Poesins trauma

Jag tänkte skriva om mitt förhållande till skrivandet (omskrivandet?). Men det kommer att handla precis lika mycket om att skapa konst eller musik. I allt detta finns Sången, den som är drivkraften och målet, som gör mig till en orfiker. Det är en kärlekssång, och Orfeus sjöng också så att gudar grät och vilda djur blev tama när de hörde honom. Så vackert kan jag aldrig sjunga (och riskerar heller aldrig att slitas i stycken av rasande menader). När någon är förlorad för mig kan jag aldrig möta henne igen i samma form. Men jag har upplevt andra slags möten, återföreningar, besök, försoningar.

Konstens värld är full av underbara gåtor. Vem är den namnlöse sångaren i Baudelaires dikt Lesbos, han som säger: ”Av alla valde Lesbos mig att er besjunga/jungfrur i knoppningstid och er fördolda skatt” osv? Han som har vigt sitt liv åt det han inte förstår? Vad är den dolda handlingen i Giorgiones fantastiska och för oss totalt obegripliga målning Stormen (klickbar miniatyr till höger)? Vaktad av en riddare sitter en naken kvinna, endast höljd i ett vitt skynke, och ammar ett barn, tre passiva gestalter, målningen är fylld av rörelse och känsla men allt sker i den omgivande naturen denna ovädersnatt.

Varför kallar jag poesin/konsten för ett trauma? Det frapperar mig vilken överfrekvens av alkoholism som finns bland utövare av de fria konsterna. Är konsterna fria? Eller utövas de under ett inre tvång? Ville jag, Rodolphe, inte att min Mimi skulle få bästa tänkbara sjukvård för sin lungsot, sanatorievistelse i Schweiz, närande dietkost, om jag bara hade råd? Men jag är pank och fågelfri och mister henne därför.

Och varför människor skapas på detta vis är Skaparens hemlighet. Det tycks vara lika medfött och fast förankrat som sexualiteten. Mina egna föräldrar gjorde inte mycket rätt men en sak är jag dem tack skyldig för: de spelade klassisk musik för mig innan jag ens var född. Och spädbarnet AKG rycktes hän, verkade uppleva någon form av sällhet, närhelst hon hörde italiensk barockmusik, och visste redan vid fyra års ålder att hon skulle bli violinist och inget annat. Så blev det ju inte, men musiken som den första kärleken kommer alltid att vara den största, och på denna personliga himmel fortsätter Vivaldi att lysa klarast.

Parallellt med denna rena kärlek fanns dock en annan: betagenheten i orden, språket, poesin. Vet inte varför men för detta blev jag inte berömd och kallad för ett underbarn. Att stava rätt var viktigt i de vuxnas ögon, men när jag skrev ”egna” saker blev jag utskrattad och hånad. Jag älskade poesi men kom inte på idén att själv skriva en dikt förrän jag var åtta. Detta är fortfarande ett smärtsamt minne därför att jag gjorde misstaget att visa mitt poem för föräldrarna. Men jag minns också hur ett slags tvång kom över mig: o himmel, min känsla är så stark, jag måste skriva en dikt.

Det är tvånget: att uttrycka, att förmedla, att berätta, att sjunga. I mina ögon är det bara detta enda, att säga vem jag är. Att hitta en som lyssnar och sedan svarar. Hör på detta som jag berättar nu: av alla yrkeskategorier är poeter den med den kortaste medellivslängden. Varför? Självmord och/eller alkohol. Vi har en utpräglad supkultur som få andra och glorifierar de glada gamängernas upptåg på Den Fylldene Freden.

Men det finns något annat därtill, och det delar vi med musiker och konstnärer. Vi kan snudda vid extasen i vårt skapande, och vi måste se vårt inre mörka hav, det som alla har, men som vi inte kan blunda för därför att det är drivkraften i skapandet. Och detta är smärtsamt, hur skulle det kunna vara annat? Jag förstår så väl att jag lät mig bli alkoholist. Alkoholen kunde till en början både lätta min rädsla för att se mig själv och lindra smärtan över vad jag såg. Den löste banden för mitt språk, fick mig att koppla av. Så i mina tre första böcker är nog inte många rader skrivna i nyktert tillstånd.

Men sedan tog missbruket överhand och gjorde mig sjuk både mentalt och kroppsligt. Jag fortsatte att skriva när jag drack men ingenting gick att spara, nästa dag rev jag sönder alltsammans vilket var rätt, annars hade jag blivit en annan Pessoa. Jag gör ett långt hopp i tiden nu. Som nykter, när jag åter kan skriva efter en lång blockering, skriver jag på ett helt annat sätt. Som full var det som jag famlade i halvmörker, beskrev aningar, gick försiktiga steg, mumlade i halvbedövning. Nu är det annorlunda, allt framträder i ett flödande ljus, jag har inget annat val än att säga precis vad jag ser.

Så är hela mitt liv när alkoholen och depressionen är borta: alla känslor känns så starkt. En stor del av hämningarna och rädslan är borta och jag kan därför inte säga om det jag skriver längre har ett litterärt värde eller om det är alltför personligt. Jag vet bara att skrivandet för mig till slut fungerar som en katharsis. Det gör mig ren och fri. I ord kan jag nu uttrycka det som förr inte kunde förmedlas annat än genom en Bachpartita eller en gigantisk oljemålning i grått och svart.

Så vad? Ska poesin och jag skiljas åt? Detta har jag grunnat på i mer än ett år (under vilket jag har skrivit över trehundra dikter). Sången tystnar aldrig. Men jag kan inte tala mer om smärta och lycka i ord, allt är sagt. Sökandet efter kontakt med Den Andra upphör aldrig heller. Lycklig är den som har en levande kropp och ett levande intellekt, hur dessa än ser ut, på vilket språk de än talar.