Bältdjuret
(diktsamling,
1989)
I
FAMILJEN
Familjen är en tragedi. Den härbärgerar
mörka hemligheter. Familjen är en
begravningsplats.
Ur dess trygga hägn slipper ingen levande.
Jag älskar familjen. Den gav mig döden
som jag varje dag ser i mina ögon.
Den gav mig en livslång ensamhet.
Det gav mig mitt värde av noll
och visade mig destruktivitetens
oemotståndliga lockelse.
Gränsen mellan kärlek och hat är osynlig.
Som en statslös passerar jag den dagligen.
Jag reser hem och finner att ingenting
har förändrats och att kriget är i full gång
på alla fronter. Nöden har ingen lag.
Familjen är nada. Så förgår dess ära.
Så reser den sig ur sin egen aska.
Så här förhöll det sig:
Jag trodde att allt jag gjorde
spelade en viktig roll och att
andra människor skulle kunna
göra mig lycklig. Jag var alltid
lika hungrig, som om tiden stod stilla.
Jag sänkte blicken mot marken.
Djupt därunder kunde jag ana
okända rikedomar som aldrig
skulle bli mina.
Jag har förlöpt mitt hem.
Aldrig mer ska jag bli så ensam.
Jag behöver bara sluta ögonen
för att på nytt kringvärvas av det.
Till slut trodde jag inte längre
att jag själv var en levande människa.
Till slut föll mina händer och fötter av.
Ambulansen behövde inte komma, jag
kunde gå på stumparna.
Framtiden var ingenting
som jag behövde frukta.
Den börjar och slutar
med en hunger, en fråga
och en stor bokstav,
illuminerad
med bladguld.
Det är omöjligt, omöjligt
och oundvikligt. Solbelyst.
Att kyssa en sandal och skända
en grav. Att ligga under en
klippa och se molnen gå bort.
Ge mig vad som mig tillkommer.
Fyll mitt tomrum.
Innesluten i det innersta,
i fruktan och den stora åtrån.
Som ett ägg i ormens buk. Som
om ingenting förändras. Som
när en ambulans pulserar fram
över gator våta av regn. Som
när trafikljusen blinkar gult.
Tyngden upphör. Tingens namn
faller ur mina svekfulla händer.
Filmer spelas upp för mig där någon
jagar mig längs ändlösa korridorer.
Dit du går ska jag inte gå.
Jag ser upp mot bergen. Därifrån
ska inte min hjälp komma.
Jag föddes
med en förgiftad silversked
i munnen.
Jag växte upp med en fot
redan död och begraven.
Sekler kom och sekler gick.
I en mörk garderob
redde jag mig ett litet bo.
Min bästa vän var en spindel.
När ingen människa var hemma
vågade jag mig ut
för att suga i mig litet
av den stimulerande miljön
Där fanns vackra tavlor.
Det är bara femtio steg
mellan människa och vilddjur.
Repet lägger sig så vänligt
kring min hals och erbjuder sig
att dra åt. Det säger:
Du kommer inte att ångra dig.
Den enkla spegeln.
Det lätta steget.
Jag ångrar ingenting.
I allt som hände fanns en spegel
i spegeln trodde du en annan log
och du kysste dina läppar genom glaset
och bar dig hemåt i din egen famn
Att älska dig var milt som syra
och din vänskap var ett stilla krig
du min döva som jag talade till
du min blinda som jag såg
Jag skriver till dig för att säga
att slutet blev lyckligare än början.
Bli stilla i din fattigdom.
Här kan du inte nå mig.
Regnet slår mot fönsterrutan.
Söndagen lägger sig till ro
i hörnet som en varg.
Tanken på dig kretsar
som en yr mal kring en låga,
flammar upp och förkolnar.
Tanken på dig är som tanken
på min egen begravning.
Ett sovande barn
är ingen bild av oskulden.
Också det kan redan vara
förgiftat och laglöst.
Också det kan hemsökas
av demoner, verkliga och drömda.
Också det kan önska livet
ur sig själv och andra.
Barnen står Guds rike närmast.
Det är de som bäst behöver
hans skydd.
Vi var tre syskon
men bara jag
blev galen.
För varje dag
blev jag alltmer bisarr,
och ful dessutom.
Näsan kröktes,
munnen drogs på sned,
det musgrå håret hängde,
tunt och stripigt.
