Bältdjuret
(diktsamling, 1989)
I
FAMILJEN
Familjen
är en tragedi. Den härbärgerar
mörka
hemligheter. Familjen är en begravningsplats.
Ur
dess trygga hägn slipper ingen levande.
Jag
älskar familjen. Den gav mig döden
som
jag varje dag ser i mina ögon.
Den
gav mig en livslång ensamhet.
Det
gav mig mitt värde av noll
och
visade mig destruktivitetens
oemotståndliga
lockelse.
Gränsen
mellan kärlek och hat är osynlig.
Som
en statslös passerar jag den dagligen.
Jag
reser hem och finner att ingenting
har
förändrats och att kriget är i full gång
på
alla fronter. Nöden har ingen lag.
Familjen
är nada. Så förgår dess ära.
Så
reser den sig ur sin egen aska.
Så
här förhöll det sig:
Jag
trodde att allt jag gjorde
spelade
en viktig roll och att
andra
människor skulle kunna
göra
mig lycklig. Jag var alltid
lika
hungrig, som om tiden stod stilla.
Jag
sänkte blicken mot marken.
Djupt
därunder kunde jag ana
okända
rikedomar som aldrig
skulle
bli mina.
Jag
har förlöpt mitt hem.
Aldrig
mer ska jag bli så ensam.
Jag
behöver bara sluta ögonen
för
att på nytt kringvärvas av det.
Till
slut trodde jag inte längre
att
jag själv var en levande människa.
Till
slut föll mina händer och fötter av.
Ambulansen
behövde inte komma, jag
kunde
gå på stumparna.
Framtiden
var ingenting
som
jag behövde frukta.
Den
börjar och slutar
med
en hunger, en fråga
och
en stor bokstav,
illuminerad
med
bladguld.
Det
är omöjligt, omöjligt
och
oundvikligt. Solbelyst.
Att
kyssa en sandal och skända
en
grav. Att ligga under en
klippa
och se molnen gå bort.
Ge
mig vad som mig tillkommer.
Fyll
mitt tomrum.
Innesluten
i det innersta,
i
fruktan och den stora åtrån.
Som
ett ägg i ormens buk. Som
om
ingenting förändras. Som
när
en ambulans pulserar fram
över
gator våta av regn. Som
när
trafikljusen blinkar gult.
Tyngden
upphör. Tingens namn
faller
ur mina svekfulla händer.
Filmer
spelas upp för mig där någon
jagar
mig längs ändlösa korridorer.
Dit
du går ska jag inte gå.
Jag
ser upp mot bergen. Därifrån
ska
inte min hjälp komma.
Jag
föddes
med
en förgiftad silversked
i
munnen.
Jag
växte upp med en fot
redan
död och begraven.
Sekler
kom och sekler gick.
I
en mörk garderob
redde
jag mig ett litet bo.
Min
bästa vän var en spindel.
När
ingen människa var hemma
vågade
jag mig ut
för
att suga i mig litet
av
den stimulerande miljön
Där
fanns vackra tavlor.
Det
är bara femtio steg
mellan
människa och vilddjur.
Repet
lägger sig så vänligt
kring
min hals och erbjuder sig
att
dra åt. Det säger:
Du
kommer inte att ångra dig.
Den
enkla spegeln.
Det
lätta steget.
Jag
ångrar ingenting.
I
allt som hände fanns en spegel
i
spegeln trodde du en annan log
och
du kysste dina läppar genom glaset
och
bar dig hemåt i din egen famn
Att
älska dig var milt som syra
och
din vänskap var ett stilla krig
du
min döva som jag talade till
du
min blinda som jag såg
Jag
skriver till dig för att säga
att
slutet blev lyckligare än början.
Bli
stilla i din fattigdom.
Här
kan du inte nå mig.
Regnet
slår mot fönsterrutan.
Söndagen
lägger sig till ro
i
hörnet som en varg.
