismer
Kråkfjädrar
kråkvinge
och dammen blommar
De enda
är möjligen
de sjuka
i gryningen
deras violetta lekar
deras violetta lekar
deras röda allvar
de poeterna
de terroristerna
den kraften i mig
förvanskad
oförvanskad
i gryningen
just så
det är mitt yrke
den enda jag älskat
har jag mördat
det är mitt yrke
Du kan inte
tala mig ur det här
Är vi då inte
samma kräldjur
samma naglar
samma mögel
samma perverts
samma blod
Jag har förut
nämnt ormarna
Nu vet jag säkert
att de styr oss
och våra liv
att de behärskar
Jag ser det kalla
blänka
i deras ögon
jag ser det kalla
glittra
i din vinter
jag känner knivens
kyla
mot min hand
Du ska låtsas
att du älskar mig
annars kan jag
inte tro dig mer
Du måste svika mig
igen
annars kan jag
inte hoppas mer
Kvinnor
öppnar sig inte
de uppslukar
Kvinnor
älskar inte
de blundar
inåt
Beata Beatrix
provinserna
och i det allra
heligaste
låg manuskriptet
färdigt
De väntade;
de hade
alltid väntat
Passionen
Elekroderna
Intensivvårdsavdelningen
Ljuden
antog nya former,
nya dimensioner
En älskads vittring
en tonart kvar
att upptäcka;
det är gjort
en avgrund kvar
och jag vill
vila nu
Var alltid
en anarkist
och havet
och ingen ser
och denna värld
I mörkret
var ljus
i detta mörker
bar ljuset
tiden framåt,
dagar, nätter,
timmar,
bundna samman
av ritualen;
privilegiet
Madonnans
åtta ben
Dygnets arytmi,
krypande,
vävande.
Den androgyna
charmen
det roande i
att antas vara
en annan gäst
Deras vattenhål
känner jag väl, mina
känner de inte,
de bittra, mjuka,
svarta,
reagenset,
inte grå;
svarta.
Mitt sorgebarn, mitt
krigsbarn,
jag är
tusen år
äldre nu
och det
spelar inte
längre någon
roll. Döda
gråter också,
inte tårar,
kristaller.
Var stilla
vi har sagt
för många ord
var uppmärksam
på inslaget
frasera
jag har inga nålar
jag tycker om
när någon överlever
jag älskade dig
sammanbitet
jag tvivlade bara
på dina händer
jag talar tydligt
jag lovar dig äcklet
jag vill se
hur du äter dig själv
när bara dina käftar
återstår
ska jag bränna allt du
varit
och din ljudlösa snara
och till och med bland
dessa klippor
Senrenässans
David Kellner
Eva Dahlgren
Muscadet och is
Sjöwall-Wahlöö
Inget svar
Ösregn
mina rörelser
är som alltid
precisa
när
820726
Skuggan av
en röst
längs golvet:
utspillt mörker
och bara
tystnad hörbar
I de sista
ordens skymning
och den sista
kyssens natt
fångar jag
med bägge
händerna min strupe
för att kväva
en natt av fosfor
en kärlek
som förgör
jag kastar
ingen skugga längre
och du
har talat
vi är
logikens sammanbrott
och träden
brinner redan
röda
I de sista ordens
skymning
har jag andats ut min
tid
jag går
till stranden nu
Man tränger in i mig
och tömmer mig
Jag lyckades
men kroppen lever
Långsamt vänder jag
mig om
och betraktar luftens
svacka
där du nyss har stått
och dropparna av
skratt
som ännu hänger kvar
innan de förenas med
din frånvaro
och hur formerna i
rummet
inifrån löses upp –
som om lagen gällde
ting
lika väl som kroppar:
inte verkan men verket
inte svikandet men
sveket
inte orden men akten
och de vilsegångnas
försprång.
En död i skönhet:
ett ansikte är alltid
tunnast
just innan det
brister.
Ens spår göms bland
andras.
Röster flyter samman.
Inte längre kvinna,
inte längre någonting,
mer än en vikande
trend,
snart fossil.
Salamandern glöder
i sin glaskolv
och rör sig oroligt
som om den kände fara.
Glas, alltid glas.
Benen under huden.
Värmen i en fråga.
Jag ser på mörkret
genom vetskapen
om dess existens.
Jag ser det.
Det har sett mig.