Ingen,absolut ingen,
skulle ha kunnat älska
ett sådant barn.
Med tiden förstod jag
att det hela var ett skämt
där jag utgjorde poängen.
Jag ser in i spegeln.
God morgon, ditt äckel.
Blod, ångest och döden
väntar dig.
Så var det dags
att börja skolan.
Ni kan kalla mig
Ers Nådlöshet.
Nu kan mammorna gå hem.
Ett väl utfört arbete
är en källa till stolthet.
Nu ska vi läsa.
Nu ska vi räkna.
Nu ska vi sjunga
Röda stugor tåga vi förbi.
Och nu ska vi idrotta
i små mörkblå dräkter.
Den som inga vänner har
blir vald sist.
Den som ingen tycker om
är en dålig kamrat.
Den som sig i leken ger
får leken tåla.
Du är bränd.
Du är ute.
Du är död.
Vi saknar dig så. Vi ville bara väl.
Vi har omprövat alla våra värderingar.
Vi visste det inte, men du är mera dyrbar
för oss än en mingvas, ja, än en
aktieportfölj.
Älskling, kom hem. Gustav har fått cancer.
Lillebror har drunknat i badkaret.
Lillasyster har börjat gå på gatan.
Krukväxterna har fått spinn.
Middagarna smakar oss inte längre,
nej, till och med hunden har mist sin aptit.
Vi ska aldrig mera klaga över dina synder.
Kvällarna blir så långa nu för tiden,
och det är aldrig något sevärt på TV.
Vi erkänner att allt var vårt fel
bara du snart kommer hem.
Vi hittar aldrig
en bättre hushållerska
än du.
Anden viskade:
es ist so kalt.
Skulle jag tro henne
om det inte vore
för min barndom
mellan mörkrets spjälverk
mellan många händer
mellan dag och dag
mellan famn och famn
allt det,
som alltid upprepas,
aldrig mattas
eller avtar
allt det
som alltid upprepas
liv för liv
medan moteldarna
en efter en
slocknar i vinden
En mor lämnar sitt barn,
hennes frånvaro
lämnar det aldrig.
Tysta tider kan det känna
en kall fläkt över pannan
som en osynlig går förbi.
Varje natt kommer denna någon
och sätter sig på sängkanten
insvept i jorddoft.
Ett barn är ett slagfält och en ädel sten.
Marken skövlas, bara stenen blir kvar,
djupt under ytan.
Med åren blir plågoandarna mindre hotfulla
och mera löjeväckande. Jag tar fram dem,
en efter en, ur minnet, granskar, vänder
och vrider på dem. Sedan lägger jag dem
i askfatet och sätter till en tändsticka.
Det bereder mig ett stort nöje.
Jag skrattar varje dag,
Många trode aldrig att det skulle
bli folk av mig. Vad skulle jag då göra?
Jag beslöt mig för att bli
allt som de inte tyckte om.
Varje anständig familj, varje grupp,
varje skoklass, varje klan, ser till
att skaffa sig ett eget objekt för hån och spe.
För en så utvald kan den mest trösterika
syn av alla
vara en äng full av betande svarta får.
Det som band os samman
kunde inte bestå.
Tvivlet blir sått
i människornas hjärtan.
Drömmarna blir krossade,
broarna rasar samman.
Det som band oss
kunde inte bestå.
Låt tåget gå
med alla levande
låt tåget gå
med släckta lyktor
låt tåget gå
II
BLOD, ÅNGEST OCH DÖDEN
Jag går längs en gata och vet inte
hur länge jag ännu ska gå. Så länge
villebrådet springer och de döda sörjs.
Tätt bakom ryggen har jag skuggan
av mitt eget liv, och början där det
redan nu har slutat, och slutet där det
redan nu har börjat. Jag fortsätter gå.
Fråga inte mig vad det var som blev fel,
fråga inte mig.
Ljudet av portar som slås igen, järn
mot järn. En dag kan vara ett återtagande
av en kvadratmeter förlorat land.
Hämnden i att fortfarande vara vid liv.
En morgon vaknade jag stigmatiserad
men ingen annan kunde se tecknen.
Allt som behövdes var en varm natt
med fönstret öppet mot torget.
Då koncentrerades den dittills
vaga smärtan till en enda punkt av ljus
som lyste inåt ifrån ytan. Nu går dagar
och nätter utan att jag behöver tala.