Tanken
på dig kretsar
som
en yr mal kring en låga,
flammar
upp och förkolnar.
Tanken
på dig är som tanken
på
min egen begravning.
Ett
sovande barn
är
ingen bild av oskulden.
Också
det kan redan vara
förgiftat
och laglöst.
Också
det kan hemsökas
av
demoner, verkliga och drömda.
Också
det kan önska livet
ur
sig själv och andra.
Barnen
står Guds rike närmast.
Det
är de som bäst behöver
hans
skydd.
Vi
var tre syskon
men
bara jag
blev
galen.
För
varje dag
blev
jag alltmer bisarr,
och
ful dessutom.
Näsan
kröktes,
munnen
drogs på sned,
det
musgrå håret hängde,
tunt
och stripigt.
Ingen,absolut
ingen,
skulle
ha kunnat älska
ett
sådant barn.
Med
tiden förstod jag
att
det hela var ett skämt
där
jag utgjorde poängen.
Jag
ser in i spegeln.
God
morgon, ditt äckel.
Blod,
ångest och döden
väntar
dig.
Så
var det dags
att
börja skolan.
Ni
kan kalla mig
Ers
Nådlöshet.
Nu
kan mammorna gå hem.
Ett
väl utfört arbete
är
en källa till stolthet.
Nu
ska vi läsa.
Nu
ska vi räkna.
Nu
ska vi sjunga
Röda
stugor tåga vi förbi.
Och
nu ska vi idrotta
i
små mörkblå dräkter.
Den
som inga vänner har
blir
vald sist.
Den
som ingen tycker om
är
en dålig kamrat.
Den
som sig i leken ger
får
leken tåla.
Du
är bränd.
Du
är ute.
Du
är död.
Vi
saknar dig så. Vi ville bara väl.
Vi
har omprövat alla våra värderingar.
Vi
visste det inte, men du är mera dyrbar
för
oss än en mingvas, ja, än en aktieportfölj.
Älskling,
kom hem. Gustav har fått cancer.
Lillebror
har drunknat i badkaret.
Lillasyster
har börjat gå på gatan.
Krukväxterna
har fått spinn.
Middagarna
smakar oss inte längre,
nej,
till och med hunden har mist sin aptit.
Vi
ska aldrig mera klaga över dina synder.
Kvällarna
blir så långa nu för tiden,
och
det är aldrig något sevärt på TV.
Vi
erkänner att allt var vårt fel
bara
du snart kommer hem.
Vi
hittar aldrig
en
bättre hushållerska
än
du.
Anden
viskade:
es
ist so kalt.
Skulle
jag tro henne
om
det inte vore
för
min barndom
mellan
mörkrets spjälverk
mellan
många händer
mellan
dag och dag
mellan
famn och famn
allt
det,
som
alltid upprepas,
aldrig
mattas
eller
avtar
allt
det
som
alltid upprepas
liv
för liv
medan
moteldarna
en
efter en
slocknar
i vinden
En
mor lämnar sitt barn,
hennes
frånvaro
lämnar
det aldrig.
Tysta
tider kan det känna
en
kall fläkt över pannan
som
en osynlig går förbi.
Varje
natt kommer denna någon
och
sätter sig på sängkanten
insvept
i jorddoft.
Ett
barn är ett slagfält och en ädel sten.
Marken
skövlas, bara stenen blir kvar,
djupt
under ytan.
Med
åren blir plågoandarna mindre hotfulla
och
mera löjeväckande. Jag tar fram dem,
en
efter en, ur minnet, granskar, vänder
och
vrider på dem. Sedan lägger jag dem
i
askfatet och sätter till en tändsticka.
Det
bereder mig ett stort nöje.
Jag
skrattar varje dag,
Många
trode aldrig att det skulle
bli
folk av mig. Vad skulle jag då göra?
Jag
beslöt mig för att bli
allt
som de inte tyckte om.
