Medömkans kalla gåva
Medlidande
och medömkan är för mig två helt skilda saker, inte ens nära besläktade.
Medlidande ser jag som en av empatins beståndsdelar men medömkan, som jag hellre
ville kalla ömkan, innefattar ett värderande, faktiskt ett nedvärderande, av
den man säger sig hysa medömkan med. Detta är jag själv inte fri från eftersom
jag har lätt för att tycka synd om människor, lustigt nog oftast de människor
som säger sig tycka synd om mig.
För det
händer ibland att jag får höra: Ja, jag tycker verkligen synd om dig, du har
inte haft en räksmörgås, med allt vad du har i ryggsäcken, du kan inte ha det
för lätt. Och varje gång blir jag lika förvånad. Det faller mig inte in att jag
skulle vara missgynnad på något sätt, ha fått en taskig deal, livet är väl
inget lotteri och Gud är ingen tombolavevare. Mitt liv har varit svårt och det
kan det vara ännu ibland, det kommer att bli svårt många gånger än, men det är
inte sämre, bara annorlunda än många andras.
Det finns
saker jag inte har fått som jag hade velat ha, barn, utbildning, ett yrkesliv,
en trädgård att odla. Men jag har fått andra saker, inte istället för (inget är
utbytbart) men sida vid sida med det jag inte fick. Förmågan att skapa.
Förmågan till vänskap. Att kunna glädjas och sörja med andra människor. Gåvan
att kunna känna kärlek och passion. Gåvan att få gå genom livet med lyckliga
ögon som njuter av all den skönhet som finns överallt. En förtjusning över kunskapen, över allt som
finns att lära.
Att tack vare
min annorlundahet kunna tänka på annorlunda sätt. Och detta att aldrig frukta
ensamhet därför att mitt eget sällskap ger mig både vila, intellektuell stimulans
och allehanda roliga upplevelser. Jag har fått en stark förankring i mig själv
som hittills har tagit mig igenom många svårigheter. Människor har ibland haft
svårt att förstå hur jag kan säga så, men jag har aldrig önskat att jag vore
någon annan eller annorlunda. Jag inser att det låter självbelåtet och det
kanske det är.
Men det som
jag värdesätter mest, mer ju äldre jag blir, är förmågan till andliga
erfarenheter, känslor, tankar, upplevelser. Jag ser det som en begåvning,
ungefär som musikalitet kanske. Jag har känt många människor som inte alls
förstår såna saker och som inte heller känner någon längtan efter det. Men jag
tänker tillbaka på min början som kristen, delvis i frireligiösa miljöer, där
det förekom en bisarr nästan tävlan om vem som hade flest nådegåvor, vem som
var frälstast. Det var inte viktigt för mig därför att jag har lyckan att ha
fått den enda gåva jag vill ha och behöver, Trons gåva.
Och när jag
har den kan jag se precis allt som gåvor, lidande och smärta lika mycket som lycka
och passion. Utan den skulle jag inte finnas idag, för med den har jag kunnat
uthärda många svårigheter och plågor. Jag minns ett samtal jag hade med min
psykiater dr Zoë, alldeles i slutet av vår mångåriga kontakt, då vi
konstaterade att jag visserligen upplevt många prövningar men ännu dittills
aldrig prövats över min förmåga. Och det kan låta både naivt och överfromt men
så länge jag har min stabila Gudstro är jag inte rädd för att inte palla.
Jag har
alltid haft en stark dragning till mystiken, säkert är det en av anledningarna
till att hesychias väg inom den ortodoxa trossfären blev min egen väg. Ett av
de andliga verk av en mystiker som betytt mest för mig är Själens dunkla natt av den spanske munken Juan de la Cruz (Johannes
av Korset). Han greps av inkvisitionen och spärrades in i totalt mörker i en
liten skrubb utan att veta vad som skulle hända, om han skulle bli torterad, om
han skulle dömas till döden. I detta mörker och i denna totala ovisshet som
skulle få många människor att förtvivla och till och med förlora förståndet
fann han, till sin egen förvåning, fullständig frid och sinnesro, till och med
glädje.
Det handlar
inte om att lidande skulle förheliga människor, att det skulle vara något att
längta efter eller eftersträva. Askes och självplågeri är två helt skilda
saker. För mig handlar det om den förtröstan som en orubblig tro kan skänka i
svåra prövningars stund. Och denna tro kan vara andlig eller politisk, jag ser
ingen skillnad mellan den övertygelse som fick Juan de la Cruz att uthärda utan
att brytas ner och den övertygelse som jag själv har hört politiska flyktingar
berätta om. Jag har haft ynnesten att få känna människor som varit politiska
fångar i några av Latinamerikas vidrigaste diktaturer och som bokstavligen fått
benen i sina kroppar sönderslagna, sina ögon bländade, men med hela sin
mänskliga och intellektuella styrka intakt därför att deras övertygelse aldrig
gav vika.
Nu återknyter
jag till slut till det jag började med, nämligen medömkan. Jag tror att bara
den som har upplevt smärta kan förstå en annan människas smärta, visa den
respekt och ta hänsyn till den. Den som medömkar gör det från en okunskapens
position. En händelse som förändrade mitt eget liv och mig själv som person och
som har varit oerhört lärorik, även om jag hellre skulle ha sluppit den, var
den skallskada jag fick 1999 och vars sviter jag lever med ännu (tack och lov
blir jag långsamt bättre) i form av epilepsi, narkolepsi och mer eller mindre
kronisk huvudvärk. Jag visste inte innan vad verklig smärta och skräck kunde
innebära.
Men när det
var som värst under åren efteråt och jag under många nätter inte kunde ligga
ner därför att trycket då ökade inne i skallen och gjorde smärtan outhärdlig,
kunde det hända att jag satt i mörkret med tårarna rinnande över ansiktet och
plötsligt började gapskratta mitt i eländet, och jag sa: Tack, Gud, för att jag
verkligen, verkligen får känna att
jag lever! Detta var kanske min egen själs dunkla natt. Och det vore mig
främmande att inte tacka även för denna gåva även om den var tämligen tung att
bära runt på.