Mitt eget Nara
-
körsbärsträdgården som tog tid på sig
I trädgården till mitt hem i Karlskrona där jag bodde
fram tills jag var 17 gjorde jag lite hortikulturella saker som inte verkade lyckas
så bra. Jorden var dålig, läget mörkt. Jag satte indiankrasse som trivdes
jättebra, det gör sådan nästan varsomhelst. Jag satte praktdahlior, dessa
underbara perenner, men de blev små och ledsna. Och jag planterade det
vackraste träd jag kunde tänka mig, ett japanskt dvärgkörsbärsträd. Det stod
där år efter år som en tom liten pinne och jag trodde det hade dött direkt men
vågade inte ta upp det eftersom jag inte kunde veta om det kanske ändå bara
sov. Som någon stackars weibullstörnrosa.
Detta var 1976. 24 år senare, alltså 1990, var jag på
besök i denna hemska stad och åkte med båten Ungskär på väg mot en ö i
ytterskärgården, Utlängan, som är ett fågelreservat. Denna reguljära gamla
passagerarfärja, K-märkt tror jag, går precis förbi utanför den stadsdel där
jag bodde, huset ligger vid kajen, jag såg denna båt varje dag och från den
skulle jag med kikare ha kunnat se rakt in i mitt rum på bottenvåningen.
Nu, på våren 1990, spanade jag med olust mot min forna
boning och häpnade över att se något stort och absolut, totalt knallrosa snett
framför huset. Det hade inte sett ut så när jag var där senast, vad var det?
När Ungskär kom närmare såg jag: det var mitt eget körsbärsträd som jag hade
slutat hoppas på som hade växt sig stort i min frånvaro och nu tokblommade. Jag
hade aldrig sett dess like. Det hade bara sovit och samlat kraft, efter mer än halva mitt
dittillsvarande liv kom jag tillbaka och fick se det, och vilket underverk
detta var och förblir.