Varje
anständig familj, varje grupp,
varje
skoklass, varje klan, ser till
att
skaffa sig ett eget objekt för hån och spe.
För
en så utvald kan den mest trösterika
syn
av alla
vara
en äng full av betande svarta får.
Det
som band os samman
kunde
inte bestå.
Tvivlet
blir sått
i
människornas hjärtan.
Drömmarna
blir krossade,
broarna
rasar samman.
Det
som band oss
kunde
inte bestå.
Låt
tåget gå
med
alla levande
låt
tåget gå
med
släckta lyktor
låt
tåget gå
II
BLOD,
ÅNGEST OCH DÖDEN
Jag
går längs en gata och vet inte
hur
länge jag ännu ska gå. Så länge
villebrådet
springer och de döda sörjs.
Tätt
bakom ryggen har jag skuggan
av
mitt eget liv, och början där det
redan
nu har slutat, och slutet där det
redan
nu har börjat. Jag fortsätter gå.
Fråga
inte mig vad det var som blev fel,
fråga
inte mig.
Ljudet
av portar som slås igen, järn
mot
järn. En dag kan vara ett återtagande
av
en kvadratmeter förlorat land.
Hämnden
i att fortfarande vara vid liv.
En
morgon vaknade jag stigmatiserad
men
ingen annan kunde se tecknen.
Allt
som behövdes var en varm natt
med
fönstret öppet mot torget.
Då
koncentrerades den dittills
vaga
smärtan till en enda punkt av ljus
som
lyste inåt ifrån ytan. Nu går dagar
och
nätter utan att jag behöver tala.
Jag
betraktar det som visar sig.
Det
är som om jag färdas orörlig
in
i en målning som aldrig blir färdig.
På
avstånd syns en kvinna med bortvänt huvud
bredvid
ruinen av ett hus, där fåglar
flyger
in och ut genom tomma fönsterbågar.
Ingen
kan passera obemärkt
över
de öppna fälten.
Blidrutan
krymper ned till en lysande prick och slocknar
Sex
starka män bär dig längs en nykrattad grusgång
Den
svarta katten korsar gatan och försvinner in i buskarna
Dårarnas
drottning lägger patiens vid ett slitet köksbord
Älskarinnan
sticker nålar i sin motståndares fotografi
Den
äkta mannen sitter vid en barnsäng och stirrar mot dörren
En
cigarrettfimp faller ned i rännstenen och förs bort av vattnet
Bisvärmen
lämnar det fallfärdiga skjulet invid järnvägsspåret
En
flicka lägger ett brev i en brevlåda och ångrar sig genast
Ett
blad rivs ut ur en anteckningsbok och skrynklas ihop
Pojken
går ut ur rummet och stänger dörren tyst bakom sig
Gräset
växer upp och nu finns det ingen kvar som minns dig
Morgonen
kommer och allting börjar på nytt
Fåglarna
är bleka i det färglösa ljuset
där
de sitter under rådhusets takskägg
Sömnen
har varit både en vän och en fiende
Ingenting
som fanns i den är just nu levande
Det
har antingen varit eller kommer att vara
Det
kan inte längre skada eller kommer att skada
Det
kan inte riva ned eller kommer att riva ned
Torghandlarna
börjar lägga fram sina frukter
Den
döda naturen kommer inte att sakna dem
Helgonen
lämnar sina möblerade hyresrum
och
försvinner om hörnet med böcker i fickorna
Andarna
går till vila som fladdermöss i taket
och
luften börjar fyllas av ljudet från bilar
Det
som kan skada kommer inte att skada just nu
Det
som förgör lägger sitt arbete åt sidan
Låt
oss nu betrakta
dig
i min bröstkorgs bur,
ondska,
och hur du
får
mig att svälta
Spräckliga
alternativ
öppna
isvak
svettkalla
telefonlur
Nu
är bara dina
fingrar
löftesrika:
en
driven handstil
en
elak flicka
mumlar
vidare
En
konspiratör
i
ett rum fyllt
av
tidsfördriv
vita
bilder, vita ramar
Sätt
mig på prov
jag
går inte dit mer
Du
reser charter
med
ett vykort som karta
Du
gråter, talar,
talar,
talar,
tystnar,
vrider
dig,
vrider dig
Det
är din tur nu
Du
tror inte på kärlek
i
huset intill
I
en annan stadsdel
är
du död
Låt
oss se hur stark du är
dessa
dagar som gamla fyllor
som
våt hud i minusgrader
dessa
dagar som kåta hundar
inlåsta
i källaren
i
livets tunna hinna
den
skimrande
Lammet
ska snart gå sitt öde till mötes.
