Fyra prosadikter
O quam te memorem virgo
Att minnas sin jungfrudom. Sin ungdoms
dumhet. Sin dumma jungfrulighets synder? Jag vänder idag min kikare bakochfram,
ser en scen på nytt där detaljerna alltid varit så förstorade att de
överväldigat mig, fått mitt huvud att bli yrt, gjort mina kinder heta. Varför?
Ingen synd, ingen underkastelse, ingen fördömelse. Jag var ung och lycklig, vi
skulle komma att göra varandra mycket olyckliga men det hade ännu inte kommit
dithän. Det var bara livet självt som tog henne och mig i besittning, just då i
den stunden.
Att skifta sitt fokus, vem lär en detta? Jag lär mig av den som nu hör
mig. Och hon säger: kom, ställ dig här där jag står, se vad jag ser härifrån.
Och bilden är ny, den är inte alls den jag trodde var den enda trots att den
visar samma sak.
Jag gick från ett år till nästa och det enda jag hade med mig var två
tomma händer, gick från ett rum till ett annat och kan bara vända mig om och se
in genom den dörr som aldrig kan stängas men som bara leder åt ett håll. Och
alla de stunder som ibland känts som ljuvliga synder, som jag ångrat men aldrig
velat lämna och glömma, kan få ligga som slipade stenar i en träskål på mitt
skrivbord, jag kan vända på dem och se en annan ådring, en annan skiftning, se
ljuset brytas på ett annorlunda sätt.
Draculas sorg
Skimrande dagar som sår beströdda med salt
kan tankarna aldrig röra sig bort från det som de söker undfly. Skimrande dagar
betraktar sig själva med fasa som felvända ansikten i speglar. När demoner
stulit alla rädslor utom en enda och gjort mig till en dödsföraktare kan mitt i
dagens tystnad visionen av detta fruktade växa till en bländande vit blixt.
Jag kan se henne på långt håll och vara säker på att det är hon därför
att mötet är avtalat, men om hon en dag inte kommer, om jag börjar söka efter
henne och tycker mig se henne överallt och det aldrig är hon, då kan jag aldrig
dö utan måste fortsätta mitt sökande ända tills jag återfinner henne.
Att aldrig få anlöpa hamn och känna jordytan ligga stilla under mig, att
aldrig få lägga ner huvudet och låta mörkret förföra mig in i sömn, det är att
vara på flykt undan en redan gjord förlust och att spotta rakt framför fötterna
på döden ända tills balansen är återställd och en kvinnas osjälviska kärlek
återvänder för att ge mig frid och befrielse.
Jag drömde som barn att ett brev aldrig kom fram och när jag själv kom
fram fanns ingen kvar att ta emot mig. Och mörkret kastade sig över mig som ett
utsvultet djur, öppnade mina ådror och gjorde mig till sin egendom. Och i detta
mörker älskar en blind och en seende med varandra på lika villkor.
Utan titel
Jag är en ängel och en oäkting född av avskum
vid en korsväg. I mina handflator kan jag hålla droppar av smält lava utan att
de bränner mig medan kvinnors tårar borrar sig rakt igenom till andra sidan.
Jag är en midnattssnavare, en gitarrslickare, ett glädjerequiem, en stammande
muezzin, en utdöd bok, en droppe neroli från Grasse. Sammet och alabaster
förblandas i mina sinnen till ett aldrig berusande men allt förtärande vin.
Idag är den ärorika stad som en gång var jag en förvittrad ruinhög på en
kulle med utsikt över en floddal. Om dagarna syns inget liv där, men om
nätterna kan de som har ögonen öppna se ett litet ljussken mitt i bråten. Det
bor någon där ändå, någon som tänder sin lykta varje kväll och låter den lysa
för ingen alls som en lugn och vuxen stjärna långt bort i en ännu inte kartlagd
galax.
I
ett ständigt mörker spelar ögonen ut sin roll och tillbakabildas. I en aldrig
upphörande, het ökenvind torkar det solitära trädets löv bort och faller av
tills endast den nakna stammen återstår. Om musiken är som att älska kommer
någon alltid att fortsätta spela, om kroppen är en kyrka kommer någon alltid
att fira gudstjänst där.
För alltid nu en ängel i fritt fall mot
nådens befriande havsvatten behöver jag aldrig mer be, sorgen är sin egen bön,
lyckan flyter genom ådrorna som kroppsvarm honung. Jag älskar min hud av
skimrande asfalt, vårdar minne och hopp, låter den salta vinden från floddalen
vittra det utspridda soltorkade lerteglet sönder och samman tills inget mer
kommer att återstå mer än ett bebott tält på en kulle där en svag men synlig
lykta tänds varje natt.
Före detta kom syndafloden
När vattenmassorna från den stora
översvämningen börjar dra sig tillbaka sitter jag och ser ut över ett landskap
som för alltid är förändrat. Jag är förändrad. Jag kommer aldrig mer att låta
det hända igen. Den värld jag lever i är alltför värdefull för att jag någonsin
mer skulle kunna lämna den åt sitt öde.
Jag vaknar efter hundra narkoleptiska mardrömmar med sängkläderna våta
av svett. Alla de gamla fasorna invaderade mitt nya liv, jag såg rakt in i
försvunna andras förvridna tankar som jag trodde för länge sedan hade slocknat
av sin egen ondska. Jag såg enorma förluster som hade drabbat mig medan jag låg
och sov av
ren ångest.
Jag vill aldrig mer ha några väggar i mitt liv som skiljer mig från dem
som behöver mig. För länge sedan flyttade jag till en obebodd ö där mitt
innersta fortfarande finns kvar. Jag inser nu att jag borde tagit det med mig
även när jag lämnade den frivilliga exilen. Jag kan aldrig bli en kärleksfull
krigare om min rustning är alltför svår att ta av och om jag inte kan tala så
att jag hörs tydligt.
I
försvårade och krävande omständigheter behövs de stabiliserande krafterna mer
än någonsin. En sådan kraft är det riktiga samtalet. Det jag värdesätter är
allför värdefullt för att detta ska få tystna. Jag kommer att säga något annat
nästa gång jag inte kan få mina ord att räcka, kanske det här: se mig i ögonen
nu, vi är vår gemensamma värld, det får inte finnas några hinder i den.