III
DESPERADO
gyllne morgon
kom tomhänt till mig
och ta allt jag hatar
kalasa på mitt läckra
ego
men spy för helvete diskret
jag väntar
medan telefonluren
ruttnar
i min hand
verkligheten
har stängt sin växel
och hastigt
avlidit
jag äter
det kalla kriget
till frukost
och går ut på gatan
med avsikt
att inte frälsa
världen
med nävarna knutna
mot den eviga orgasmen
och sitt saktmod
dränkt i svett
spinner vinden
september tätare
omkring mig
och andarna
förnekar allt
igen, igen
igen
de svekfulla
de blinda
det ofullgångnas
snidare
vid de mildas dörrar
Och jag såg
ännu en
ännu en
varken vilde
eller djur
men okysst
oberörbar
konturerna
upplösta
svetslågan
cigarrettröken
ännu en
och jag såg
inga skyddsänglar
men mörkret
kring min säng
en gång till
en gång till
jag har
falskt pass
kluven tunga
smutsiga kläder
kultiverad
hemmastadd
husvill
ännu en gång
vid nattens brygga
Nej, jag har aldrig
varit i Paris
inte någon annanstans
heller
för den delen
Se så, gå nu
Lämna mig ifred
med min jugoslaviska
disco
och klockorna i
Högalid.
Idag finns det en
siffra
för allting.
Klockorna. Någon
har dött, här bor
så många gamla.
Gud, ge mig
en familj
Jag väntar ingen
ikväll
väntar inte
på ingen
Undrar plötsligt:
Vad kostar en
människa?
Vem bär henne fram
till giljotinen
om hon inte kan gå
själv?
Väntar ingen ikväll
ingen mer än natten
Ge mig en familj
Ord flammar upp.
glöder,
blir aska.
I året vars namn inte
får nämnas
framstammar jag med
spärrad stil
mina ytterst pinsamma
bekännelser
bara för att finna
juryn sovande
I året som lovar mig
en hejdlös cancer
ska jag lära mig leva
utan fetischer
men när andra dyrkar
sina tarmsystem
önskar jag min egen
död mindre frätande
I året då alla är på
väg hem igen
vill jag spränga deras
broar i luften
de får inte gå när jag
själv är förlamad
och dörrarna stängs om
min viljas katatoni
Bra, mitt barn:
du lär dig.
Din exil av tystnad.
Med skräck fördriver
jag
din skräck.
Bra så, mitt barn.
Du låter dig spaltas.
Dina mönster
börjar arta sig.
Viljelösa hund.
Dina händers åldrande.
Snart är det jul
det är väl kul
Redan som nyfödd
slog jag in på
brottets bana
Förutspådd en galnings
karriär
har jag aldrig behövt
tveka
men lär mig mer
gör mig rutten nog
att överleva
Lär mig att mörda
utan ånger
Snart är det jul
Till de hungriga:
en rågad tallrik
ångest.
Med socker och kanel.
Att ätas med
fingrarna.
Apsläktet
altruisterna.
Skratta inte: nu
är vi på samma nivå.
Jag minns. Men minnen
korrumperar och
försvagar.
Denna unkna stank
av gammal lycka!
Kalla mig Fido
Jag lever
för nästa köttben.
Asdag, asliv.
O att få leva
utan person,
att känna fallet,
sönderfallet
nedåt.
Ting töjer sig
som sinnen.
Tonen växer i styrka.
Just här,
i sprickan mellan våra
liv
lägger skulden ner sin
röst.
Du som är tillfreds
med dina egna svar
du som alltid ror ditt
liv i hamn
under massornas jubel
Ibland är det nog att
överleva.
Ibland är det allt
man kan ta emot.
Jag sitter i ett
hotellrum
Brev, fotografier
framför mig på bordet
Du var alltid så rädd
att fästa något på
papper
Du skrev: allt
känns så konstigt
mellan oss
Jag har inga pengar
Varje morgon
skjuter någon i mig
min dagliga dos av
surviving
Tonen växer i styrka.
Någon stiger ut
ur sin ram.
Många liv;
snart det sista
innan utslocknandet.
Attribut?
Alla svarar och bekräftar.
Belasta inte mer.
Skuld och sedan
som om varje dag.
Som om vi aldrig.
Skuld till att vakna,
upprepad.
En ny skepnad,
någon byter scen,
klipper av,
en annan chans, min i
vila,
osörjd, fredlös i
vila.
Som om varje liv.
Skuld till det.
Här är monstret, mitt
alibi.
Den du ser är inte
jag.
Osedd har jag själv
gått.
också du; inte heller
du,
i skuld.
Belasta mig inte mer.
Som om jag belastats,
inte mer.
Vi har mötts och
aldrig.
För att vara en
människa
var jag ovanligt
frånstötande.
En ängel gick för min
skull i exil.
Jag måste bränna
staden:
gatorna förrådde mig.
Jag såg kött falla av
ben,
lossna i sjok.
De andra var upptagna
med att dö.
Allt de gav mig var en
näve grus
och rådet att bita i
det.
Åt dem som redan har,
åt dem
skall varda givet.