Människorna
har köpt sig påskris:
spankers
have more fun.
Besättningen
exploderar i raketen.
Stenarna
i marken. Fotens
tyngd
mot marken. Jag prisar
västerlandets
civilisation,
nylonstrumpan,
kommunismen
och
kapitalismen. En vit gravhäll
av
marmor på vilken nattliga
orgier
och excesser äger rum. Lovade
vare
nattvardsgästerna och petuniorna.
Lovade
vare tacket och lovet.
Alla
har rätt. Alla har lika rätt.
Alla
har rätt att förbli tysta.
Se
upp för dörrarna. Dörrarna
stängs.
Här
är imman på ett glas vitt vin
och
röken från en cigarrett.
När
TV:n börjar flimra grått
spelar
radion Billie Holiday
och
jag tas in i mörkret
för
att falla ostörd.
Här
är något att begrunda:
hur
en dag kan falla ihop och dö.
Jag
höll mig absolut stilla
och
nonchalerade djuren
som
kröp över min kropp.
Lugn
och inte alls olycklig
gick
jag ut till snön
och
stod och såg på
medan
bilen körde bort.
Så
gick jag hemåt
med
en tidning under armen
och
tänkte på situationen
och
på något som borde funnits där
och
i den stunden var jag en bödel
och
när jag kom hem
och
låste dörren bakom mig
rann
allting av mig som smält snö
och
jag kunde skratta
åt
alla hopp utom förintelsen
och
de våta färgfälten
och
mitt tvång att leva.
Jag
har sagt:
en
svart morgon
blir
en vit kväll.
Var
viss om motsatsen.
Jag
är så lycklig, så
outsägligt
lycklig
när
jag sover.
Jag
tiger som en ängel
med
munnen full av snö,
med
ögonen klarblå
och
kinderna så rosiga
i
nattens mörker.
Helvetet
finns här på jorden.
Himlen
finns i sömnen.
Tag
mig till ett sjukhus
där
någon vet mitt namn,
tag
mig till ett sjukhus
där
någon vet mitt namn.
Jag
ser på dig
med
ögon som skiftar i gult.
Vi
ska göra upp nu.
En
tango för såriga fötter.
En
natt att överdriva, driva
i
det längsta.
En
natt som skyr sin morgon.
Jag
lämnar staden.
Här
blev jag ond
men
olycklig.
Jag
stal ett telefonnummer.
Jag
behövde inget annat.
En
kall hand grep om min handled.
Jag
höll ett gevär mot axeln.
Det
blåste kallt från havet.
Jag
hade oräkneliga liv.
Här
slutade ett.
Kolonner.
Varemellan
de
rättrogna syntes träda fram.
Vad
sade Gud till sitt minsta barn?
Gud
sade: ROLEX.
Ord,
ord.
Jag
drar ut alla register.
Det
är vackert.
Det
gör ont i min kropp.
Trodde
de jag visste?
Jag
visste inget.
Jag
gräver djupare.
Där
är den galna hunden.
Trycket
över öronen.
Lukten
av narkos igen.
