Fyra prosadikter

O quam te memorem virgo

Att minnas sin jungfrudom. Sin ungdoms dumhet. Sin dumma jungfrulighets synder? Jag vänder idag min kikare bakochfram, ser en scen på nytt där detaljerna alltid varit så förstorade att de överväldigat mig, fått mitt huvud att bli yrt, gjort mina kinder heta. Varför? Ingen synd, ingen underkastelse, ingen fördömelse. Jag var ung och lycklig, vi skulle komma att göra varandra mycket olyckliga men det hade ännu inte kommit dithän. Det var bara livet självt som tog henne och mig i besittning, just då i den stunden.

Att skifta sitt fokus, vem lär en detta? Jag lär mig av den som nu hör mig. Och hon säger: kom, ställ dig här där jag står, se vad jag ser härifrån. Och bilden är ny, den är inte alls den jag trodde var den enda trots att den visar samma sak.

Jag gick från ett år till nästa och det enda jag hade med mig var två tomma händer, gick från ett rum till ett annat och kan bara vända mig om och se in genom den dörr som aldrig kan stängas men som bara leder åt ett håll. Och alla de stunder som ibland känts som ljuvliga synder, som jag ångrat men aldrig velat lämna och glömma, kan få ligga som slipade stenar i en träskål på mitt skrivbord, jag kan vända på dem och se en annan ådring, en annan skiftning, se ljuset brytas på ett annorlunda sätt.

Draculas sorg

Skimrande dagar som sår beströdda med salt kan tankarna aldrig röra sig bort från det som de söker undfly. Skimrande dagar betraktar sig själva med fasa som felvända ansikten i speglar. När demoner stulit alla rädslor utom en enda och gjort mig till en dödsföraktare kan mitt i dagens tystnad visionen av detta fruktade växa till en bländande vit blixt.

Jag kan se henne på långt håll och vara säker på att det är hon därför att mötet är avtalat, men om hon en dag inte kommer, om jag börjar söka efter henne och tycker mig se henne överallt och det aldrig är hon, då kan jag aldrig dö utan måste fortsätta mitt sökande ända tills jag återfinner henne.

Att aldrig få anlöpa hamn och känna jordytan ligga stilla under mig, att aldrig få lägga ner huvudet och låta mörkret förföra mig in i sömn, det är att vara på flykt undan en redan gjord förlust och att spotta rakt framför fötterna på döden ända tills balansen är återställd och en kvinnas osjälviska kärlek återvänder för att ge mig frid och befrielse.

Jag drömde som barn att ett brev aldrig kom fram och när jag själv kom fram fanns ingen kvar att ta emot mig. Och mörkret kastade sig över mig som ett utsvultet djur, öppnade mina ådror och gjorde mig till sin egendom. Och i detta mörker älskar en blind och en seende med varandra på lika villkor.

Utan titel

Jag är en ängel och en oäkting född av avskum vid en korsväg. I mina handflator kan jag hålla droppar av smält lava utan att de bränner mig medan kvinnors tårar borrar sig rakt igenom till andra sidan. Jag är en midnattssnavare, en gitarrslickare, ett glädjerequiem, en stammande muezzin, en utdöd bok, en droppe neroli från Grasse. Sammet och alabaster förblandas i mina sinnen till ett aldrig berusande men allt förtärande vin.

Idag är den ärorika stad som en gång var jag en förvittrad ruinhög på en kulle med utsikt över en floddal. Om dagarna syns inget liv där, men om nätterna kan de som har ögonen öppna se ett litet ljussken mitt i bråten. Det bor någon där ändå, någon som tänder sin lykta varje kväll och låter den lysa för ingen alls som en lugn och vuxen stjärna långt bort i en ännu inte kartlagd galax.

I ett ständigt mörker spelar ögonen ut sin roll och tillbakabildas. I en aldrig upphörande, het ökenvind torkar det solitära trädets löv bort och faller av tills endast den nakna stammen återstår. Om musiken är som att älska kommer någon alltid att fortsätta spela, om kroppen är en kyrka kommer någon alltid att fira gudstjänst där.

För alltid nu en ängel i fritt fall mot nådens befriande havsvatten behöver jag aldrig mer be, sorgen är sin egen bön, lyckan flyter genom ådrorna som kroppsvarm honung. Jag älskar min hud av skimrande asfalt, vårdar minne och hopp, låter den salta vinden från floddalen vittra det utspridda soltorkade lerteglet sönder och samman tills inget mer kommer att återstå mer än ett bebott tält på en kulle där en svag men synlig lykta tänds varje natt.

Före detta kom syndafloden

När vattenmassorna från den stora översvämningen börjar dra sig tillbaka sitter jag och ser ut över ett landskap som för alltid är förändrat. Jag är förändrad. Jag kommer aldrig mer att låta det hända igen. Den värld jag lever i är alltför värdefull för att jag någonsin mer skulle kunna lämna den åt sitt öde.

Jag vaknar efter hundra narkoleptiska mardrömmar med sängkläderna våta av svett. Alla de gamla fasorna invaderade mitt nya liv, jag såg rakt in i försvunna andras förvridna tankar som jag trodde för länge sedan hade slocknat av sin egen ondska. Jag såg enorma förluster som hade drabbat mig medan jag låg och sov av

ren ångest.

Jag vill aldrig mer ha några väggar i mitt liv som skiljer mig från dem som behöver mig. För länge sedan flyttade jag till en obebodd ö där mitt innersta fortfarande finns kvar. Jag inser nu att jag borde tagit det med mig även när jag lämnade den frivilliga exilen. Jag kan aldrig bli en kärleksfull krigare om min rustning är alltför svår att ta av och om jag inte kan tala så att jag hörs tydligt.

I försvårade och krävande omständigheter behövs de stabiliserande krafterna mer än någonsin. En sådan kraft är det riktiga samtalet. Det jag värdesätter är allför värdefullt för att detta ska få tystna. Jag kommer att säga något annat nästa gång jag inte kan få mina ord att räcka, kanske det här: se mig i ögonen nu, vi är vår gemensamma värld, det får inte finnas några hinder i den.