Att acceptera det och
inget ha.
Vänsterhänt? Varken
eller.
Svär att inget säga.
Varje morgon klockan
sex
ringde min telefon.
Varje morgon klockan
sex
ringde min telefon
men jag rörde aldrig
luren.
Varje morgon klockan
sju
gick jag till mitt arbete.
Varje morgon klockan
sju
gick jag till mitt
arbete
med smaken av jord i
munnen.
Kriminell
fäster jag
förgiftningen
till jorden
vågor,
tillstånd
isotoper
av det
ännu osedda
och glömskans
spärrar
öppnas
gå vidare
gå vidare
det är över nu
i kärlek
väntar dygnen
på mina
frigivna
sekunder
IV
AGNUS DEI
Från en expert
på nödlösningar.
Från ett
fosterlandsoffer.
Från en
krigsskådeplats.
Från en presumtiv
attentator.
Från the presser of
the panic button.
Ditt allra mest vrånga
barn
trotsar
radiotystnaden.
Jag ser människosonen.
En sekund
möts våra blickar
och jag vet: alla
som älskar måste dö
för att åter kunna
älska.
Finns det en andra
chans? Du
ensam säger det. Vem
annars vet.
Mitt intellekt har inte
någon talan.
Jag reduceras till
allt jag är:
en blottad nacke
och ett frilagt
hjärta.
Det outsagda
kommer aldrig att bli
sagt.
Jag tillbringar de här
dagarna
i yttersta stillhet.
Jag väntar på ett
tecken.
Jag har sett
hur nära jordisk lust
och jordisk bitterhet
kan stå varandra.
Tysta mina protester.
Lyssna, lyssna inte:
Jag kommer alltid att
sträva emot.
Jag är min egen
fiende.
Det betyder ingenting.
0300
Klockan tre på natten
Det finns någon
jag måste träffa
Klockan tre på natten
befinner jag mig ännu
på sjukdomens hitsida
Denna dag av vatten
och hemliga
förbindelser
Denna natt av tecken
av närvaro
Lämna mig inte
Låt mig inte lämna dig
Ge mig åter
en levandes minnen
Var mina tankars hamn
Klockan tre på natten
kunde allt så lätt
vara återställt
till sitt vanliga
tillstånd av död
men du kom till mig
som till ett barn
40 dagar
Långt borta
från vattnet jag växte
i
håller jag på att dö
fastän jag ännu inte
är född
Ställ flera frågor
jag vill berätta
Långsamt, i små
men stadiga doser
för att kringgå
kroppens motreaktioner
intar jag
den lugna vissheten
om ett döende
Långt borta från
vattnet
som skulle fött mig
intar jag
att inte fortsätta
och fortsätta
annorlunda
Jag handskas vårdslöst
med det jag trodde var
sanning
Sök efter min själ
jag tror jag äger en
Ställ flera frågor
Var inte rädd,
vi är på torr mark nu
Här har du sagan
om de hala klipporna
om de vitmenade
gravarna
om dem som gjorde
sin skuld till min,
mig till en variation
som om de ord jag
ännu inte lärt mig
redan sagts emellan
dem
och varit mina
Här är mitt liv
Tavlornas väg
väggarna rösterna
och fullmånen
Taklampan förberedd
och sängens undre
värld
långt innan snäckorna
och hundarnas slaveri
Man kan krossa
knogarna
mot väggen
eller göra brännsår
med en tändare
för att undersöka
om livet finns
men man får aldrig
veta
Bara ett ord, kanske,
för en hel dag, och
många dagar
Det är för lite
bara en antydan
Det jag inte fick se
kan jag inte heller
minnas
Vad finns det att säga
Jag vet mer om kärlek
nu
än jag visste innan
Nu vet jag
att inget finns
att avsluta
Förr kunde jag se
ett jag och ett du
ett ja och ett nej
Det var ändå en
ovisshet
Nu vet jag mer
Det är ett ingenting
och inget finns
att sörja över
Så här får ingen se
mig
Jag har förstått
att jag är ensam nu
De fria
befriade från frihet
de blinda
befriade från ögats
skräck
de levande
befriade från livet
och fångna i det
de kåta
befriade från kättja
de nakna
befriade från nakenhet
de tänkande
befriade från tankar
de hungrande
befriade från törst
de fria
befriade
till frihet
Börja med rummet
Det som kan försona
finns inte här:
Sodom vore inte Sodom
utan sina domare.
Knivbladets resor
genom det levande
köttet.
Ett rum med fem
väggar,
ett krökt rum, krökt
kring sin egen smärta.
Oavsett om det finns
hopp
oavsett om det finns
mening
i att fortsätta
I detta rum
har kärlek vistats.
Så underligt.