Solen
lyser varm över folk och fä.
En
sådan dag är det inte gott att vara.
Jag
ligger på jorden och drömmer
att
råttor äter mig levande.
Gräset
växer under mig och önskar
att
det vore någon annanstans.
Jag
reser mig och går uppäten därifrån.
Jag
säger: Gode Gud
var
kommer människorna ifrån
och
vad har du menat med dem
och
Gud säger:
de
är inte här av någon särskild anledning
de
ska bara vara här under solen
en
liten stund
Jag
stod i en busskö med en storm innanför pannan
och
såg på klockan fastän tiden hade gått ifrån mig
jag
stod i en rulltrappa som gick åt fel håll
och
väntade på att någon skulle trycka på nödstopp
jag
stode vid bardisken och letade efter mitt ansikte
men
det hade någon annan redan druckit upp
jag
stod i en garderob och letade efter utgången
och
visste inte att den fanns bakom mig
och
sveket levde som en smitta i världen
På
den tiden var allt jag sökte
en
bit jord som ville ha mig
och
jag stod utanför en dörr
och
någon sade
ska
vi inte gå in
och
jag svarade
men
först måste vi ju gå hem
Man
ser en kvinna ligga
på
mage tvärs över en säng
med
huvudet mot armarna.
Ljusränder
från ett fönster
faller
över hennes kropp.
Bredvid
henne ligger
ett
fotografi. Det visar
en
kvinna med ljust hår.
Hon
är klädd i en vit blus
och
skrattar mot kameran.
I
fotografiets nedre vänstra hörn
står
skrivet med kulspetspenna:
XXX,
H.
Det
var den sommaren
när
du och jag och han
älskade
varandra,
när
en perfekt dag var
en
dag utan början eller slut,
en
dag fylld av ceremonier,
en
ändlös rast
på
väg ingenstans.
III
I
ÄNGELNS FAMN
En
ängel kom till mig
i
drömmen. Hon sade:
Jag
är här för att ta dig hem.
I
ängelns famn
sover
jag, snön faller
därute,
snön faller.
I
morgon ska jag stiga upp
och
skrika mig blodig.
Det
var i parken
Vi
låg på samma filt
Du
läste en bok
och
jag blundade
Då
kände jag
dina
läppar snudda
vid
huden i min nacke
Vad
var det där
sade
jag
Det
är jag, sade du
det
är jag
och
ditt ljusa hår
föll
över mig
Sedan
stod vi
innanför
min dörr
Jag
lade händerna
på
dina höfter
och
tryckte dig
emot
mig
Med
dagsljuset försvinner entydigheten.
Ting
och ansikten förändras och fördjupas.
Tron
på den egna genomskinligheten
Tårarnas
aldrig sinande källor
Den
smittsamma lusten att lemlästa
Handen
som inte hejdas i luften
Biktens
otydbara bekännelser
Uppenbarelsernas
smärtsamma skönhet
De
oläsliga namnteckningarna
De
likt städer brinnande tankarna
Sorgebuden
och de nötta dansgolven
Fattigdomen
och den frivilliga exilen
Attraktionen
och självplågeriet
Den
oartikulerade mässan
Den
offrade duvans vinge
De
fyra breda penseldragen
Det
sista som lämnar människan
är
sorgen över vad som blev
av
hennes liv. Banden skärs av,
ett
efter ett. Tyngderna
lyfts
bort.
Bakom
tingen finns
deras
mörka sidor.
Bakom
människan finns
det
svarta rummet,
ljusbringaren,
steget
in
i henne själv, ut
ur
tanken, ur kroppen,
in
i mångfalden.
(Till
Karin Johansson)
En
viloplats är sömnen,
ett
smärtans eld upphör.
Främmande
fartyg tar dig
till
främmande land,
gator,
tungomål.
Mörka
skepp i mörka hamnar.
Du
och din identitet.