Jag betraktar det som visar sig.
Det är som om jag färdas orörlig
in i en målning som aldrig blir färdig.
På avstånd syns en kvinna med bortvänt huvud
bredvid ruinen av ett hus, där fåglar
flyger in och ut genom tomma fönsterbågar.
Ingen kan passera obemärkt
över de öppna fälten.
Blidrutan krymper ned till en lysande prick
och slocknar
Sex starka män bär dig längs en nykrattad
grusgång
Den svarta katten korsar gatan och försvinner
in i buskarna
Dårarnas drottning lägger patiens vid ett
slitet köksbord
Älskarinnan sticker nålar i sin motståndares
fotografi
Den äkta mannen sitter vid en barnsäng och
stirrar mot dörren
En cigarrettfimp faller ned i rännstenen och
förs bort av vattnet
Bisvärmen lämnar det fallfärdiga skjulet
invid järnvägsspåret
En flicka lägger ett brev i en brevlåda och
ångrar sig genast
Ett blad rivs ut ur en anteckningsbok och
skrynklas ihop
Pojken går ut ur rummet och stänger dörren
tyst bakom sig
Gräset växer upp och nu finns det ingen kvar
som minns dig
Morgonen kommer och allting börjar på nytt
Fåglarna är bleka i det färglösa ljuset
där de sitter under rådhusets takskägg
Sömnen har varit både en vän och en fiende
Ingenting som fanns i den är just nu levande
Det har antingen varit eller kommer att vara
Det kan inte längre skada eller kommer att skada
Det kan inte riva ned eller kommer att riva
ned
Torghandlarna börjar lägga fram sina frukter
Den döda naturen kommer inte att sakna dem
Helgonen lämnar sina möblerade hyresrum
och försvinner om hörnet med böcker i
fickorna
Andarna går till vila som fladdermöss i taket
och luften börjar fyllas av ljudet från bilar
Det som kan skada kommer inte att skada just
nu
Det som förgör lägger sitt arbete åt sidan
Låt oss nu betrakta
dig i min bröstkorgs bur,
ondska, och hur du
får mig att svälta
Spräckliga alternativ
öppna isvak
svettkalla telefonlur
Nu är bara dina
fingrar löftesrika:
en driven handstil
en elak flicka
mumlar vidare
En konspiratör
i ett rum fyllt
av tidsfördriv
vita bilder, vita ramar
Sätt mig på prov
jag går inte dit mer
Du reser charter
med ett vykort som karta
Du gråter, talar,
talar, talar,
tystnar, vrider
dig, vrider dig
Det är din tur nu
Du tror inte på kärlek
i huset intill
I en annan stadsdel
är du död
Låt oss se hur stark du är
dessa dagar som gamla fyllor
som våt hud i minusgrader
dessa dagar som kåta hundar
inlåsta i källaren
i livets tunna hinna
den skimrande
Lammet ska snart gå sitt öde till mötes.
Människorna har köpt sig påskris:
spankers have more fun.
Besättningen exploderar i raketen.
Stenarna i marken. Fotens
tyngd mot marken. Jag prisar
västerlandets civilisation,
nylonstrumpan, kommunismen
och kapitalismen. En vit gravhäll
av marmor på vilken nattliga
orgier och excesser äger rum. Lovade
vare nattvardsgästerna och petuniorna.
Lovade vare tacket och lovet.
Alla har rätt. Alla har lika rätt.
Alla har rätt att förbli tysta.
Se upp för dörrarna. Dörrarna
stängs.
Här är imman på ett glas vitt vin
och röken från en cigarrett.
När TV:n börjar flimra grått
spelar radion Billie Holiday
och jag tas in i mörkret
för att falla ostörd.
Här är något att begrunda:
hur en dag kan falla ihop och dö.
Jag höll mig absolut stilla
och nonchalerade djuren
som kröp över min kropp.
Lugn och inte alls olycklig
gick jag ut till snön
och stod och såg på
medan bilen körde bort.
Så gick jag hemåt
med en tidning under armen
och tänkte på situationen
och på något som borde funnits där
och i den stunden var jag en bödel
och när jag kom hem
och låste dörren bakom mig
rann allting av mig som smält snö
och jag kunde skratta
åt alla hopp utom förintelsen
och de våta färgfälten
och mitt tvång att leva.
