Poesins trauma
Jag tänkte skriva om mitt
förhållande till skrivandet (omskrivandet?). Men det kommer att handla precis
lika mycket om att skapa konst eller musik. I allt detta finns Sången, den som
är drivkraften och målet, som gör mig till en orfiker. Det är en kärlekssång,
och Orfeus sjöng också så att gudar grät och vilda djur blev tama när de hörde
honom. Så vackert kan jag aldrig sjunga (och riskerar heller aldrig att slitas
i stycken av rasande menader). När någon är förlorad för mig kan jag aldrig
möta henne igen i samma form. Men jag har upplevt andra slags möten,
återföreningar, besök, försoningar.
Konstens värld är full av
underbara gåtor. Vem är den namnlöse sångaren i Baudelaires dikt Lesbos,
han som säger: ”Av alla valde Lesbos mig att er besjunga/jungfrur i
knoppningstid och er fördolda skatt” osv? Han som har vigt sitt liv åt det
han inte förstår? Vad är den dolda handlingen i Giorgiones fantastiska och för
oss totalt obegripliga målning Stormen (miniatyr ovan går att förstora)?
Vaktad av en riddare sitter en naken kvinna, endast höljd i ett vitt skynke,
och ammar ett barn, tre passiva gestalter, målningen är fylld av rörelse och
känsla men allt sker i den omgivande naturen denna ovädersnatt.
Varför kallar jag
poesin/konsten för ett trauma? Det frapperar mig vilken överfrekvens av
alkoholism som finns bland utövare av de fria konsterna. Är konsterna fria?
Eller utövas de under ett inre tvång? Ville jag, Rodolphe, inte att min Mimi
skulle få bästa tänkbara sjukvård för sin lungsot, sanatorievistelse i Schweiz,
närande dietkost, om jag bara hade råd? Men jag är pank och fågelfri och mister
henne därför.
Och varför människor skapas på
detta vis är Skaparens hemlighet. Det tycks vara lika medfött och fast
förankrat som sexualiteten. Mina egna föräldrar gjorde inte mycket rätt men en
sak är jag dem tack skyldig för: de spelade klassisk musik för mig innan jag
ens var född. Och spädbarnet AKG rycktes hän, verkade uppleva någon form av
sällhet, närhelst hon hörde italiensk barockmusik, och visste redan vid fyra
års ålder att hon skulle bli violinist och inget annat. Så blev det ju inte,
men musiken som den första kärleken kommer alltid att vara den största, och på
denna personliga himmel fortsätter Vivaldi att lysa klarast.
Parallellt med denna rena
kärlek fanns dock en annan: betagenheten i orden, språket, poesin. Vet inte
varför men för detta blev jag inte berömd och kallad för ett underbarn. Att
stava rätt var viktigt i de vuxnas ögon, men när jag skrev ”egna” saker blev
jag utskrattad och hånad. Jag älskade poesi men kom inte på idén att själv
skriva en dikt förrän jag var åtta. Detta är fortfarande ett smärtsamt minne
därför att jag gjorde misstaget att visa mitt poem för föräldrarna. Men jag
minns också hur ett slags tvång kom över mig: o himmel, min känsla är så
stark, jag måste skriva en dikt.
Det är tvånget: att uttrycka,
att förmedla, att berätta, att sjunga. I mina ögon är det bara detta enda, att
säga vem jag är. Att hitta en som lyssnar och sedan svarar. Hör på detta som
jag berättar nu: av alla yrkeskategorier är poeter den med den kortaste medellivslängden.
Varför? Självmord och/eller alkohol. Vi har en utpräglad supkultur som få andra
och glorifierar de glada gamängernas upptåg på Den Fylldene Freden.
Men det finns något annat
därtill, och det delar vi med musiker och konstnärer. Vi kan snudda vid extasen
i vårt skapande, och vi måste se vårt inre mörka hav, det som alla har, men som
vi inte kan blunda för därför att det är drivkraften i skapandet. Och detta är
smärtsamt, hur skulle det kunna vara annat? Jag förstår så väl att jag lät mig
bli alkoholist. Alkoholen kunde till en början både lätta min rädsla för att se
mig själv och lindra smärtan över vad jag såg. Den löste banden för mitt språk,
fick mig att koppla av. Så i mina tre första böcker är nog inte många rader
skrivna i nyktert tillstånd.
Men sedan tog missbruket
överhand och gjorde mig sjuk både mentalt och kroppsligt. Jag fortsatte att
skriva när jag drack men ingenting gick att spara, nästa dag rev jag sönder
alltsammans vilket var rätt, annars hade jag blivit en annan Pessoa. Jag gör ett
långt hopp i tiden nu. Som nykter, när jag åter kan skriva efter en lång
blockering, skriver jag på ett helt annat sätt. Som full var det som jag
famlade i halvmörker, beskrev aningar, gick försiktiga steg, mumlade i
halvbedövning. Nu är det annorlunda, allt framträder i ett flödande ljus, jag
har inget annat val än att säga precis vad jag ser.
Så är hela mitt liv när
alkoholen och depressionen är borta: alla känslor känns så starkt. En
stor del av hämningarna och rädslan är borta och jag kan därför inte säga om
det jag skriver längre har ett litterärt värde eller om det är alltför
personligt. Jag vet bara att skrivandet för mig till slut fungerar som en
katharsis. Det gör mig ren och fri. I ord kan jag nu uttrycka det som förr inte
kunde förmedlas annat än genom en Bachpartita eller en gigantisk oljemålning i
grått och svart.
Så vad? Ska poesin och jag
skiljas åt? Detta har jag grunnat på i mer än ett år (under vilket jag har
skrivit över trehundra dikter). Sången tystnar aldrig. Men jag kan inte tala mer
om smärta och lycka i ord, allt är sagt. Sökandet efter kontakt med Den Andra
upphör aldrig heller. Lycklig är den som har en levande kropp och ett levande
intellekt, hur dessa än ser ut, på vilket språk de än talar.