En
enda, obruten parabel
och
befriad din kropp
som
jordisk rätar sig
och
dansar stegen genom rummet.
Vi
lever länge, alltför kort
och
alltför länge.
I
denna bana, den
som
är vår levnad,
finns
ändå mitt i kastet,
mitt
i banan tid och rum
att
byta skepnad –
kanske
till vårt ursprung,
det
som var oss menat
långt
innan någon annan
gjort
sitt anspråk.
I
den franska staden
Lourdes
uppenbarade sig
år
1858 Jungfru Maria
för
den unga flickan
Bernadette
Soubirous.
Bilden
fortsätter
utanför
ramen.
Förintad,
förlåten,
övergiven,
betraktad.
Med
någons ögon. I någon
som
inte ser utan att
först
dölja sig. I någon
som
varken finns eller
inte
finns. Någon talar
från
en obefläckad plats.
Någon
som ger frid och plågar
med
samma hand.
Ännu
en dag
och
inga brev.
Jag
är en dålig människa.
Förkasta
mig inte.
Jag
kräver inte
ett
bättre öde.
Det
enda oföränderliga
är
Gud, i ikonens blick,
i
stenens minnen.
Löven
faller, snön faller,
istapparna
faller, regnet faller.
Du
sitter med din cigarrett och ser
på
reporna i bordets yta.
Det
är inte livet som gör dig illa,
du
lägger själv ut stenarna på din väg.
De
som lämnade dig hade någon annanstans att gå.
Det
är inte livet som plågar dig, din egen högra hand
bryter
den vänstra handens fingrar bakåt,
din
egen tystnad lägger sig över ditt språk
och
befruktar det.
Du
säger att du är slut men det är nu allt börjar.
Det
är inte andar som kämpar om din själ,
en
kvinna ska inte segla in i din tillvaro
och
göra den till ett himmelrike,
din
början ska inte kosta dig livet.
Du
frågar mig
varför
jag alltid springer.
Det
är för att se
om
någon följer efter.
Med
händerna vilande på stolens karmar
och
fötterna i blå skor korsade vid vristerna
betraktar
medicinkvinnan mig lugnt. Jag kommer
till
henne med stickor och strån. Utanför fönstret
är
det vinter eller sommar. Utanför dörren
ringer
telefoner och andra dörrar öppnas och stängs.
Ingenting
hörs i rummet mer än knäppandet
från
värmeelementet och ljudet av min egen röst.
Någonting
i mig kommer jag aldrig förbi.
Någonting
kommer alltid att förbli i mig.
Människor
passerar inte utan att lämna spår.
Jag
genomgår stora förvandlingar. Jag tömmer
mina
fickor på småmynt och papperslappar varje kväll.
Jag
har sålt min telefon och flyttar ofta
med
allt mindre och mindre bagage men allting
är
förgäves. Kring mig har jag alltid dem jag älskat.
Tiden
tar inte bort någonting, den tillför bara.
Kärleken
går inte att kväva. Kärleken är lättare
än
tiden. Jag slår upp ögonen och tänker:
en
ny dag. Det är inte lätt att vänja sig.
Vad
är priset för en sådan harmoni?
Kanske
har jag redan betalat. Allt jag vet
är
att minnen dödar. Här är jag nu,
strandad
i tiden, en tillfällig besökare,
en
som överlever. Allting
var
värt det här.
Tillvarons
sönderfall
visade
sig nödvändigt.
Allting
vred sig
kring
sin axel,
mot
sin spets.
Bergen
stred
och
bildade kontinenter.
Människor
kom varandra
näst
intill, näst intill.
Hus
som rasat samman.
Knäckta
cellohalsar.
Ett
annat liv.
Men
också tvivlet
har
sin gräns.
Det
sista ordet
blev
inte: gå
men:
kom.
Det
fanns en fortsättning.
Jag
vet en röst
jag
alltid ska höra.
Glasklar.