Hur alla profetior
uppfyller sig själva.
Så underligt att se
att något kan läka.
Där ärren nu är röda
blir småningom vita
fläckar
utan känsel.
Det visste jag.
Jag går inte
längs kanten blundande
Så väl känner du mig
att du vet det
I mörkret lyser jag
mig fram
med tändstickor
Vad är mitt hopp?
Jag har inget hopp.
Om jag inte såg
skulle jag inte älska
om jag inte älskade
skulle jag inte lida
om jag inte led
levde jag inte.
”Och genom de tecken,
som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens
inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt
vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.”
Upp. 13:4
Kvinnan i blå klänning
som slår med sin käpp
på cigarretautomaterna
Kvinnan i blå klänning
tar emot betongen
som en älskare
Hennes ansikte
hennes ansikte
är en krater
Förverkliga dig själv
Jag tvättar henne och
binder upp hakan med
linneremsor, sveper
henne men
förgäves, de döda
vägrar dö
det finns ingen död
statistiken ljuger
och jag är bara en
bland månglarna
jag botar och
förbränns
tills morgonen kommer
för att föra bort
sin vinst
Kaos binder kransar,
maskiner,
åt de sovande de lika
vakna
The
woman in Houston
was
just a woman in Houston
Hon går förbi på
stigen, spanande, i
sykomoren hennes
syster vilande
på avtryckaren
Gränsen
mellan löv- och
barrskog
mellan hemma och
försvunnen
mellan rovdjur och
attrapp
gränsen,
gränserna
förakta dem
mitt sammanbrott
min schizofrena cell
och sedan
moln
sand
öken
snö
Passionen
torkan törsten
mötesplatsen en
annan massgrav de
rapporterade ännu en
banbrytande bedövning
de
underbara
passionen ambulansen
slemhinnorna det sista
arket papper
som om vatten vore
lösningen
som om offren kunde
offras
till det svarta det
djupa
det bländande det
sovande som
om något kunde vara
likgiltigt,
detached from pain and
loss
dessa lämningar
mångformiga
renslipade
åh,
Geraldine
sade hon
jag heter
inte Geraldine men
inte heller detta
är sanning och namnet
är Sharon Tates tredje
öga att röra
vid ditt ansikte
med berått mod vara
ett barn och omringas
av nätter och begrundande
psykosernas mångfald
och skönhet
Scarlett
Rivera
O’Hara
djävlarna
oslipad diamant sten
i stenen kropp
infrusen
i ett isblock som
om vatten vore
lösningen
och man talar om
frestelser
jag lyssnar lyssnar
inte
i utmarker där
jasminens doft
påminner om din
Detached from pain
i uoohörda drömmar
stannar jag,
i solfläckar
långsammare nu; och
du går aldrig mera
säker för min hämnd
det finns
ett annat sätt finns
det
ett annat
sätt oundgängligt
när också de
välkända trakterna
börjar blöda
försök inte trösta mig
försök
inte trösta
mig jag vill
plågas
det var verkligt inte
verkligt och jag
var född och ännu inte
född och död
och ännu inte död och
det var verkligt
jag sökte efter en
byggnad så ofelbar
att varje dess
byggsten kunde
lyftas ut och granskas
befinnas
godtagbar i sig som
fri som lösryckt
ur sitt sammanhang
befria mig inte låt
inte
födseln avstanna låt
processen fortsätta
och låt mig
alltid vara en
spetälsk
men rör vid mig
håll mig fast hindra
mig
inte
detta är den skogen
men ur denna mångfald
och ur denna mångfald
där vatten inte är nog
men mer än nog
där ett offer är
ett bindande löfte
och där ingenting kan
överta
ur denna mångfald
lösgör sig tomheten
och ord rinner ut
ur dess mun
som lava
ord rinner
nedför dess haka
som saliv
ord rinner ut ur dess
mun
som foster
ord rinner
nedför dess haka
som okända soldater
ord rinner ut
ur denna krets
som kättar
ord flyter fram
ur denna
hålighet,
döda,
döda.
O guds lamm
som borttager världens
synder
avlägsna mig diskret
ur dess åsyn
Ge mig en sömn
utan drömmar
utan rädsla
Det är bara du
som står ut med
att bli älskad
Ge mig en sömn
utan drömmar
ge mig frid
Låt lampan brinna i
köket
för jag är mörkrädd
Ring min arbetsgivare
och säg
att jag inte kommer i
morgon
Ge någon annan mitt
personnummer
någon som gör saken
bättre
Lås ytterdörren
och bädda om mig mjukt
Låt snön falla
som en viskning
mot mitt fönsterbleck
Stryk mig över håret
tills jag somnar
och låt mina vänner
hitta sängen tom