Jag har sagt:
en svart morgon
blir en vit kväll.
Var viss om motsatsen.
Jag är så lycklig, så
outsägligt lycklig
när jag sover.
Jag tiger som en ängel
med munnen full av snö,
med ögonen klarblå
och kinderna så rosiga
i nattens mörker.
Helvetet finns här på jorden.
Himlen finns i sömnen.
Tag mig till ett sjukhus
där någon vet mitt namn,
tag mig till ett sjukhus
där någon vet mitt namn.
Jag ser på dig
med ögon som skiftar i gult.
Vi ska göra upp nu.
En tango för såriga fötter.
En natt att överdriva, driva
i det längsta.
En natt som skyr sin morgon.
Jag lämnar staden.
Här blev jag ond
men olycklig.
Jag stal ett telefonnummer.
Jag behövde inget annat.
En kall hand grep om min handled.
Jag höll ett gevär mot axeln.
Det blåste kallt från havet.
Jag hade oräkneliga liv.
Här slutade ett.
Kolonner. Varemellan
de rättrogna syntes träda fram.
Vad sade Gud till sitt minsta barn?
Gud sade: ROLEX.
Ord, ord.
Jag drar ut alla register.
Det är vackert.
Det gör ont i min kropp.
Trodde de jag visste?
Jag visste inget.
Jag gräver djupare.
Där är den galna hunden.
Trycket över öronen.
Lukten av narkos igen.
Solen lyser varm över folk och fä.
En sådan dag är det inte gott att vara.
Jag ligger på jorden och drömmer
att råttor äter mig levande.
Gräset växer under mig och önskar
att det vore någon annanstans.
Jag reser mig och går uppäten därifrån.
Jag säger: Gode Gud
var kommer människorna ifrån
och vad har du menat med dem
och Gud säger:
de är inte här av någon särskild anledning
de ska bara vara här under solen
en liten stund
Jag stod i en busskö med en storm innanför
pannan
och såg på klockan fastän tiden hade gått
ifrån mig
jag stod i en rulltrappa som gick åt fel håll
och väntade på att någon skulle trycka på
nödstopp
jag stode vid bardisken och letade efter mitt
ansikte
men det hade någon annan redan druckit upp
jag stod i en garderob och letade efter
utgången
och visste inte att den fanns bakom mig
och sveket levde som en smitta i världen
På den tiden var allt jag sökte
en bit jord som ville ha mig
och jag stod utanför en dörr
och någon sade
ska vi inte gå in
och jag svarade
men först måste vi ju gå hem
Man ser en kvinna ligga
på mage tvärs över en säng
med huvudet mot armarna.
Ljusränder från ett fönster
faller över hennes kropp.
Bredvid henne ligger
ett fotografi. Det visar
en kvinna med ljust hår.
Hon är klädd i en vit blus
och skrattar mot kameran.
I fotografiets nedre vänstra hörn
står skrivet med kulspetspenna:
XXX, H.
Det var den sommaren
när du och jag och han
älskade varandra,
när en perfekt dag var
en dag utan början eller slut,
en dag fylld av ceremonier,
en ändlös rast
på väg ingenstans.
III
I ÄNGELNS FAMN
En ängel kom till mig
i drömmen. Hon sade:
Jag är här för att ta dig hem.
I ängelns famn
sover jag, snön faller
därute, snön faller.
I morgon ska jag stiga upp
och skrika mig blodig.
Det var i parken
Vi låg på samma filt
Du läste en bok
och jag blundade
Då kände jag
dina läppar snudda
vid huden i min nacke
Vad var det där
sade jag
Det är jag, sade du
det är jag
och ditt ljusa hår
föll över mig
Sedan stod vi
innanför min dörr
Jag lade händerna
på dina höfter
och tryckte dig
emot mig
Med dagsljuset försvinner entydigheten.
Ting och ansikten förändras och fördjupas.
Tron på den egna genomskinligheten
Tårarnas aldrig sinande källor
Den smittsamma lusten att lemlästa
Handen som inte hejdas i luften
Biktens otydbara bekännelser
Uppenbarelsernas smärtsamma skönhet
De oläsliga namnteckningarna
De likt städer brinnande tankarna
Sorgebuden och de nötta dansgolven
Fattigdomen och den frivilliga exilen
Attraktionen och självplågeriet
Den oartikulerade mässan
Den offrade duvans vinge
De fyra breda penseldragen
Det sista som lämnar människan
är sorgen över vad som blev
av hennes liv. Banden skärs av,
ett efter ett. Tyngderna
lyfts bort.
