Återvänd
Så vart tar en människa vägen när jag inte längre kan se, höra, känna henne?
Varför tror jag att hon inte finns när hon inte är vidrörbar? Jag hatar
separationer, avsked så intensivt, de går inte att tänka på innan, ändå måste
jag tänka, tror att jag kan bli redo, förberedd, det går aldrig att förbereda
sig nog. Jag jobbade på Stockholms Central i ett års tid. Hur många avsked har
tagits där? Hur många av de människor som har skilts åt där har aldrig återsett
varandra sedan? Det är något speciellt med järnvägsstationer, hamnar,
färjeterminaler, flygplatser, det går inte att beskriva. Jag vill bli mött på
stationen när jag anländer men lämna den ensam, vill inte se den jag skiljs
ifrån stå kvar på perrongen när jag lämnar den.
Det är fullt möjligt att benämna detta självbedrägeri. Det går också att
kalla det för egentröst. En människa sa en gång till mig: Du ser på mig som om du aldrig skulle träffa mig igen. Det gjorde
jag inte heller. Den natten skildes vi åt efter ett fundamentalt, outplånligt
gräl. Det är barndomens svarta kunskaper som lever kvar i den vuxna människans
medvetna och omedvetna minnen och i känslolivet, i mig. Hot om separationer,
verkliga sådana. Och den aldrig upphörande separation som kontaktlöshet med
omgivningen innebär för ett barn. Att behöva och inte få, och att sedan i det
vuxna livet inte klara att mista det jag trots allt så småningom fått. Det
kunde ha gjort mig till en känslomässigt avstängd person, i stället gjorde det
mig ovanligt utsatt, hudlös.
Så jag har all rätt i världen att för min egen skull säga: följ mig inte
till tåget, vi säger bara hej så länge, vi ses snart igen. Och så stänger jag
din ytterdörr bakom mig, som om jag bara skulle ner till snabbköpet. Då vet jag
att när vi skiljs åt på detta vis, lugnt och som vänner, behöver jag aldrig se
på dig som om det vore sista gången jag såg dig. Och då vet jag att vi snart
ses igen.