Mitt eget Nara

- körsbärsträdgården som tog tid på sig

I trädgården till mitt hem i Karlskrona där jag bodde fram tills jag var 17 gjorde jag lite hortikulturella saker som inte verkade lyckas så bra. Jorden var dålig, läget mörkt. Jag satte indiankrasse som trivdes jättebra, det gör sådan nästan varsomhelst. Jag satte praktdahlior, dessa underbara perenner, men de blev små och ledsna. Och jag planterade det vackraste träd jag kunde tänka mig, ett japanskt dvärgkörsbärsträd. Det stod där år efter år som en tom liten pinne och jag trodde det hade dött direkt men vågade inte ta upp det eftersom jag inte kunde veta om det kanske ändå bara sov. Som någon stackars weibullstörnrosa.

Detta var 1976. 24 år senare, alltså 1990, var jag på besök i denna hemska stad och åkte med båten Ungskär på väg mot en ö i ytterskärgården, Utlängan, som är ett fågelreservat. Denna reguljära gamla passagerarfärja, K-märkt tror jag, går precis förbi utanför den stadsdel där jag bodde, huset ligger vid kajen, jag såg denna båt varje dag och från den skulle jag med kikare ha kunnat se rakt in i mitt rum på bottenvåningen. Nu, på våren 1990, spanade jag med olust mot min forna boning och häpnade över att se något stort och absolut, totalt knallrosa snett framför huset. Det hade inte sett ut så när jag var där senast, vad var det? När Ungskär kom närmare såg jag: det var mitt eget körsbärsträd som jag hade slutat hoppas på som hade växt sig stort i min frånvaro och nu tokblommade. Jag hade aldrig sett dess like. Det hade bara sovit och samlat kraft, i mer än halva mitt eget liv, och vilket underverk detta var och förblir.