Bakom tingen finns
deras mörka sidor.
Bakom människan finns
det svarta rummet,
ljusbringaren, steget
in i henne själv, ut
ur tanken, ur kroppen,
in i mångfalden.
(Till Karin Johansson)
En viloplats är sömnen,
ett smärtans eld upphör.
Främmande fartyg tar dig
till främmande land,
gator, tungomål.
Mörka skepp i mörka hamnar.
Du och din identitet.
En enda, obruten parabel
och befriad din kropp
som jordisk rätar sig
och dansar stegen genom rummet.
Vi lever länge, alltför kort
och alltför länge.
I denna bana, den
som är vår levnad,
finns ändå mitt i kastet,
mitt i banan tid och rum
att byta skepnad –
kanske till vårt ursprung,
det som var oss menat
långt innan någon annan
gjort sitt anspråk.
I den franska staden
Lourdes uppenbarade sig
år 1858 Jungfru Maria
för den unga flickan
Bernadette Soubirous.
Bilden fortsätter
utanför ramen.
Förintad, förlåten,
övergiven, betraktad.
Med någons ögon. I någon
som inte ser utan att
först dölja sig. I någon
som varken finns eller
inte finns. Någon talar
från en obefläckad plats.
Någon som ger frid och plågar
med samma hand.
Ännu en dag
och inga brev.
Jag är en dålig människa.
Förkasta mig inte.
Jag kräver inte
ett bättre öde.
Det enda oföränderliga
är Gud, i ikonens blick,
i stenens minnen.
Löven faller, snön faller,
istapparna faller, regnet faller.
Du sitter med din cigarrett och ser
på reporna i bordets yta.
Det är inte livet som gör dig illa,
du lägger själv ut stenarna på din väg.
De som lämnade dig hade någon annanstans att
gå.
Det är inte livet som plågar dig, din egen
högra hand
bryter den vänstra handens fingrar bakåt,
din egen tystnad lägger sig över ditt språk
och befruktar det.
Du säger att du är slut men det är nu allt
börjar.
Det är inte andar som kämpar om din själ,
en kvinna ska inte segla in i din tillvaro
och göra den till ett himmelrike,
din början ska inte kosta dig livet.
Du frågar mig
varför jag alltid springer.
Det är för att se
om någon följer efter.
Med händerna vilande på stolens karmar
och fötterna i blå skor korsade vid vristerna
betraktar medicinkvinnan mig lugnt. Jag
kommer
till henne med stickor och strån. Utanför
fönstret
är det vinter eller sommar. Utanför dörren
ringer telefoner och andra dörrar öppnas och
stängs.
Ingenting hörs i rummet mer än knäppandet
från värmeelementet och ljudet av min egen
röst.
Någonting i mig kommer jag aldrig förbi.
Någonting kommer alltid att förbli i mig.
Människor passerar inte utan att lämna spår.
Jag genomgår stora förvandlingar. Jag tömmer
mina fickor på småmynt och papperslappar
varje kväll.
Jag har sålt min telefon och flyttar ofta
med allt mindre och mindre bagage men allting
är förgäves. Kring mig har jag alltid dem jag
älskat.
Tiden tar inte bort någonting, den tillför
bara.
Kärleken går inte att kväva. Kärleken är
lättare
än tiden. Jag slår upp ögonen och tänker:
en ny dag. Det är inte lätt att vänja sig.
Vad är priset för en sådan harmoni?
Kanske har jag redan betalat. Allt jag vet
är att minnen dödar. Här är jag nu,
strandad i tiden, en tillfällig besökare,
en som överlever. Allting
var värt det här.
Tillvarons sönderfall
visade sig nödvändigt.
Allting vred sig
kring sin axel,
mot sin spets.
Bergen stred
och bildade kontinenter.
Människor kom varandra
näst intill, näst intill.
Hus som rasat samman.
Knäckta cellohalsar.
Ett annat liv.
Men också tvivlet
har sin gräns.
Det sista ordet
blev inte: gå
men: kom.
Det fanns en fortsättning.
Jag vet en röst
jag alltid ska höra.
Glasklar.